Från folkmord till galghumor – Afrikatema på årets bokmässa

reportage | 2010-09-24

Olikheten - som grund för folkmord i Rwanda, som poäng i ett skämt och som orsak för att göra skillnad på vi och dom i det svenska partiet Sverigedemokraternas politik. När bok- och biblioteksmässan i Göteborg inleddes på torsdagen bjöd programmet på kontrasterande reaktioner hos publiken. Frustration, förtvivlan men också skratt. Får man skämta om folkmord?

”Det finns inget hopp för det här landet!”. Allan Ekstedt från Läkarmissionen berättar för publiken att när han fick höra de orden från en andlig ledare i Rwanda förstod han inte vad ledaren menade. Året var 1993 och på ytan verkade Rwanda vara ett lugnt och fridfullt land. Bara några månader senare inleddes folkmordet där det uppskattas att cirka 800 000 människor mördades under 100 dagar. Som den besökare utifrån Allan Ekstedt var säger han att han inte kunde se och förstå de underströmningar som fanns i landet och som fick katastrofala följder 1994.

Men Allan Ekstedt tror att det ändå finns hopp för länder som genomgått en konflikt som Rwanda. Han berättar om en händelse 1997 som han läst om. En skola med femton flickor fick besök av väpnade människor som krävde att flickorna skulle dela upp sig utifrån sin etnicitet som hutu eller tutsi. Flickorna vägrade med orden: "Vi är rwandier".
- I det förhållningssättet finns det hopp! Det kommer generationer som har tröttnat på våldet, säger Allan Ekstedt.
Historien om flickorna som vägrade göra som de blev tillsagda trots vapenhot slutade med att de alla sköts till döds.

Samtalet med rubriken Mörka minnen leds av Sveriges Radios tidigare Afrikakorrespondent Vincent Dahlbäck. Pål Wrange, som bland annat vistats i Uganda i rollen som folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet, deltar också. En rad konflikthärdar berörs under de 45 minuter som seminariet pågår. Utan att särskilt ingående beskriva orsakerna bakom dem ges följande förklaringar till de olika folkmorden: Rwanda - etnisk grund, Darfur - snarare ekonomiska motiv, och Demokratiska republiken Kongo – strid om resurser.

Om situationen i Uganda förklarar Pål Wrange att det fanns ett latent missnöje, ett arv från kolonialismens dagar, som Joseph Kony utnyttjade. När rebelledaren samlade ihop sin grupp Herrens motståndsarmé (Lord's Resistance Army – LRA) i slutet av 1980-talet fanns till och med ett visst stöd bland delar av befolkningen. Under åren som gått uppskattar FN att över 20 000 barn har kidnappats för att bli barnsoldater i armén (pojkar) eller sexuella partners till LRA-soldaterna (flickor). År 2008 slöt Ugandas regering och LRA ett avtal om eld-upphör.

Pål Wrange säger, liksom Vincent Dahlbäck, att rebellgruppen Herrens motståndsarmé, LRA, tolerades av befolkningen eftersom så många barn kidnappats.
Foto: Eva Wikdahl

Att dessa masskidnappningar kunde fortsätta under nästan 20 års tid beskriver Vincent Dahlbäck med att det blev som ett ”jättestort Stockholmssyndrom”:
- Hur ska jag kunna ange mitt barn eller min mosters barn?
Vincent Dahlbäck återberättar tankegångarna hos de drabbade människor som han uppfattat dem.

Ståupparna Jonatan Unge, Kawa Zolfagary och Aron Flam i samtal om frågan "får man skämta om folkmord?". Foto: Henrik Sellin (SellinMedia AB)

På samma scen några timmar senare lockar ståupparen Aron Flam fram några skratt med ett skämt om Förintelsen:
- Doktor Mengele. Det kan man verkligen kalla Läkare utan gränser.

Aron Flam presenterar sig själv som svensk jude och tredje generationens överlevare från Förintelsen. Tillsammans med Jonatan Unge, som är hans samtalspartner på seminariet _Folkmord – en punchline__?_representerar de båda traditionen med judisk ståupp. Samtalsledaren Kawa Zolfagary, komiker även han, har kurdiskt påbrå och beskriver sin egen erfarenhet av folkmord som ”bra”. Han har vid två tillfällen flytt undan väpnade konflikter och fick nyligen veta att den månad han låg i koma som barn berodde på att han ätit vild frukt som besprutats med biologiskt stridsmedel.

Då och då vitsar någon av dem på scenen till det men publikens ofta väldigt lågmälda skratt vittnar om ämnets känslighet. Kawa Zolfagary har en teori om att det ändå kan födas något bra ur de verkligt hemska händelserna. Jonatan Unge håller inte med honom.
- Människan blir inte god av att ha upplevt ett folkmord. I nio av tio fall snarare tvärtom, replikerar Jonatan Unge.
Men han tror dock att människor som genomlever till exempel ett folkmord utvecklar en störning som sedan förs vidare till kommande generationer och att den skevheten kan gagna humorn. Aron Flam hoppar in i diskussionen med att berätta om sin mormor. När han som liten sagt till henne att han oroade sig inför hennes död hade hon svarat honom att han kunde lugna sig. Hon ”tänker inte dö förrän alla tyskar och polacker på denna jord dött”.

Aron Flam tror att svaret på frågan om man får skämta om folkmord hänger ihop med vem som drar skämtet och vem som tar emot det. Personligen skämtar han inte om svenskar.
- Jag gör inte det eftersom många inte tror att jag är svensk. Men jag har många svenskskämt på lager som jag hoppas kunna få användning av snart, säger Aron Flam.

Text: Emilie Holmstrand

Expo kartlägger Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna har gått från att vara ett ”clownparti” till att vinna mark ända in i riksdagen. I boken ”ut ur skuggan” skildras partiets historia, ideologi och anhängare.

Daniel Poohl berättar om sin och Mikael Ekmans bok ”Ut ur skuggan”. Mikael Ekman befinner sig på Nya Zealand och kan därför inte närvara. ”Han har flytt fältet” skämtar Daniel Poohl och hänvisar till Sverigedemokraternas intåg i riksdagen i och med söndagens riksdagsval.

Sverigedemokraternas historia började 1979 med att partiet Bevara Sverige Svenskt, BSS, bildades. BSS väckte liv i en gammal stagnerad fascistpolitik som haft svårt att få gehör sedan andra världskrigets slut 1945 men som nu tilltalade människor. Utvecklingen såg likadan ut i resten av Europa. 1988 bildades Sverigedemokraterna som en fortsättning på BSS. Sverigedemokraterna bestod nu i praktiken av ett kompisgäng av gamla vitmakt-anhängare och skinheads som gick och ”heilade” i demonstrationstågen.

Idag vill Sverigedemokraterna inte kopplas ihop med Bevara Sverige Svenskt-tiden.
- Sverigedemokraternas historia är som en brun skugga, konstaterade Daniel Poohl.

Under 1990-talet så ordnades partiets organisation upp och man såg till att extremisterna försvann eller bytte kängorna och bombarjackorna till en mer rumsren ”look”. När partiet först bildades kom de inte in i valen då röststödet var lågt.
- Nu sitter de i så många kommuner så jag inte ens har hunnit räkna dem, säger han.

Daniel Poohl presenterar kalla fakta om Sverigedemokraterna.
Foto:Eva Wikdahl

Bakgrunden till partiets framgång kan vara att man nu verklighetsanpassat sin politik och slopat de mest kontroversiella ideérna.
Sverigedemokraterna kallas oftast främlingsfientliga men det stämmer egentligen inte. De vill bara inte ha det som är mest olikt ”oss”, vilket då skulle vara araber och afrikaner. Vi är inte mot invandrare säger Sverigedemokraterna. Problemet är om det är för stora skillnader mellan de som är riktiga svenskar och de som invandrar anser partiet. Det är därför Sverigedemokraterna även har invandrare med i partiet; i ”svenskheten” finns det trygga och i det mångkulturella finns det otrygga säger Daniel Poohl och pekar på sitt bakhuvud:
- ”Ungefär här bak” sitter det en gammal ursvensk och sover. Jimmy Åkesson vill väcka de gamla slumrande känslorna till liv och det ska göras genom att minska invandringen och en satsning på folkdans och annan gammal svensk kultur.

Idag delar partiet inte gärna in människor i rasbiologiska grupper utan idag yttrar sig rasismen genom att man pekar på de kulturella skillnaderna och dessa kostar pengar enligt Sverigedemokraterna.
- Det är allt från cykelundervisning för invandrare, bråk orsakade av invandrare, till operation av mödomshinnor, fortsätter Daniel Poohl och läser högt från boken.

Människorna som röstade på partiet då? Det menar Daniel Poohl handlar om personer som enkelt tror på vad partiet säger. De som röstar på sådana här partier har en gemensam nämnare och det är invandrarna. Man kanske inte säger att man är rasist men man är missnöjd och man kommer ofta fram till att det är ”invandrarnas fel.” Enligt dessa personer så är den frågan det viktigaste och partiets svar ses som lösningen.

Partiet Ny demokrati försökte på 1990-talet ge sig på en invandrarfientlig politik men de kom inte särskilt långt då partiet föll samman under sin första och enda mandatperiod i riksdagen. I samband med förra valrörelsen anklagades Folkpartiet för att försöka locka väljare med en invandrarfientlig framtoning.
Efter söndagens val har nu Sverigedemokraterna med sin öppet invandrarfientliga inställning kommit in i riksdagen, landstingen och kommunerna. Sverigedemokraterna och deras väljare har nu kommit ut ur skuggan, konstaterar Daniel Poohl.

Text: Eva Wikdahl

Läs mer:

EXPO:s hemsida

Amnesty om Uganda och Darfur:

Uganda: Regimen skyldig överlämna krigsförbrytare till ICC (16 januari 2007)

Darfur – varning för folkmord (11 juni 2004)

Tchad: 200 döda - ”Sudan exporterar folkmord” (11 juni 2006)

reportage | 2010-09-24