Jag bokar nästa resa till Istanbul
Krönika | 2012-11-27 |
Nätverket Plattformen för ett befria journalisterna, demonstrerar utanför domstolen
i Istanbul den 15 september, när journalister från Oda TV står åtalade. På marken framför demonstranterna ligger bilder på fängslade journalister. Foto: SJF
Det är gigantiska tillställningar, enorma rum, många advokater i svarta kappor, släktingar och vänner – och fångar, omgivna av poliser. I Diyarbakir i sydöstra Turkiet ser jag journalisten och förläggaren Bedri Adanir i en jättelik domstolslokal omgiven av tre poliser, en på vardera sidan, en bakom honom.
Adanir kastar en blick bakåt och vinkar till sin mor, sina syskon och några vänner på plats.
Med det turkiska journalistförbundets ordförande Ercan Ipekci hade jag kommit tidigt på morgonen till Diyarbakir från Istanbul. Vi var där för att observera rättegången mot en av många journalister i Turkiet, i dag det land som fängslar flest journalister i världen.
Adanir greps den 8 januari 2010 och står som många andra journalister åtalad för understödjande av terrorism. På sitt förlag har han bland annat publicerat en bok av den fängslade kurdiske ledaren Abdullah Öcalan, som grundade det av EU och USA terroriststämplade PKK, Kurdistans arbetarparti.
Som aktiv i den Europeiska Journalistfederationen, EFJ, har jag ett antal gånger besökt turkiska domstolar när våra kolleger står inför rätta. Vi observerar och visar vårt stöd för de fängslade journalisterna, i dag omkring 75 personer. I våras var de drygt 100.
Samtidigt pågår förundersökningar mot flera tusen journalister. Det är ett skräckscenario svårt att förstå. Statens vilja att kontrollera medierna tycks inte ha många gränser.
Vår resa till Diyarbakir var onödigt tidig. Först vid 17-tiden kommer Adanirs fall upp. Familjen har väntat hela dagen i hettan och trängseln i en korridor utanför domstolslokalen. Adanirs advokat kräver kort att hans klient ska släppas. En kvart senare får vi ett skriftligt beslut utan motivering; fången ska stanna i häktet, ny rättegångsdag om nästan tre månader. Jag frågar mig om beslutet var fattat på förhand eftersom det kunde expedieras så snabbt.
Dagen därpå är Ercan och jag tillbaka i Istanbul. Där pågår rättegången mot journalister vid Oda TV. Trots namnet är Oda TV en webbplats, med granskande och kritisk journalistik. Tio personer har ursprungligen varit häktade från Oda TV, nu är dock de flesta på fri fot. Åtalet gäller återigen terroranklagelser, baserat på texter funna i journalisternas datorer. Fyra olika undersökningar visar dock att de otillåtna texterna tillförts utifrån, att journalisterna själva inte öppnat de aktuella filerna och alltså inte heller ändrat i dem.
På kvällen vid halvniotiden samlas domstolen igen för att redovisa sitt svar på advokaternas begäran att deras klienter ska släppas. Baris Pehlivan och kollegan Baris Tertoglu friges, medan ägaren till Oda TV, Soner Yalcin får stanna kvar i häktet. Jublet blandas med tårar.
EFJ har uppmanat kolleger i Europa att följa Amnesty-modellen och adoptera en kollega. Omkring 15 av de fängslade journalisterna är nu adopterade, framför allt av olika journalistförbund, men också av enskilda redaktioner. Baris Pehlivan, adopterad av det svenska Journalistförbundet, kommer till Sverige i november för att berätta om bristen på yttrande- och pressfrihet i Turkiet.
De släppta journalisterna är inte frikända utan domstolsprocesserna fortsätter. Den turkiska staten lyckas straffa personer som inte är dömda genom att låta rättegångarna pågå år efter år och i några fall har journalister suttit häktade i snart fem år.
Bland de journalister som inte är anklagade för brott sprider sig rädslan för att förlora jobbet. Arbetsgivarna vill inte ha trubbel med regeringen och som en följd av denna rädsla sprider sig självcensuren.
Själv bokar jag nästa resa till Istanbul. π
Arne König
Arne König är ordförande i Europeiska Journalistfederationen (EFJ).
Krönika | 2012-11-27 |