Hanna Roberts, ny ordförande

”Jag känner entusiasm
och kamplust”

Namn: Hanna Roberts
Ålder: 30 år
Bor: I Malmö
Familj: Ensamstående
Arbete: Miljöchef för Bostadsmässan, BO 01, i Malmö

En journalist frågade om mina fritidsintressen. Jag har ju bara ett – Amnesty, säger Hanna Roberts och skrattar.

Svenska Amnestys nye ordförande är både nervös och entusiastisk inför sitt nya uppdrag. Både den svenska och den internationella rörelsen befinner sig i ett spännande skede nu, menar Hanna, och hon är ivrig att ta sig an en rad frågor hon ser som viktiga.

– Det är en tacksam uppgift att få vara med och leda arbetet kring den nya svenska handlingsplanen, att diskutera den internationella mandatutvecklingen och vår organisations demokratiska processer.

– Förhoppningsvis kan jag och styrelsen bidra till att inspirera andra i dessa svåra, men nödvändiga, diskussioner.

Det är en erfaren amnestyaktivist som valdes till ordförande under årsmötet i Malmö första helgen i maj. Hanna Roberts har sett mycket av den svenska sektionen under lång tid.

För 12 år sedan gick hon med i sin första amnestygrupp i Lund och har sedan dess arbetat både lokalt, på distriktsnivå och suttit i sektionsstyrelsen, de senaste två åren som vice ordförande.
Som ordförande ser hon sig själv i första hand som en sammanhållande, intern arbetsfördelare inom styrelsen. Den mer utåtriktade delen är Amnestys generalsekreterare, Carl Söderberghs, roll.

– Jag är bra på att leda arbetet inom styrelsen. Bra på att entusiasmera och hitta lösningar. De senaste årens turbulens har gjort att styrelsen inte haft någon arbetsro att fungera under längre perioder med rutiner och framförhållning.

– Jag hoppas kunna bidra till att skapa den arbetsron.

Att ställa upp som ordförandekandidat har inte varit självklart för Hanna. Efter förra årsmötet i Stockholm, övervägde hon att minska sitt engagemang. Främst för att hon kände tveksamhet inför den höga arbetsbelastning som det innebär. Vändpunkten kom i samband med bedrägerianklagelserna mot Amnestys dåvarande ordförande, Jesús Alcalá, i februari i år.

– Man lämnar inte en organisation man bryr sig väldigt mycket om när det blir tufft. Då måste man bita ihop, känna sitt ansvar och ta sitt ansvar. Och jobba sig igenom det.

– När jag såg hur anklagelserna mot Jesús Alcalá fördes fram, hur man vinklade nyheterna mot Amnesty hela tiden, fick jag en sorts kamplust. Det fick mig att ändra mig.

Att svenska Amnesty kommer att ta sig förbi svårigheterna är Hanna Roberts övertygad om.
Och enligt Hanna är det bästa receptet för det att envist fortsätta att lyfta fram och nå ut med Amnestys verksamhet och budskap.

– Jag har full respekt för att det stundtals kan kännas tungt att vara aktiv. Men jag hoppas att min kampvilja smittar av sig.

– Får man de aktiva medlemmarna att känna lust igen så är det också lättare för dem att synas ute på stan och föra fram Amnestys budskap. Det i sin tur får fler medlemmar att bli aktiva.
Sedan mitten av 90-talet har Amnesty haft en vikande medlemstrend och Hanna ser det som en stor uppgift att försöka vända den trenden. I den nya handlingsplanen som antogs i Malmö finns också en tillväxtplan för att öka medlemsantalet.

– Amnesty måste bli tydligare på att visa medlemmarna vilka olika möjligheter för engagemang och utveckling som finns inom organisationen. Och det måste finnas fler alternativ för dem som vill engagera sig, aktiviteter som passar både dem som har ont om tid, de som har lite mer tid och de som har mycket tid.

Hanna Roberts önskar att fler inom Amnesty skulle få möjlighet att uppleva den internationella amnestyrörelsen. Det är först under senare år som hon själv ”fått upp ögonen” för den.

– Det är på ett sätt en helt annan organisation än den svenska, oerhört stor och komplex, mycket spännande. Genom att delta i internationella möten så har min förståelse för dem som vill utveckla Amnestys mandat ökat.

Hanna skulle själv vilja se att Amnestys åtagande blir större än i dag, även om hon snabbbt betonar att hon också är medveten om de svårigheter det innebär med resurser och prioriteringar.

– FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skulle kunna vara de yttre gränserna inom vilka vi tillåts arbeta. Med hjälp av handlingsplaner, internationellt och nationellt, skulle vi sedan sätta prioriteringarna. Tittar man på Amnestys mandat i dag så är det större än de flesta tror. Om vi tillåter oss specialisering så kan vi bli mer relevanta i att följa omvärlden när nya förtryck dyker upp.

– Vi tappar ingen tydlighet om vi profilerar oss nationellt, men samtidigt tillhör en större organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Alla sektioner skulle inte arbeta med samma sak men vi skulle komplettera varandra.

Fotnot: På Amnestys interna medlemssidor, via www.amnesty.se kan du fortlöpande läsa krönikor av Hanna Roberts kring aktuella frågor.

Helena Norman
redaktör för Amnesty Press