Priset för kärnvapen

Mellan 1946 and 1958 genomförde USA 67 kärnvapenprov på Marshallöarna i Stilla havet. Förorenad mark, cancer och människor som tvingas leva sina liv i exil gör att ilskan mot USA fortfarande är stor hos befolkningen på öarna som fortsätter kräva stora skadestånd.

Reportage | 2018-07-01
Av: Torbjörn Wester
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
Den 25 juli 1946 genomförs ett kärnvapenprov, kallat Baker, 27 meter under vattnet drygt fem kilometer utanför Bikini.

Den 25 juli 1946 genomförs ett kärnvapenprov, kallat Baker, 27 meter under vattnet drygt fem kilometer utanför Bikini. Foto: United States Department of Defense/Wikimedia

En morgon i mars 1954 fick en tolvårig flicka se solen gå upp två gånger över Stillahavsatollen Rongelap, 400 mil sydväst om Hawaii. Först i öster, sedan i väster. Den andra solen var till en början bländande vit, sedan orange. Den följdes av ett dovt mullrande.

– Det var tidig morgon och jag hjälpte mamma att laga frukost. När vi såg ljuset och hörde ljudet blev vi alla chockade, vi trodde att ett nytt krig hade brutit ut, minns Lemeyo Abon över 60 år senare.

Senare den där marsdagen, när Lemeyo hade rast i skolan, började det snöa. Det var i alla fall vad barnen på Rongelap trodde, de hade hört talas om snö från missionärer men aldrig sett det själva.

– Vi täcktes helt av det vita, många lekte i det och smakade på det, säger Lemeyo Abon.

Lemeyo Abon var 12 år då ett moln av radioaktivt damm drog in över Rongelap. Hon och de flesta andra på atollen drabbades senare i livet av olika hälsoproblem. På 1980-talet fick Lemeyo opererera bort sköldkörteln som en följd av skadorna från radioaktiviteten.

Lemeyo Abon var 12 år då ett moln av radioaktivt damm drog in över Rongelap. Hon och de flesta andra på atollen drabbades senare i livet av olika hälsoproblem. På 1980-talet fick Lemeyo opererera bort sköldkörteln som en följd av skadorna från radioaktiviteten. Foto: Torbjörn Wester

Men det var inte snö. Det var ett moln av damm från det kraftigaste kärnvapen som USA någonsin har detonerat; Castle Bravo-bomben. Ett lager av dammet täckte det mesta på Rongelap. Timmarna senare började människor bli sjuka.

– Jag fick en brännande klåda, minns Lemeyo Abon. Det spelade ingen roll hur mycket jag tvättade mig, klådan var kvar.

Andra spydde och svimmade. Ingen förstod vad som hade hänt. Dagen efter kom amerikaner i skyddsutrustning för att mäta strålningen, men de försvann igen utan att säga ett ord. Befolkningen evakuerades inte förrän senare, mer än två dygn efter händelsen. Kanske var det en bidragande orsak till att så många av dem längre fram i livet fick hälsoproblem som skulle kunna kopplas till radioaktiviteten, till exempel cancer i sköldkörteln, något som Lemeyos syster dog av. Själv fick Lemeyo Abon operera bort sin sköldkörtel på 1980-talet.

– När jag tänker på det USA gjort mot oss blir jag än idag rasande, säger hon.

År 1946 inledde USA provsprängningar av kärnvapen i Stilla havet, tusentals kilometer från Washington. Totalt utfördes 67 tester på atollerna Enewetak och Bikini, men ingen kärnladdning var lika monumentalt kraftfull som Castle Bravo-bomben i mars 1954, som var jämförbar med över 1 000 Hiroshimabomber. Castle Bravo detonerades på Bikini 20 mil bort. I vindriktningen låg Rongelap, men trots att många anser att det borde ha varit uppenbart att Rongalapborna skulle drabbas av radioaktivt nedfall evakuerades de inte i förväg.

På atollen Enewetak finns spåren av kärnvapenprover kvar. En krater har fyllts igen för att motverka strålning. Det anses fortfarande hälsovådligt att återvända till Enewetak.

På atollen Enewetak finns spåren av kärnvapenprover kvar. En krater har fyllts igen för att motverka strålning. Det anses fortfarande hälsovådligt att återvända till Enewetak. Foto: Getty Images

Norrut från Lemeyo Abons hem, i den kedja av holmar och öar som bildar Majuro-atollen, ligger ön Ejit. Det är sen eftermiddag, den obarmhärtiga Stillahavssolen börjar ge vika. En grupp tonåringar kliver ur en båt som tagit dem från skolan på en annan ö till hemmet. Eller är Ejit verkligen deras hem?

– Visst skulle vi vilja flytta hem till Bikini om det vore säkert, det är vårt verkliga hem såklart, säger en av dem blygt.

De är bikinier, födda i exil. Deras föräldrar är också födda i exil och i många fall även deras far- och morföräldrar. Få av dem har någonsin sett Bikiniatollen.

När de går från båten gömmer sig flera tiotal gravstenar i den höga vegetationen. Där ligger bikinier begravda utan att de fick återse sitt hemland.

Det var år 1946, kort innan USA inledde provsprängningarna, som bikiniernas liv ställdes på ända. En söndag efter gudstjänsten samlade en delegation från den amerikanska militärmakten dem och frågade deras ledare, King Juda, om de kunde tänka sig att temporärt flytta från Bikini för att möjliggöra provsprängningarna. Snart hade de evakuerats med löften om en snar återflytt.

Först kom de till Rongerik, en atoll som i marshallesisk kultur anses vara bebodd av onda andar. Bikinierna drabbades av svält. Rongerik hade för få palmer och för lite ätbar fisk i sin lagun för att kunna föda en befolkning. De flyttades vidare, för att till sist hamna på ön Kili.

 Kapten Robert S Quakenbush och kommendör Spencer tillsammans med ”kungen av Bikini”, Juda, ombord på amerikanska fartyget USS Mt. McKinley den 25 juli 1946 inför Baker-testet.

Kapten Robert S Quakenbush och kommendör Spencer tillsammans med ”kungen av Bikini”, Juda, ombord på amerikanska fartyget USS Mt. McKinley den 25 juli 1946 inför Baker-testet. Foto: NSA

Där, och på Ejit, består än idag en stor del av befolkningen av bikinier. För någon permanent återflytt, som USA hade lovat, blev det aldrig.

I dessa exilsamhällen är bitterheten och passiviteten ofta förhärskande. Den traditionella livsstilen vittrar bort.

Och överallt finns hemlängtan. Nära Ejits kyrkogård bor Lirok Joash som är 95 år och den äldsta som fortfarande är i livet av de bikinier som flyttades år 1946. Hon sitter i en rullstol, ler varmt och vill gärna bli fotograferad. Idag är hon dock för märkt av ålder för att själv kunna berätta om sina minnen.

– Men hon pratar ofta om att hon inte vill bli begravd här på Ejit och om hur mycket hon saknar Bikini, säger barnbarnet Walur Kelen. Ibland gråter hon.

På ön Ejit har många av de bikinier som förflyttades från Bikiniatollen 1946 dött i exil. Deras gravar syns i det höga gräset på kyrkogården, där öbon Maear Sweed går.

På ön Ejit har många av de bikinier som förflyttades från Bikiniatollen 1946 dött i exil. Deras gravar syns i det höga gräset på kyrkogården, där öbon Maear Sweed går. Foto: Torbjörn Wester

För att förstå denna längtan måste man också förstå betydelsen av land i marshallesisk kultur. I en miljö där nästan allt är hav och livet levs på smala landremsor blir också banden mellan människan och marken hon föds på starkare.

– Marshalleser ser sitt land som en gåva från Gud. Det är inget du kan köpa eller sälja. Varje marshalles har en bit land som är deras, som ärvs på mödernet i generation efter generation, säger Jack Niedenthal.

Han är en amerikan som gifte sig med en bikinier på 1980-talet och som kanske är den som engagerat sig allra mest för detta folks rättvisa:

– Den mark de bor på här på Ejit eller på Kili är något annat. Det är inte deras gåva från Gud.

 Lirok Poash är 95 år och den äldsta som ännu är i livet av de bikinier som förflyttades 1946.

Lirok Poash är 95 år och den äldsta som ännu är i livet av de bikinier som förflyttades 1946. Foto: Torbjörn Wester

Både till Bikini och Rongelap har befolkningen under korta perioder under årens lopp flyttats tillbaka innan man insett att marken fortfarande är för kontaminerad. Sommaren 2015 mätte en oberoende forskargrupp från Columbia University i New York den externa gammastrålningen på sex öar i området för att ta reda på hur situationen ser ut idag, om nivåerna ligger över 100 millirem per år, vilket är den gräns som har fastslagits för när befolkningen kan flytta tillbaka.

– På Bikini uppmättes 180 millirem per år bara från den externa gammastålningen. Lägger vi sedan till doserna från maten här så skulle siffrorna öka ytterligare, säger Ivana Nikolic-Hughes, en av forskarna. Bikini kan inte befolkas igen i närtid om det inte görs en sanering först.

På Rongelap var nivåerna under gränsvärdet efter att man hade mätt gammastrålningen. Men forskarna bearbetar just nu ny data, som samlades in sommaren 2016 från bland annat maten på öarna, och efter att man lagt till de siffrorna är det troligt att även Rongelap hamnar långt över gränsvärdet.

Hur ersätter man ett folk som förlorat sitt land? Eller de som drabbats av cancer efter att ha täckts i radioaktivt damm? Det är frågor som man på Marshallöarna brottats med i decennier.

  Marshallöarnas befolkning är ung, över hälften är 24 år eller yngre. På en av Majuros skolor övar några av dessa ungdomar inför en uppsättning av musikalen Grease.

Marshallöarnas befolkning är ung, över hälften är 24 år eller yngre. På en av Majuros skolor övar några av dessa ungdomar inför en uppsättning av musikalen Grease. Foto: Torbjörn Wester

Spåren syns i ett arkiv i Majuro. På dörren sitter en oansenlig skylt, ”Nuclear Claims Tribunal”. Därinne finns stora arkivskåp fyllda av alla de ansökningar om kompensation som människor på de drabbade atollerna gjort. Det är över 7 000 krav, de flesta obetalda.

– Pengarna för att betala ut ersättningar tog slut år 2008, men kontoret håller öppet för att tribunalens funktion ska finnas kvar, säger Bill Graham, som länge var dess ombudsman. Den oberoende tribunalen är bara en del av det juridiska efterspelet efter kärnvapentesterna. usa hade redan innan tribunalen tillkom, sedan 1960-talet och framåt, betalat över 450 miljoner dollar för bland annat strålningsrelaterad sjukvård och kompensation till drabbade. Bland annat fick bikinierna år 1982 en speciell fond.

Marshallöarnas nutidshistoria genomsyras av USA:s kärnvapenprovsprängningar, vilket inte minst märks i skolundervisningen. På Assumption school i Majuro har Anfernee Andrew, Danny Sotam och Ken Heine fått i uppgift att bygga en modell av Bikiniatollen med de olika detonationerna markerade.

Marshallöarnas nutidshistoria genomsyras av USA:s kärnvapenprovsprängningar, vilket inte minst märks i skolundervisningen. På Assumption school i Majuro har Anfernee Andrew, Danny Sotam och Ken Heine fått i uppgift att bygga en modell av Bikiniatollen med de olika detonationerna markerade. Foto: Torbjörn Wester

När Marshallöarna blev självständigt från USA 1986 var det tänkt att en slutgiltig uppgörelse länderna emellan skulle komma till stånd. Ett avtal tecknades och det slog bland mycket annat fast att tribunalen skulle inrättas. Den skulle utreda vilka obetalda skadestånd som drabbade fortfarande hade rätt till. En fond på 150 miljoner dollar avsattes och tanken var att den och dess avkastning skulle täcka alla ersättningar. Men hittills har tribunalen godkänt skadestånd på en mycket större summa, långt över 2 miljarder dollar, varav mycket är tänkt för sanering. Ekvationen går alltså inte ihop.

Bill Graham i det arkiv i Majuro där alla de ansökningar finns om kompensation som människor på de drabbade atollerna har gjort. Det är över 7 000 krav på ersättning för allt från förstörd mark till cancer och barn som fötts med missbildningar.

Bill Graham i det arkiv i Majuro där alla de ansökningar finns om kompensation som människor på de drabbade atollerna har gjort. Det är över 7 000 krav på ersättning för allt från förstörd mark till cancer och barn som fötts med missbildningar. Foto: Torbjörn Wester

Marshallöarna har ända sedan år 2000 utan framgång försökt kräva USA på de resterande pengarna. Länge såg frågan ut att vara död, men nu har myndigheterna tagit sig an den med förnyad kraft. En kommission under ledning av Bill Graham tillsattes tidigare i år.

– Vi ska nu ta fram en strategi för hur vi ska kunna uppnå rättvisa, säger han. De flesta här anser att rättvisa inte har skipats innan de två miljarderna är betalda.

Men är det realistiskt att tro att det verkligen kommer att ske? Bill Graham dröjer med svaret, trummar med fingrarna i bordet:

– Politiskt är detta kanske inte en idealisk tid att ta upp frågan igen med USA. Men, den nyinrättade kommissionens uppfattning är klar. Vi förväntar oss att obetalda krav ska betalas.

 På officersklubbens takterrass har åskådare med skyddsglasögon samlats den 7 april 1951 för att titta på sprängningen av en atombomb på Enewetak.

På officersklubbens takterrass har åskådare med skyddsglasögon samlats den 7 april 1951 för att titta på sprängningen av en atombomb på Enewetak. Foto: TT

Men vägen dit är sannolikt fortfarande lång. Connie Paik, talesperson på enheten för Östasien och Stillahavsregionen på amerikanska utrikesdepartementet, skriver i ett mejl att USA redan har tagit sitt ansvar: ”Vi har fullgjort våra åtaganden gentemot de drabbade populationerna på de norra atollerna och vi fortsätter att stödja dem”.

Han nämner bland annat de flera hundra miljoner dollar som USA från 1960-talet och framåt har lagt på Marshallöarna. När det gäller de kvarstående kraven från tribunalen på ytterligare drygt 2 miljarder dollar skriver Connie Paik att USA inte har någon insyn i tribunalens arbete och därför inte vet på vilka grunder ersättningsbesluten fattats.

 Jason Aitab är en bikinier i 65-årsåldern som föddes i exil på ön Kili. Nu bor han på Ejit.

Jason Aitab är en bikinier i 65-årsåldern som föddes i exil på ön Kili. Nu bor han på Ejit. Foto: Torbjörn Wester

Tillbaka på Ejit. Ögonen blixtrar på Jason Aitab, en bikinier i 65-årsåldern som föddes i exil på Kili.

– Amerikanerna sade till våra äldre när de flyttade, att de skulle ta hand om oss bikinier oavsett var vi var, till och med om vi var på drift på en flotte till havs eller på en sandbank. De skulle behandla oss som om vi vore Amerikas barn. Men det var bara lögner alltihop.

Just de orden har Jack Niedenthal översatt hundratals gånger när han agerat tolk åt bikinierna. Det har nästan blivit som en Bibelvers för dem. Men så ligger det också en sanning i orden, menar han:

– Kärnvapentesterna kostade miljarder och åter miljarder. Att de sedan kunde ge sig av utan att fullt ut kompensera dessa människor som offrat så mycket, som fortfarande lever i exil och med sjukdomar, det är avskyvärt.

Torbjörn Wester
tw@torbjorn-wester.se

Fotnot: Detta blev Lemeyo Abons sista intervju. Hon blev sjuk och avled kort efter att Amnesty Press träffade henne på Majuroatollen.
Även Bill Graham blev sjuk och avled kort tid efter att Amnesty Press mötte honom. Den nytillsatta kommission som Bill Graham ledde kommer att fortsätta sitt arbete enligt plan.

Able-testet på  Bikini den 1 juli 1946. Bomben Gilda, uppkallad efter Rita Hayworths karaktär i filmen Gilda, släpptes på 158 meters höjd. Det radioaktiva molnet efter bomben  fördes upp i stratosfären.

Able-testet på Bikini den 1 juli 1946. Bomben Gilda, uppkallad efter Rita Hayworths karaktär i filmen Gilda, släpptes på 158 meters höjd. Det radioaktiva molnet efter bomben fördes upp i stratosfären. Foto: Wikimedia

Fakta/Marshallöarna

Huvudstad: Majuro.
Politik: Spanien sålde 1885 öarna till Tyskland. I samband med Första världskriget tog Japan kontroll över ögruppen. År 1944 invaderade USA och styrde fram till självständigheten år 1986. FN-medlem år 1991. År 2016 blev Hilda Heine landets första kvinnliga president.
Yta: 181 km² (Sverige: 449 964 km²)
Befolkning: 53 000.

Fakta/Kärnvapensprängningar

Sedan USA:s första kärnvapenprov i New Mexico 1945 har åtminstone åtta länder genomfört över 2 000 provsprängningar. De har skett på dussintals avlägsna platser på jorden, såsom öknar i Australien, Algeriet, Kazakstan och Kina eller atoller i Stilla havet. De flesta av områdena har tillhört urbefolkningar som på olika sätt drabbats, dels genom att land förstörts, dels genom att radioaktiviteten gjort dem sjuka.

År 1963 slöts ett avtal mellan fyra kärnvapennationer om att sluta med atmosfäriska test och efter 1980 har bara underjordiska tester förekommit, de senaste utförda av Nordkorea.

Fakta/Kärnvapen

(texter nedan: Ulf B Andersson)

Foto: Karta: Lotta Lundin

De nio kärnvapenmakterna har idag nästan 15 000 kärnvapen varav över 1 800 anses klara att avfyras:
1. Ryssland (7 000), 2. USA (6 800), 3. Frankrike (300), 4. Kina (270), 5. Storbritannien (215) 6. Pakistan (140), 7. Indien (130), 8. Israel (80), 9. Nordkorea (10-20)

Fotnot: De senaste siffrorna kom från Sipri 18 juni.

Dagens hot

Kärnvapenmakter som Kina, Ryssland och USA fortsätter utveckla sina kärnvapenprogram och nya militära doktriner utvecklas. Mellan kärnvapenmakterna Indien och Pakistan råder ett spänt förhållande och länderna har under efterkrigstiden flera gånger utkämpat krig. Förhållandet mellan Nordkorea och USA har kännetecknats av ömsesidiga hot kring kärnvapen. Toppmötet mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-un i Singapore den 12 juni blev dock startpunkten på en möjlig ny fredligare utveckling.

 Hiroshima efter atombomben 6 augusti 1945.

Hiroshima efter atombomben 6 augusti 1945. Foto: US Navy/Wikimedia

Kriget mot Japan

Den 16 juli 1945 genomfördes den första provsprängningen av kärnvapen av USA i öknen i New Mexico. USA:s president Harry S Truman gav sedan order om att atombomber skulle sättas in mot Japan. Den 6 augusti 1945 och 9 augusti 1945 bombades städerna Hiroshima och Nagasaki. Motivet var att spara amerikanska soldaters liv för att tvinga fram en japansk kapitulation utan en invasion av de japanska huvudöarna.
Omkring 150 000 japaner beräknas ha dött när atombomberna föll.

Det kalla kriget

Sedan Sovjetunionen 1949 sprängt sin första atombomb utvecklades den så kallade terrorbalansen under det kalla kriget mellan väst- och östblocket. Bägge sidor skaffade sig en kapacitet enligt militärdoktrinen, MAD, ”ömsesidig garanterad förstörelse”, vilket skulle avskräcka från användning av kärnvapen.

Möte mellan USA:s president John F Kennedy och försvarsminister Robert McNamara under Kubakrisen 1962.

Möte mellan USA:s president John F Kennedy och försvarsminister Robert McNamara under Kubakrisen 1962. Foto: Wikimedia

Under Kubakrisen 1962 höll världen andan men ett kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA undveks genom ömsesidiga eftergifter.
År 1964 skaffade sig Kina egna kärnvapen.

FN:s konvention

Den 7 juli 2017 röstade 122 länder, däribland Sverige, för att FN ska anta en konvention som förbjuder kärnvapen. När 50 länder har ratificerat, det vill säga gjort en rättsligt bindande anslutning, kommer konventionen träda i kraft. I Sverige pågår en debatt om svensk ratificering skulle förhindra det svenska militära samarbetet med Nato.

Amnesty International välkomnade konventionen och uppmanade alla stater att ansluta sig till konventionen och förklarade att organisationen är motståndare till användning, innehav, tillverkning och överförande av kärnvapen till andra länder.

Reportage | 2018-07-01
Av: Torbjörn Wester
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018