Vägen tillbaka till livet

Peter (som i verkligheten heter något annat) hör röster i sitt huvud. Röster som frågar honom varför han dödat. Han ser syner om dagen som påminner honom om tiden han var med rebellerna i norra Uganda, LRA (Herrens motståndsarmé). När han berättar sin historia för mig tittar han bort, över axeln eller ner i marken. Men orden kommer ändå nästan utan tvekan.

Han är 13 år och har tillbringat två år som soldat i LRA.
– Det var mitt i natten när rebellerna kom. Jag vaknade av att alla skrek och gav order. De tog fyra barn från min by. Det i var januari förra året. Först band de oss och sedan, i nästa by, löste de upp våra händer så att vi skulle kunna bära mat som de stal därifrån. Några av pojkarna släpptes, men mig behöll de som vägvisare. Jag var rädd och jag gick vilse och då trodde de jag försökte fly så de slog mig med gummistövlar.

Vi befinner oss i staden Gulu i Uganda, 35 mil norr om huvudstaden Kampala. I den här regionen har LRA fört gerillakrig mot president Yowe-ri Museveni sedan mitten av 1980-talet. Oroligheterna har gjort att regeringen flyttat cirka 350 000 människor, 75 procent av befolkningen, till så kallade säkra byar. Men dessa säkra byar lider brist på allt – till och med säkerhet.

Rebellerna fortsätter att göra räder i området. Och barnen, både pojkar och flickor, betalar det högsta priset. För när LRA behöver förstärkning i leden – då är det barnen som tvingas in
i kriget.

Några av dem stannar med rebellerna i flera år, andra lyckas fly efter några månader. Pojken vi kallar Peter är en av dem.

Han är 14 år och har varit på Gusco (Gulu Support the Children Organisation) i tre veckor. Organisationen startade 1994 och tre år senare etablerades, med hjälp av danska Rädda barnen, det mottagningscenter som nu ligger i utkanten av Gulu.

Det handlar om att åter ge barnen hopp om ett framtida bättre liv. Och pojkarna som spelar boll på grusplanen i dagens sista solstrålar är därför mer än bara barn som leker. De är soldater på väg tillbaka till ett vanligt liv.

Peter berättar om hur LRA gav honom vapen och tvingade honom att lägga sig i bakhåll vid en väg. De hade order att skjuta på förbipasserande bilar för att döda. När han inte lydde, brände de hans axel med en gevärspipa.

– En dag när vi marscherade mötte vi en jägare. En vuxen man. Tillsammans med tre andra barn fick jag order om att slå ihjäl mannen, annars skulle jag själv dödas. Jag var väldigt rädd för jag ville inte döda någon, men jag var ändå tvungen att göra det.

Historien han berättar är detaljerad och saklig. På Gusco samlas ibland barnen och socialarbetarna för att i grupp tala om sina upplevelser. Det är viktigt för barnen att höra andra barns historier och förstå att de delar upplevelserna och övergreppen med andra.

Före detta barnsoldater spelar fotboll
i rehabiliteringscentret i Gulu.
Under året hos rebellerna misshandlades Peter svårt många gånger och piskades med järntillhyggen och träpåkar. Övergreppen och hungern, som var ständigt närvarande, har satt djupa spår i den lilla tonårskroppen.

En av de många gånger barnen fick order om att röva mat från lokalbefolkningen, gick patrullen dock i händerna på regeringsarmén. Peter lyckades fly, fann en by och överlämnades därifrån till Ugandas militär. Där stannade han i en vecka.

– De frågade mig allt möjligt om rebellerna, var de var någonstans, vad de gjorde, vad jag hade gjort och om jag kunde visa dem vägen till rebellernas läger. Men det vägrade jag. Jag var rädd för att de skulle ta mig igen.

Här slutar hans historia. Och nu försöker han glömma. Men socialarbetaren på Gusco berättar att han har mardrömmar om rebellerna som kommer tillbaka för att döda honom. Om dagen ser han syner – ofta från när han själv tvingades döda. Peter lider av posttraumatisk stress och social-arbetarna på Gusco säger att han ofta är aggressiv. Han hotar de andra barnen med stryk om det blir bråk.

Pojkarnas berättelser är alla snarlika. Vissa hamnar direkt i stridande förband och blir soldater, hjärntvättade och kallhamrade efter bara en kort tid. Flera barn berättar om hur de tvingats slå ihjäl andra barn som vägrat lyda order eller försökt fly och fångats in igen. Flickorna som kidnappas tvingas till bli »rebellfruar« och utnyttjas sexuellt.

Rädda barnen försöker fånga upp barnen så tidigt som möjligt och efter långa förhandlingar har de nu tillstånd att arbeta med de små soldaterna också under den tid Ugandas militär håller dem i informationssyfte.

– Tidigare var behandlingsmetoderna i militärbarackerna mycket tuffa, ibland har ren tortyr använts. Barnen sågs bara som vilka andra rebeller som helst. Varken militär eller civilbefolkning insåg att barnen bortförts mot sin egen vilja och faktiskt var offer. Nu har vi utbildat officerare i barns rättigheter och i Gulu finns en särskild avdelning där barnen bor, säger John Reinstein, projekt-ansvarig för danska Rädda barnen i Gulu.

– Vi accepterar inte att militären håller kvar barnen, men det är den verklighet vi arbetar i och det enda vi kan göra är att förbättra barnens situa-tion. Nu släpper militären barnen redan efter en vecka eller två. Tidigare kunde de hålla dem i månader.

Undervisning för de tidigare soldaterna.

Att förena barnen med deras familjer är svårt. Hur ska ett barn som dödat och plundrat åter kunna accepteras i samhället? Föräldrarna känner dessutom ofta stor skuld för det som hänt och vet inte hur de ska hantera situationen. Familjerådgivning och ut-bildning har blivit ett led i rehabiliteringsprogrammet.

– Att återupprätta respekten är det viktigaste. Det gäller att få föräldrarna och byinvånarna att förstå vad barnen gått igenom, säger John Reinstein.

– Men att ta hand om krigsskadade barn i Afrika är inte samma sak som i Västeuropa, påpekar han. Vi kan inte komma och trycka våra metoder på folket här. Det är viktigt att vi har en förståelse för trauma när vi arbetar med barnsoldater, men det finns afrikanska riter som spelar stor roll i samhället. Det är viktigt även om de flesta här är kristna.

John Reinstein berättar bland annat om hur traditionella medicinmän, med örter och offergetter, utövar reningsceremonier där »det onda« förs över från pojksoldaterna till en get. Huvudet på geten huggs sedan av – det onda dödas – och begravs. Pojkarna är nu befriade från de synder de gjorde i händerna på LRA.

– Alla barnsoldater går att rehabilitera, men det tar tid. Det är stor skillnad på barnen här, som blivit kidnappade till kriget, och barn i andra länder som själva gått med i någon rebellrörelse där de fått professionell vapenträning. Om barnen varit med LRA i flera år har de dock hunnit bli hårdföra soldater. Ibland har de till och med glömt att de blivit bortförda, säger John Reinstein.

Komplicerade allianser

Rebellrörelsen i norra Uganda, The Lord’s Resistance Army ( Herrens motståndsarmé – LRA), leds av Joseph Kony och har fört gerillakrig mot regeringen i snart 15 år. Konflikten bottnar i historiskt motstånd mot regimen och politiken från söder.

LRA:s stöd hos invånarna har dock minskat i takt med att attackerna mot civilbefolkningen ökat. Mellan 10 000 och 15 000 barn beräknas ha kidnappats av LRA.

Konflikten är också en del av ett komplicerat mönster av allianser mellan regeringar och rebellrörelser. LRA har baser i grannlandet Sudan. Uganda i sin tur stödjer de kristna rebellerna i södra Sudan (SPLA/M). Båda regeringarna förnekar dock direkt militärt stöd till de två rörelserna.
Sedan januari 2000 finns en lag i Uganda om amnesti och demobilisering av rebellerna. Men inte förrän i februari i år öppnade det första demobiliseringskontoret i Gulu.

Text: Görrel Espelund
Bild: Lori Waselchuk