Kvinnors kamp för rättvisa på teaterscenen

reportage | 2010-01-31

Sju kvinnor på scen. Sju kvinnor som sittandes på varsin stol berättar om sju andra kvinnors kamp för att förändra samhället. Fullsatt i salongen, främst kvinnor. Teaterföreställningen Seven har under en kväll varit på besök i Stockholm.

  • Det minsta vi kan göra är att lyssna på deras berättelser, säger Johanna Palmström, som jobbar med projektet Pushing the limits. I det ingår bland annat pjäsen Seven som turnerar runt i landet, och en tillfällig utställning, som visas i Dieselverkstan i Stockholm.

I Dieselverkstan i Stockholm pågår just nu utställningen Pushing the limits.

Oftast är det en kvinna i taget på scenen som berättar, men ibland läser de sina texter parallellt eller hjälper varandra att skapa en dialog i en av kvinnornas berättelse, som till exempel i ett telefonsamtal:

  • Du lät som någon jag kan lita på.
  • Var är du nu?
  • Du förstår inte, jag är död innan du kommer fram.

Ryskan Marina Pisklakova-Parker startade Rysslands första hjälplinje för kvinnor som blivit misshandlade i hemmet. Ulrika Knutson, författare och journalist, läser upp hennes berättelse med hjälp av skådespelaren och komikern Sissela Kyle och riksdagsledamoten Ulrika Carlsson (C):

  • Misshandel i hemmet? Vad är det?
  • Vi har blivit misshandlade.
  • Han slog mig i ansiktet framför barnen.
  • Varför lämnade du honom inte?
  • Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Från vänster: Dilsa Demirbag-Sten, Ulrika Knutson och Emma Stormdal.

Denna okunskap och frånvaro av att kunna vända sig till någon gjorde att Marina Pisklakova-Parker började sin kamp för kvinnors rättigheter. Hon utsätts för hot och förföljelse. ”Jag är rädd att gå in i mitt hus nu.” Hon berättar också hur orolig hon är över sin son och att han ska ”råka” illa ut. Pjäsen kan uppfattas som mörk, publiken är tyst och luften ligger tätt, men berättelserna handlar även om kamp, framgångar och stolthet: ”Jag är stolt över att vara kongresskvinna. Och jag är stolt över att jag fortfarande lever”, säger den guatemalanska människorättsadvokaten Annabella de Leon, som flera gånger blivit hotad och som varje dag har livvakter omkring sig. Inget tycks stoppa Annabella de Leon.

  • Annabella de Leon är en vinnare. Hon har självmedvetenhet och är intelligent. Hon har kommit till en maktposition men som jurist använder hon den positivt. Det är häftigt att hon tagit med sin känsla för rättvisa från tidigare år, säger Sisella Kyle som läser om hennes kamp, under föreställningens efterföljande samtal.

Skådespelare, författare, journalister och politiker sitter på scenen och gestaltar. Ibland handlar det om mammor som lagar mat, kvinnor som jobbar för andra kvinnor utan något som helst stöd från sin omgivning. Andra historier berättar om flickor som vill bort från fattigdom, som tvingas ingå tvångsäktenskap, som vill gå i skola och skaffa utbildning och ut i det offentliga livet:

  • Jag kände mig instängd, ville studera på universitetet, men det tillät inte mina föräldrar så jag rymde hemifrån, säger människorättsaktivisten Inez McCormack från Nordirland, som Ulrika Carlsson gestaltar.

En brudklänning från utställningen Pushing the limits i Dieselverkstan i Stockholm.

I deras livsberättelser medverkar även träd, getter, själar, blommor, lera och träskmarker. Ja just det, Träskmarken, som ”man inte går ner till”.

Sju röster. Ibland läser de samma replik samtidigt. Det går fort. En gång låtsas ensemblen vara elever i ett klassrum där de får lära sig att rabbla vapen och måla krigsteckningar. ”I min första skola propagerade de för att jag skulle bli soldat”, säger Farida Azizi från Afghanistan som gestaltas av författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten.

Skådespelaren Emma Stormdals läsning av pakistanskan Mukhtar Mai berättelse berör starkt. Mukhtar (som betyder mäktig) blev utsatt för en gruppvåldtäkt som vedergällning för ett hedersbrott som hennes bror begått. Efter brottet tvingades hon gå hem genom staden med sönderrivna kläder. ”Alla sänkte blicken, eller stirrade ”. Sedan frågar hon sig själv: ”Om jag inte begår självmord, vad ska jag då göra med mitt liv?” Mukhtar Mai gör mycket. Tillsammans med sin familj går hon till polisen och anmäler förövarna. Hon möter nonchalanta poliser när hon ska skriva under sin anmälan:

  • Jag kan inte skriva.
  • Använd ditt fingeravtryck som dom andra kvinnorna.

Hennes berättelse hamnar på tidningars förstasidor världen över. Förövarna döms. Hon får skadestånd och startar en skola för flickor. ”Flickor måste kunna skriva med penna, inte med tummen”.

Kvinonrna är modiga och smarta. De kämpar och når resultat:
- Nu har jag startat tre skolor!
- Nu finns det 160 stycken kriscentrum i Ryssland.
- Tysta kvinnor ska sluta vara tysta!
- Afrikas kvinnor är framtiden!

Från vänster: Bodil Ceballos, Sissela Kyle och Ulrika Carlsson.

Trots många mörka erfarenheter och vrede från de sju människorättsaktivisterna ger föreställningen inspiration.
- Det är bra med ilska. Den gör att människor flyttar fram sina positioner och gör något kreativt av sina upprörda känslor, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Ulrika Knutson berättar om ett samband hon ser mellan de sju historierna:
- Ett generellt drag är att de här kvinnorna försöker bygga ett samhälle som är korrumperat av politiska intressen. De som vill förändra detta hamnar i kläm. Det som händer människorättsaktivister i till exempel Ryssland i dag är djupt beklämmande. Det råder misshandel; i kriget, i juridiken och i hemmet.

Hafsat Abiola är från Lagos i Nigeria och är en av de sju kvinnorna som gestaltas på scenen. I dag jobbar hon bland annat med att utbilda unga kvinnor i ledarskap. Sandra Dahlén, sexualupplysare och författare, säger till Amnesty Press att Hafsat Abiola verkar vara en cool och sansad person:

  • Hafsat Abiola har tänkt: vad ger mig den energi och kraft som jag behöver för att jag inte ska gräva ner mej? Hon är intelligent. Jag tror hon har fått kraft från sina föräldrar och sin utbildning. Det är det viktigaste med denna pjäs: att den lyfter fram kamp och mod och kvinnors situation i världen.

Sandra Dahlhén berättar om vad som krävs för ett rättvisare samhälle: ta ansvar.

  • Kvinnors rättighetskamp i Indien inspirerar mig. Om förändringar är möjliga där, i det fattiga och odemokratiska landet, kan vi i Sverige också förändra, fortsätter hon.

- Varför gör vi då inte mer?

  • Därför att Sverige är ett ojämställt land. Våld mot kvinnor prioriteras inte i budgetpropositioner och kvinnors åsikter är generellt mindre värda. Vi svenskar borde kunna göra ofantligt mycket mer sett från de resurser vi har. Alla måste bara ta sitt ansvar! Sätta sig ner och ställa frågan: hur kan jag förändra normer. Om människor säger sig stå för mänskliga rättigheter ska dom göra det också!

Text: Stina Thomsson
Foto: Malin Eriksson

Fotnot: Teaterföreställningen Seven har visats runt om i landet under hösten 2009 och är ett samarbete med Riksteatern. Vid flera av dessa tillfällen har Amnestys lokala grupper varit på plats och samarbetat.
Pushing the limiits är ett samarbete mellan Kvinna till Kvinna och Världskulturmuseet med stöd av Allmänna arvsfonden.

Läs mer:
www.riksteatern.se**

www.pushingthelimits.se

www.kvinnatillkvinna.se

reportage | 2010-01-31