Där inga vittnen finns

Sedan två år är Tjetjenien i princip stängt för omvärlden. Inga internationella observatörer finns kvar. Alla humanitära organisationer har lämnat landet. Sparsam eller ingen information kommer ut via inhemsk och utländsk media.

MOSKVA: – Detta är ett krig som omvärlden helst vill glömma. Idag är det viktigare för det internationella samfundet att skapa goda relationer med Ryssland.
Madina Magomadova är ordförande för soldatmödrakommittén i Tjetjenien. Det är en sammanslutning av kvinnor som söker efter spårlöst försvunna landsmän.

– Vi har inte hittat en enda människa vid liv, bara döda, många med spår av tortyr, mördade!

På ett slitet kontor i utkanten av Moskva bläddrar Madina Magomadova bland bilder och dokument om den ryska arméns övergrepp i Tjetjenien. På väggarna hänger listor över döda och försvunna.

– Idag är stora delar av Tjetjenien ödelagt och Grozny ligger i ruiner. Kriget har förvärrats, övergreppen har trappats upp. Nu står vi inför en fem meter hög järndörr och vi har inte längre några nycklar.

De tjetjenska soldatmödrarna har sedan flera år konfronterat ryska parlamentsledamöter och högt uppsatta tjänstemän i Duman med krav på besked.
Över 7 500 män är idag spårlöst försvunna – däribland Madinas egen bror Aseiv.

– Tidigare hyste jag ett visst hopp säger hon. Nu vet jag inte längre vart jag ska vända mig.

– Det enda som återstår är presidenten. Men ingenting hjälper. Så snart du stängt dörren bakom dig glömmer de allt du sagt.

Bislan Digaev arbetar som advokat i Moskva med inriktning på frågor om mänskliga rättigheter. Han menar att de ryska myndigheterna vill avsluta kriget i fullständig tysthet utan någon inblandning från omvärlden.

– Inga internationella organisationer släpps in och myndigheterna utövar mycket starka påtryckningar på de journalister som försöker rapportera om övergreppen. Kriget pågår nu i ett slutet rum säger han. Där inga vittnen finns växer också grymheten.

De tjetjenska flyktingar vi talar med i Moskva är rädda. Risken finns att en släkting eller vän »försvinner« om man talar med utländska journalister. Ingen vill figurera med namn och helst vill man berätta bortom kameror och bandspelare.

Ashra har tre små pojkar, hon är läkare och mycket välformulerad. Hon tittar ner i golvet och berättar viskande om näst intill ofattbart grymma övergrepp. Om massgravar med stympade kroppar. Om ryska soldaters »lekar« med misstänkta i de så kallade filtreringslägren. Om ryska dödspatruller, kastreringar och våldtäkter.
När vi ska gå samlas alla. Skräcken är påtaglig. Kan vi lova att säkerhetstjänsten inte får tag på intervjuerna?

Med de svårigheter som finns för rapportering och i det kaos som råder är det svårt att kontrollera uppgifter och vittnesmål. Men rapporter från bland andra Human Rights Watch och Internationella Helsingforsfederationen styrker de vittnesmål vi får. Rapporter där vittnen berättar om utstuderad tortyr, massgravar och stympade kroppar.

Majoriteten av den tjetjenska manliga befolkningen sitter i flyktingläger i Ingusjien, filtreringsläger i Tjetjenien eller håller sig gömda. Kvar i byarna finns gamla, kvinnor och barn. Alla som kan flyr.

Advokaten Bislan Digaev menar att alla pojkar och vuxna män i 13-60 års-åldern betraktas som potentiella terrorister. Han beskriver hur en rysk militäroperation kan gå till.

– Militären stänger av en by och kommenderar in bombflyg. Sedan vidtar »upprensningar« och ryska specialtrupper för bort dem de anser misstänkta.
Många »försvinner« och många hamnar i de beryktade filtreringslägren runt om i Tjetjenien.

Lägren ligger i officiella byggnader ofta halvt raserade efter bombningar. De kontrolleras av de ryska specialtrupperna Speznaz och OMON, inrikesministeriets specialförband. I de lägsta våningarna och källaren finns celler där människorna hålls fångna och torteras. Många försöker begå självmord inför risken att hamna i något av dessa läger.

Det är få som överlever tortyren. För att kroppen ska lämnas ut till de anhöriga för begravning måste de betala en stor lösensumma. Och skriva på en försäkran om att den döde var terrorist.

Efter den ll september har omvärldens blickar riktats åt ett annat håll. Tjetjenien är inte intressant längre, vare sig bland statsmän eller i media. Samtidigt har den ryska centralmakten fått allt friare händer. Förutom några försiktiga reprimander från bland annat USA har omvärlden i princip varit tyst.

Internationella Helsingforsfederationen har i sin senaste rapport riktat mycket skarp kritik mot de ryska operationerna.

Utrensningarna av den manliga befolkningen i Tjetjenien »gränsar till folkmord« och organisationens chef, Aaron Rhodes, menar att »tendensen är i tilltagande«.
Han kritiserar också väst för att passivt titta på utan att ingripa.

Den tjetjenska flyktingen Lida är en ung späd kvinna och hon gråter stilla. Hennes man finns i ett uppsamlingsläger i Nazran, huvudstaden i Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien. Åtminstone hoppas hon det.
Hon visar oss ett tummat brev. Det var det sista hon hörde från sin man.

– Han skrev att allt var i sin ordning och att vi snart ska ses, säger Lida.
Brevet är åtta månader gammalt.

Text: Caroline Campbell

Fotnot: Namnen på de tjetjenska flyktingar som intervjuas i texten är fingerade.