Krisen på Amnesty – del 2

Svenska Amnestys generalsekreterare Anna Lindenfors lämnade sin post i december då hon och styrelsen hade olika uppfattningar om ledningen av organisationen.

Reportage | 2021-02-17
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021
Amnestys sekretariat i Stockholm.

Amnestys sekretariat i Stockholm. Foto: Yelp

Den 9 december kom det överraskande beskedet att Anna Lindenfors slutar som generalsekreterare för Amnesty Sverige, tre år innan hennes förordnande går ut. Beskedet kom två månader efter att årsmötet röstat fram en ny styrelse den 3 oktober.

– Vi fick en ny styrelse och det visade sig att den styrelsen och jag inte hade samma synsätt på hur organisationen skulle ledas framöver. Då är det bättre att gå skilda vägar. Det går inte att jobba tillsammans i ledningen av en organisation och inte tycka likadant, det var också därför jag lämnade själva jobbet med en gång, säger hon.

Vad tyckte ni olika om?

– Det handlar om riktningen framåt och hur man driver en organisation.

Det som har nämnts som orsaker i andra medier är kritik om rasism på arbetsplatsen, ekonomiska nedskärningar och omorganisation, är det de frågorna som ligger bakom din avgång?

– Jag kan berätta var jag står i de frågorna, som jag har jobbat med länge. Jag är stolt över att vi startade ett proaktivt jämlikhetsarbete för flera år sedan, med syftet att Amnesty skulle vara en tillgänglig och inkluderande organisation. Ambitionen var att göra arbetet på riktigt och våga gå på djupet, även när det är svårt, och vi ser i dag flera positiva resultat både internt och i vårt rättighetsarbete.

– Jag hade också tagit fram ett förslag på kostnadsbesparingar och organisationsförändringar som skulle matcha budgetramarna. Förslaget har tagits fram baserat på en jämförelse med andra organisationer i Sverige och med andra sektioner samt i diskussioner på sekretariatet.

Finns det något du ångrar?

– Nej, jag känner mig stolt över det jag har gjort under de här sju åren. Men självklart har jag lärt mig saker och det skulle kunna betyda att besluten blivit annorlunda i dag, säger Anna Lindenfors.

====

 Parul Sharma.

Parul Sharma. Foto: Amnesty

Amnestys nya ordförande Parul Sharma har avböjt att medverka i en intervju med Amnesty Press. Hon har via mejl själv formulerat tre frågor och svarat på dem. Vi publicerar svaret i sin helhet nedan:

Varför slutar Anna Lindenfors?

Styrelsen och Anna Lindenfors ser olika på framtiden och de utmaningar som organisationen står inför. Det är inte en enskild sakfråga som ligger bakom beslutet utan en sammanvägd bedömning av flera olika frågor där styrelsen haft en annan uppfattning än generalsekreteraren. 

Men vilka olika frågor handlar det om?

Ett exempel är att Anna Lindenfors och styrelsen ser helt olika på vad nästa steg är i dessa tider av ekonomiska besparingar. Styrelsen menar att det förslag på organisationsförändring, där bland annat generalsekreterarens roll skulle ändras markant, är för otydlig och har tagits fram för snabbt.   Det är som sagt inte en enskild sakfråga som ligger bakom beslutet utan en sammanvägd bedömning av flera olika frågor där styrelsen haft en annan uppfattning än generalsekreteraren. Jag vill därför inte gå in på enskilda frågor eftersom det riskerar att leda tankarna fel.

Men vad innebär det konkret att styrelsen och Anna Lindenfors  “ser olika” på hur arbetet ska bedrivas framåt?

Amnesty går snart in i en ny planeringsperiod och vi är mitt uppe i att fastställa budget och verksamhetsplan för de kommande två åren. Det har då blivit tydligt att styrelsen ser annorlunda än Anna Lindenfors på hur det arbetet bäst ska bedrivas framöver, och vilka de största utmaningarna är.”

====

Även sektionens kassör sedan 2015, Mårten Rosander, lämnade sin post i oktober.

– Jag och ordföranden var oense om ledningen och styrningen av Amnesty och hon bad mig därför att avgå, säger han.

Vad var ni oense om?

– Till exempel hur vi hanterade beslut i styrelsen samt mer generellt styrelsens sätt att arbeta framöver.

Mårten Rosander kommer att fortsätta som aktiv medlem i Amnesty.

Ordförande Parul Sharma skriver i ett mejl till Amnesty Press att Mårten Rosander inte ombads att lämna sin post utan lämnade självmant.

====

Madelaine Seidlitz.

Madelaine Seidlitz. Foto: Amnesty

Amnesty befinner sig också i en ekonomisk kris. Förra året fattade styrelsen beslut om att spara tre miljoner kronor under år 2021 och tre miljoner kronor under 2022. Det beror bland annat på att coronapandemin satt stopp för vissa planerade insamlingsaktiviteter. Det har lett till nedskärningar, omorganisation och att personal sägs upp.

I mitten av januari avslutades MBL-förhandlingar kring den nya organisationen mellan arbetsgivaren och fackklubbarna för Unionen och Saco. Anna Johansson är tillförordnad generalsekreterare för Amnesty. Hon berättar att sex tjänster försvinner under 2021 och två under 2022. Bland annat försvinner två gruppchefstjänster och tjänsten som receptionist. Några personer har sagt upp sig och det finns även vakanta tjänster som inte tillsätts. Tre personer blir övertaliga. Nu undersöker arbetsgivaren om det finns vakanta tjänster som kan erbjudas de medarbetare vars positioner försvunnit.

– Vi kommer enbart att säga upp personer om det inte finns någon möjlighet till omplacering internt, säger Anna Johansson. Men berörda kan också välja att tacka nej till en omplacering, då blir konsekvensen att man blir uppsagd av arbetsbrist, eftersom ens ursprungliga tjänst inte finns kvar.

Den nya organisationen träder i kraft den 1 juni. Enligt prognoserna kommer åtgärderna leda till en budget i balans år 2022.

– De risker vi ser handlar framför allt om oro hos personalen och att vi tappar fart och kraft när vi behöver ägna oss åt att få en ny organisation på plats, säger Anna Johansson.

Madelaine Seidlitz är nybliven ordförande för Saco-klubben på Amnesty. Hon tycker att förhandlingarna har skett i god anda och med lyhördhet, men att det är svårt att veta vad omorganisationen kommer att innebära i praktiken.

– Vi har kommit överens med arbetsgivaren om att det ska göras en översyn av den nya organisationen och att vi tillsammans ska ta fram i vilken form den ska ske, vad den ska innehålla och när den ska genomföras, säger hon.

Johanna Westeson är förhandlare för Unionens fackklubb. Hon menar att nedskärningarna är olyckliga, samtidigt som facket har förståelse för att det ekonomiska läget kräver åtgärder. Det är svårt att veta hur stämningen är bland personalen, tycker hon, eftersom de flesta jobbar hemma på grund av pandemin.

Johanna Westeson.

Johanna Westeson. Foto: Amnesty

– Det är önskvärt att det här kommer i hamn nu, att vi får veta vad som gäller och kan börja gå vidare. Ovisshet skapar otrygghet och det tror jag många har känt under den här tiden, säger hon.

Under förra året skakades Amnesty av ytterligare en kris. I juni lade organisationen ut en bild på Instagram till stöd för Black Lives Matter-rörelsens protester mot rasism och polisvåld mot svarta i USA. Det väckte kritik mot hur Amnesty själva behandlade svarta medarbetare på arbetsplatsen samt kring representation och rekrytering.

Ledningen tillsatte två utredningar. Den ena handlade om hur Amnesty hade hanterat anmälda incidenter om diskriminering och trakasserier och den andra tittade på ledningsgruppens representation och kompetens att leda jämlikhetsarbetet. Sedan tidigare pågick en översyn av rekryteringsarbetet. I förra numret skrev Amnesty Press om rapporterna om incidenthantering och rekrytering.

Nu är även konsulten Anna Adenijis översyn av ledningsgruppen klar. Hon menar att ledningen behöver tydliggöra vad man menar med representation. Nu är det otydligt om representation handlar om kompetensen att leda jämlikhetsarbetet eller om att spegla olika erfarenheter och perspektiv. I det senare fallet blir representation en fråga om trovärdighet och tillit, om ledningsgruppen inte representerar olika perspektiv blir möjligheten att driva jämlikhetsarbetet lidande, oavsett vilken kompetens som finns.

– Det är den stora svårigheten. Det finns en stor medvetenhet i ledningsgruppen om kritiken som har förts fram och en viss frustration kring att inte veta hur man ska komma vidare. De har genomfört vissa förändringar, men inte tillräckligt mycket, enligt kritikerna, säger Anna Adeniji.

Anna Adeniji

Anna Adeniji Foto: Marcella Svensson

Rapporten visar att majoriteten i ledningsgruppen är vita, högutbildade svenska kvinnor med medelklassbakgrund men också med stor erfarenhet av att jobba i internationella organisationer. Men, fortsätter Anna Adeniji, om man gräver djupare finns en större bredd av arbets- och livserfarenheter:

– Den homogenitet som finns i Amnestys ledningsgrupp känns igen från civilsamhället i stort. En av mina rekommendationer är därför att Amnesty skapar fler interna karriärvägar.

Hon har också identifierat flera motsättningar som försvårar jämlikhetsarbetet. Medarbetarna stannar länge på arbetsplatsen, vilket är ett gott betyg men samtidigt gör det svårt för nya personer att ta sig in. Eftersom Amnesty jobbar med mänskliga rättigheter har många nya medarbetare ofta höga förväntningar på att jämlikhet och god arbetsmiljö redan ska finnas på plats.

Förväntningarna krockar bland annat med de gamla mönster som genomsyrar hela det svenska civilsamhället, som till exempel märks i form av att det framför allt sitter vita personer i ledningen. Dessutom är arbetsbelastningen hög, vilket kan göra det svårt att hinna se och ta hand om varandra.

Det interna jämlikhetsarbetet var också länge underordnat det externa arbetet med mänskliga rättigheter. Anna Adeniji ser även stora tillitsproblem mellan ledning och medarbetare.

En av hennes rekommendationer är att ledningsgruppen behöver koppla ihop organisationspsykologi, att förstå förväntningar på organisationen, med hållbar aktivism, att medarbetare och aktivister inte bränner ut sig, och ett jämlikhetsperspektiv.

– Många kommer utifrån med aktivistbakgrund och vill gärna att förändringar ska gå snabbare än vad som är möjligt i en stor organisation. Det här behöver ledningen förstå för att kunna navigera den kritik som kommer, säger Anna Adeniji.

Hon rekommenderar också ett tydligare fokus på jämlikhetsintegrering, där jämlikheten inte ligger bredvid som ett projekt utan integreras i alla områden. Kompetensen att styra mot en mer jämlik organisation finns i form av vilja och teoretisk kunskap, enligt Anna Adeniji, men ledningsgruppen behöver stöd i att implementera kunskapen.

Lösningen är inte att byta de sju personerna i ledningen, menar hon. De inbyggda paradoxerna skulle fortfarande finnas kvar. Det skulle också vara ansvarslöst med tanke på den kompetens som finns i gruppen när det gäller ledarskap och internationell erfarenhet.

– Det behövs även erfarenheter av att rasifieras som icke-vit och för att bättre förstå rasism inom Sverige. Den förändringen tror jag kommer att ske långsiktigt, säger Anna Adeniji.

Anna Johansson, tillförordnad generalsekreterare, berättar att översynen, när den här tidningen har kommit ut, ska ha presenterats för medarbetarna:

– Jag ser fram emot att reflektera gemensamt kring rapporten och höra vad medarbetarna tänker kring den, det är ett första steg.

Anna Johansson.

Anna Johansson. Foto: Privat

Hon anser att det behövs ett annat arbetssätt för att fördjupa ledningsgruppens samtal kring jämlikhetsarbetet och att kompetensen behöver breddas. Den 1 februari delades ledningsgruppen upp i två forum där det ena ska fokusera på verksamhet och resultat och det andra på jämlikhet och organisationskultur. Tanken är att samla personer med kompetens, förmåga och intresse för att titta närmare på hur organisationen kan komma vidare i jämlikhetsarbetet.

Ledningsgruppen har också resonerat kring frågan om spegling av olika perspektiv och erfarenheter.

– Om vi som organisation är en röst för jämlikhet och mot diskriminering, vad säger det då om oss att vi inte själva lyckas överkomma de strukturella hinder som finns på arbetsmarknaden och i rekryteringssammanhang? Det vi gör nu är att sätta mål för hur vi vill förändras och jobba systematiskt för att komma framåt, det kommer att ta lite tid, säger Anna Johansson.

Hösten 2020 gjorde Amnesty också en medarbetarundersökning som besvarades av 80 personer, 75 procent av de anställda. Över hälften, 54 procent, menade i en skattning att de inte kan rekommendera Amnesty som arbetsgivare till en bekant.

Anna Johansson har förståelse för att siffran är hög. Det har varit ett tufft år med nedskärningar, pandemi och diskussionen om rasism och diskriminering. 

– Jag har stor förståelse för att kollegor tänker att de inte skulle rekommendera arbetsplatsen till någon annan, för det är jobbigt på arbetsplatsen nu. Men jag kan också tänka att vi har fått syn på många av våra utmaningar, och det är första steget i allt förändringsarbete, säger Anna Johansson.

Undersökningen visar även att andelen som anser att kulturen på arbetsplatsen innebär en risk för att de själva ska drabbas av kränkningar, diskriminering och trakasserier har ökat från 19 procent 2019 till 21 procent 2020. När det gäller hur många som uppger att de har upplevt någon form av kränkning eller trakasserier på jobbet de senaste sex månaderna minskade siffran från 18 procent 2019 till 13 procent 2020.

– Flera har utsatts av sina kollegor, men det handlar också om kommentarer från utstående i sociala medier, på stan och i telefonsamtal. Det är allvarligt och gör mig arg och upprörd. Men jag får även en känsla av jävlar anamma, att så här ska det inte vara, det här måste vi ändra på, säger Anna Johansson. 

Hur påverkar de olika kriserna Amnestys arbete för mänskliga rättigheter? Anna Johansson konstaterar att organisationen är beroende av människors förtroende för att verka:

­– När det gäller finansiering är vi, liksom många civilsamhällesorganisationer, vana vid att intäkter ibland är högre och ibland lägre. Anklagelserna om rasism är en större utmaning. Vi är medvetna om de utmaningar vi har internt eftersom vi har jobbat systematiskt med jämlikhetsarbete i flera år.

Styrelsen ska inleda rekryteringen av en ny generalsekreterare under våren. Under tiden arbetar Anna Johansson som tillförordnad för att Amnesty ska komma vidare i arbetet med sina svårigheter.

– Vi är en stor medlemsrörelse med många kunniga och engagerade medarbetare och aktivister. Även om generalsekreteraren är en viktig roll så står och faller vi inte med om den personen är ordinarie eller inte, säger hon.

Anna Lindenfors.

Anna Lindenfors. Foto: Amnesty

För Anna Lindenfors känns det länge sedan hon tillträdde som generalsekreterare för Amnesty 2014. Sedan dess har hon drivit förändring på framför allt tre områden. Det första handlar om rättighetsarbete i Sverige med fokus på diskriminering, till exempel när det gäller utsatta EU-migranter, samer och etnisk diskriminering. Hon har också professionaliserat sekretariatet och utvecklat styrelsens arbete med tydligare målsättningar och uppföljningssystem.
Det tredje området handlar om att stärka organisationen genom aktivism och jämlikhet.

– Det är viktigt för att få genomslag för mänskliga rättigheter, men också för att vi är en rättighetsorganisation och då behöver vara tillgängliga och inkluderande, säger Anna Lindenfors.

Vilka är dina bästa minnen?

– Det djupa engagemanget hos personal och aktivister att vilja skapa en värld där mänskliga rättigheter är rättesnöret. Jag får gåshud när jag tänker på hur starkt det är.

Finns det något beslut som har varit svårt?

– Det har varit flera svåra beslut. Diskussionen om personer som säljer sex var till exempel en kontroversiell fråga. Vi drev både en annan hållning gentemot Amnesty internationellt och mot den som finns i Sverige, då fick vi verkligen vrida och vända på argumenten, där landade vi bra och lyckades påverka den internationella policyn på ett bra sätt (se Amnesty Press nummer 3/2015).

Du har också suttit i Amnesty Internationals globala ledningsgrupp, hur var det?

– Jag trivs i den globala miljön och det är en grupp kloka människor som har många kontakter ute i rörelsen. Det har varit en spännande roll att titta på saker ur sektionernas perspektiv. Jag har bland annat bidragit till tydligare människorättsskrivningar om klimatkrisarbetet och skrivningar på fler områden om att vi ska vara en antirasistisk organisation.

Vad ska du göra nu?

– Efter de här sju åren tänker jag ta en liten paus och passa på och reflektera över vad jag vill göra framöver. Men också titta på vilka förutsättningar jag behöver för att göra det jag är bäst på. Jag önskar Amnesty all lycka i sitt viktiga arbete och önskar styrelsen lycka till i att rekrytera en ny generalsekreterare.

Jennie Aquilonius
jennie.aquilonius@gmail.com

Läs också

Krisen på Amnesty (18 december 2020)

ÅRSMÖTE2019: Hur inkluderande är Amnesty? (16 maj 2019)

ÅRSMÖTE2018: Amnesty planerar att samla in jämlikhetsdata (7 maj 2018)

Debatt om diskrimineringsdirektiv – positiva politiker och passiv praktik (19 februari 2009)

Den svåra mångfalden (8 juli 2008)

Läs dessutom

Tuffa år väntar Amnesty – sex miljoner ska sparas på två år (27 november 2020)

Reportage | 2021-02-17
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #1/2021