Än lever krigsförbrytare säkert i Sverige

Reportage | 2004-03-04
Även publicerad i AmnestyPress #1/2004

Mellan 50 och 100 misstänkta krigsförbrytare finns i dag i Sverige enligt uppgifter från Migrationsverket.

Ingen av dem har blivit åtalad, än mindre fälld, för sina brott. Och en ny lag som ska göra det lättare att döma krigsförbrytare dröjer.

De senaste tio åren har världssamfundet satsat allt mer på att gripa krigsförbrytare och andra personer som begått allvarliga brott. Tidigare ökade snarast chansen att komma undan med brottets allvar. Den straffriheten är på väg att brytas av speciella krigsförbrytartribunaler och den permanenta internationella brottmålsdomstolen ICC, som upprättades 2002.

En folkmassa har samlats utanför Policharki-fängelset i Afghanistans
huvudstad Kabul den 11 januari 1980. Fängelset vaktas av ett sovjetiskt
arméfordon och en afghansk vakt. Senare utbröt skottlossning och två
personer dödades. Under kommunistregimen, som styrde 1978-1992 var
säkerhetspolisen Khad fruktad. Under 1990-talet sökte en del Khad-medlemmar
asyl utomlands, bland annat i Sverige.
Den svenska regeringen har inom FN och i andra internationella sammanhang satsat hårt på att stödja denna utveckling. På hemmaplan har det gått lite trögare. Trots att de få svenska poliser som arbetar med internationella brott av detta slag har tittat på ett trettiotal fall, flera där personen själv lämnat graverande upplysningar i sin asylprocess, och i några fall kunnat driva dem till förundersökning, har inget hållit för åtal.

Orsakerna till detta är många. Ett är självklart att det är mycket svåra fall att leda i bevis.

– Det handlar om brott som begåtts utomlands och dessutom ofta för ganska lång tid sedan. Det gör utredningsläget mycket svårt, säger Hans Ölvebro, chef för den så kallade folkrätts- och krigsbrottskommissionen vid rikskriminalpolisen i Stockholm.
Men det finns fler förklaringar. En är att Ölvebros grupp har mycket små resurser och bara består av två poliser. En annan är lagstiftningen. Sverige ratificerade snabbt Romstadgan, som antogs 1998 och ligger till grund för Internationella brottmålsdomstolen och har dessutom sedan länge bestämmelser om krigsförbrytelser och folkmord i lagboken.

Anpassningen av svensk lag till det rättssystem som skapats av Romstadgan dröjer dock. I november 2002 lade en utredning fram ett förslag till hur svensk lag skulle ändras för att bättre motsvara principerna i Romstadgan. Förslaget skulle, om det antas, bland annat innebära att allvarliga krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten aldrig skulle preskriberas och att befälsansvar införs. Den som är i befälsställning över en person som utför till exempel folkmord och inte ingriper för att stoppa det ska kunna dömas för detta. Dessutom ska svensk domstol kunna döma för dessa brott oavsett var de begås. I dag krävs regeringens medgivande för att kunna ta upp åtal utan direkt anknytning till Sverige, men i framtiden ska det beslutet kunna fattas av riksåklagaren.

Brott mot mänskligheten förekommer inte alls i svensk juridik i dag, men införs enligt förslaget. Tortyr är i dag inte heller ett särskilt brott i svensk lag. Den som torterar kan dock självklart dömas för grov misshandel och frihetsberövande med mera. Utredningen resonerar kring tanken om att införa brottet tortyr i lagen, men avstår från att lämna ett sådant förslag.

Hans Ölvebro konstaterar att både slopandet av preskriptionen och bestämmelserna om befälsansvar skulle kunna göra det lättare att fälla krigsförbrytare i Sverige. I krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien har man med stöd av vittnesmål om övergrepp i läger kunnat åtala befälhavaren i det området.

– I dag är det tveksamt om svensk lagstiftning tillåter det, säger Hans Ölvebro.
Maria Kelt, biträdande chef för straffrättsenheten på justitiedepartementet, invänder inte mot hans resonemang, men menar att det i det stora hela inte har någon större praktisk betydelse att utredningens förslag dröjt.

– Huvudsakligen uppfyller vi redan i dag Romstadgan. Enligt den behöver man inte anpassa den nationella lagstiftningen. Det är viktigt som signal, men inte något krav. Vi har redan lagen om samarbete med ICC på plats, säger hon.

Hon konstaterar att det inte är förvånande att beslut om de föreslagna ändringarna dröjer.

– Det handlar om ganska genomgripande förändringar av systematiken i den svenska lagstiftningen. Brotten i Romstadgan byggs upp på ett helt annat sätt än i traditionell svensk juridik. Det finns ett antal frågor som kräver noggranna analyser, säger hon.

Enligt planerna ska regeringen lämna ett förslag på ny lag under hösten med beslut i riksdagen tidigast kring årsskiftet. Inom svenska Amnesty finns viss förståelse för att arbetet med lagen tar tid. Man framhåller dock att det inte räcker med bara en ny lag. Det krävs också resurser att utreda brott och utbildning av jurister.

– Svenska jurister är ovana vid att anlägga ett rättighetsperspektiv och vid att tillämpa regler om mänskliga rättigheter. Vi behöver förbättra juristutbildningen och vidareutbildningen för åklagare och domare i dessa avseenden, säger Anna Dahlbäck som är ordförande i svenska Amnestys juristgrupp.

Sverige satsar i dag små resurser på att utreda internationella brott. Endast två svenska poliser är inriktade på dessa brott medan omkring tjugo personer är anställda i den särskilda danska myndighet som ska utreda allvarliga internationella brott. Även Nederländerna och Kanada satsar relativt stora resurser på detta.

Inga exempel på krigsförbrytelser, folkmord eller brott mot mänskligheten har inträffat i Sverige i modern tid. Det innebär att brott som utreds måste ha begåtts utomlands, av svenskar eller invandrare. Bland de omkring 30 000 flyktingar som kommer till Sverige varje år finns ett mindre antal som behöver skydd, men som samtidigt har begått sådana brott att de inte ska ges skydd. Det här kallas i asyljuridiken att de undantas eller exkluderas från asylrätten, enligt bestämmelser i Genèvekonventionen om flyktingars status från 1951.

Migrationsverket bedömer att mellan 50 och 100 personer undantagits på detta sätt under de senaste fem-sex åren. De flesta av dessa är kvar i Sverige, trots att de exkluderats. Orsaken är att de inte får avvisas om de riskerar tortyr eller liknande i mottagarlandet.

Det rör sig om personer från bland annat Afghanistan, Libanon, Irak, Turkiet, Peru, Colombia och Uganda. De kan ha verkat i gerillagrupper eller i statliga organ. Som exempel på grupper har SLA-milisen i södra Libanon, PKK i Turkiet, Farc-gerillan i Colombia och Sendero Luminoso i Peru nämnts. Många av dem som undantagits under de senaste åren kommer från Afghanistan. De har ofta varit engagerade i säkerhetstjänsten Khad eller innehaft höga poster i staten och flydde Afghanistan under 1990-talet när talibanerna tog över.

Enligt asyljuridiken får alltså dessa personer stanna i Sverige. Men samtidigt ska det utredas om de kan ställas till svars straffrättsligt för sina handlingar. Det handlar om två olika processer. Migrationsverket sköter asylrätten men polis och åklagare utreder brottmålen. Om arbetet ska fungera krävs samarbete mellan de två myndigheterna.

Migrationsverket lämnar i dag information till polisen när det anses befogat. Det sker så vitt det går att bedöma relativt sällan. Det finns inga speciella bestämmelser om skyldighet att polisanmäla för asyltjänstemännen, utan bara de allmänna bestämmelserna om att man ska anmäla brottsmisstankar. För inte så länge sedan gjorde dock EU ett uttalande om att samarbetet mellan migrationsmyndigheterna och polisen måste förbättras.

I några fall har information från Migrationsverket legat till grund för att åklagare har beslutat att inleda en förundersökning. Men hittills har inget fall lett fram till åtal. Kanske kan arbetet på bättre samordning och skärpt lagstiftning förändra detta i framtiden.

Text: Lars Truedson

Reportage | 2004-03-04
Även publicerad i AmnestyPress #1/2004