TEMA VÄSTERBOTTEN: DEL III: Internationella konstnärer pekar finger åt normer, Umeå Bildmuseum

reportage | 2010-03-30

- Vad finns i ditt arkiv? Vad minns du? Vad vill du glömma?

Rummen i Umeå Bildmuseum har högt i tak, de känns ljusa och öppna. En känsla som kan ses som en illustrativ motpol till vad den aktuella utställningen vill belysa. Lost and Found: Queerying the Archive består av tolv konstverk av internationella konstnärer som gestaltat bilder av normer, sexualitet och kärlek. Men inte de traditionella bilderna, utan de som hittills har lämnats utanför den officiella historieskrivningen.

En solig vårmorgon tar Umeå Bildmuseums intendent Katarina Pierre emot Amnesty Press för en rundvandring genom utställningen Lost and Found: Queerying the Archive. Fram till slutet av april visar museet denna utställning med ifrågasättande, provocerande och normbrytande konstverk av 13 internationella samtida konstnärer.

De konstverk som möter besökarna i det första rummet är en salig blandning av skulpturer, film, musik, foto och performanceverk. Rummet kan sägas spegla hela utställningen som omfattar ett stort spektra av konstformer. På en av väggarna finns en text med rubrikerna Lost and Found, Queerying och The Archive. Ord som också är utställningens röda tråd; gestaltningar av sexualitet, normer och kärlek som utelämnats ur den officiella historieskrivningen.

Katarina Pierre berättar att utställningen kan sägas vara en produkt av den allt tuffare politiska situationen i Danmark:

  • Utställningens kuratorer, Jane Rowley och Louise Wolthers, bor båda i Danmark. De kände att det politiska klimatet i landet hårdnat och tog därför initiativet till den här utställningen.

I utställningens introduktionstext ställer kuratorerna tre frågor som besökarna kan ta med sig och fundera över. Frågor som i sig är neutrala men samtidigt är lite utmanande. Vad finns i ditt arkiv? Vad minns du? Vad vill du glömma?

Katarina Pierre är intendent på Umeå Bildmuseum.

Konstnären Mary Coble gestaltar i sitt performanceverk Blood Script hur svårt det kan vara att utmana sociala normer. Den första delen i hennes konstverk tog plats i offentliga miljöer i New York, Washington DC och Madrid, där hon under tystnad lät människor skriva hatord med spritpenna på hennes kropp. Ord som de själva blivit utsatta för, hört någon annan råka ut för eller själva sagt.

Mary Cobble valde sedan ut de 75 vanligaste orden och lät en tatuerare rista in dem i sirliga bokstäver på hennes kropp. Genom att göra avtryck av de blodiga inristningarna skapade hon sedan en serie grafiska blad som nu ställs ut i Umeå. Några av ristningarna och trycken kommer att blekna bort med tiden. Men andra inte. Precis som de verbala hatorden.

Mary Cobles verk Blood Script från 2008. Bild: Umeå Bildmuseum

På en av museets långa vita väggar hänger en rad fotografier som vid en första anblick känns ganska komiska och charmiga. En man i kvinnokläder som lagar mat, fluffar prydnadskuddar och poserar på en gräsmatta framför en villa. Men ger man bilderna en chans, slås man av hur precist och naturligt hans subtila kroppsspråk är. Det skulle kunna ha varit min egen mor, mormor eller moster på bilderna.

Iklädd sin mammas kläder, gester och maner gestaltar Ingo Taubhorn minnet av sin mamma och det liv hon levde under hans uppväxt. I fotoserien _Die Kleider Meiner Mutter_väcker han frågor om identitet; om de val vi gör i livet, om man är sin identitet eller om man skapar den.

  • Ingo Taubhorns fotoverk knyter an till hur författaren Judith Butler resonerar kring identitet och identitetsskapande, kön och genus, konstaterar Katarina Pierre.

Untitled #21från Ingo Taubhorns bildserie Die Kleider Meiner Mutter, 1993-2001. Bild: Umeå Bildmuseum.

Längre in i rummet projiceras en stumfilm på en stor duk och klassisk pianomusik ljuder ur högtalarna. Kvinnorna i filmen är välkända, men situationerna, intrigerna och relationerna är nya. Aldrig tidigare har vi sett en kärlekshistoria utspelas med Greta Garbo och Marlene Dietrich som de båda älskande.

Genom att använda sig av greppet ”found footage” har konstnären Cecilia Barriga klippt och redigerat om scener ur gamla filmer och på så sätt skapat en sorts kärlekshistoria som filmpublik haft ytterst begränsad tillgång till; kärleken mellan två kvinnor. Filmen _Meeting Two Queens_är rafflande och kisar man tillräckligt känns klippen riktigt trovärdiga. Men framför allt lyfter verket frågan om hur kärlek har gestaltats och gestaltas i dag, vilka som får ”vara med” och inte.

Greta Garbo och Marlene Dietrich i en romantisk kärleksscen. Från Cecilia Barrigas filmverk Meeting Two Queensfrån __1991. Bild: Umeå Bildmuseum.

Ett av utställningens mest humoristiska inslag är Benny Nemerofsky Ramsays videoverk Lyric, som nog bäst kan sammanfattas som ett potpurri av kärlekssånger med karaokekaraktär. Här kan besökare slå sig ner, lyssna och njuta eller kanske till och med sjunga med, i denna talande sammanställning av vår tids kärlekssångers mest förekommande ord och fraser. Ögon, djupa och blåa, som man kan drunkna i, bli galen av eller förälska sig i är bara två av de teman han tar upp.

Även om konstnären gör det hela med glimten i ögat och en sprudlande passion, illustrerar verket tydligt hur banala och liktriktade populärmusikens uttryck för kärlek är.

Benny Nemerofsky Ramsay sjunger ut i sitt verk Lyricsfrån __2004. Bild: Umeå Bildmuseum.

Ett av de konstverk som bokstavligen pekar finger åt de normer och strömningar som finns i samhället är Flemming Roligheds skulptur Darkroom. Efter att konstnären samlat ihop flera hundra udda svarta fingervantar och handskar från second hand-affärer, sydde han ihop långfingrarna till långa girlanger. Nu hänger vantarna draperade som en stor kub, en skulptur som för tankarna till ett gallerförsett rum.

I sitt verk Darkroomfrån 2008 pekar Flemming Rolighed finger åt samhällets normer. Bild: Umeå Bildmuseum.

Besökarna kan också ta del av Elmgreen & Dragses alternativa familjealbum, som i 500 fotografier ger en inblick i ett queerliv. Titta på Tejal Shahs dokumenärliknande skildring av det transsexuella kollektivet Hijra i Mumbai. Eller låta sig inspireras av konstnären Heidi Lunabba som på gator och torg pryder kvinna som man med verklighetstrogen skäggväxt i sin mobila skäggsalong Studio Vilgefortis. Och mycket mer.

Lost and Found har producerats av Umeå Bildmuseeum i samarbete med Kunsthallen Nikolaj i Köpenhamn. I Umeå har konsthallen också samverkat med Umeå centrum för genusstudier. Utställningen problematiserar och illustrerar normer på ett skarpt, öppensinnigt och inspirerande sätt. Här finns något för alla -att tänka på, glädjas åt eller provoceras av. Gammal som ung, man som kvinna.

Text: Malin Eriksson
Foto: Stina Thomasson

Läs fler reportage från Tema Västerbotten:

TEMA VÄSTERBOTTEN, DEL I: Umeå Feministfestival 2010 (Amnesty Press 19 mars 2010)

TEMA VÄSTERBOTTEN, DEL II: Synen på homosexuella i Västerbotten (Amnesty Press 23 mars 2010)

Läs mer:
Umeå Bildmuseum

reportage | 2010-03-30