Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten

reportage | 2010-07-13

360 miljoner kronor varje år betalar EU för att europeiska fiskebåtar ska få fiska längs Marockos kust. En kust som delvis hör till det ockuperade Västsahara. Men fiskeavtalet med Marocko är inte det enda som luktar ruttet, anser Naturskyddsföreningen.

Under våren har EU:s fiske i Västsaharas vatten hamnat i blåsväder. I mars sände SVT:s Uppdrag granskning två reportage om hur fisk från ockuperat vatten säljs som Omega 3-olja i Sverige. Samtidigt skickar Emmaus Stockholm fiskkonserver från Thailand till västsahariska flyktingläger. Detta var föremålet för ett seminarium som Emmaus Stockholm arrangerade tillsammans med Polisario, Västsaharas befrielserörelse, i Almedalen på onsdagen.

EU:s fiskeavtal med Marocko strider mot folkrätten, menar Nafaa Salem från Polisario som var med på seminariet:
- Det är olagligt att utnyttja Västsaharas naturresurser. Västsaharierna får inga fördelar av avtalet.

Nafaa Salem vill att Sverige ska verka för att EU:s fiskeavtal med Marocko inte förnyas.

Han får medhåll av Kajsa Garpe från Naturskyddsföreningen. Tanken är att en del av pengarna som EU betalar för att få fiska på utländska vatten ska gå till att utveckla det lokala fisket, men faktum är att man vet väldigt lite om hur Marocko använder avtalspengarna. När representanter för Europaparlamentets fiskeriutskott nyligen skulle besöka Marocko, blev de inte insläppta. Kajsa Garpe tvivlar på att några pengar har kommit västsaharierna till del:
- Hur kan man förvänta sig att en ockupationsmakt ska tänka långsiktigt utifrån den ockuperade befolkningens intressen?

Fiskeavtalet med Marocko är ett av de mest omfattande som EU har slutit i Västafrika. Bara Mauretanien får mer pengar för att fartyg från EU ska få fiska på deras vatten. Det nuvarande avtalet är giltigt fram till 2011. Snart är det alltså dags för omförhandling, och Kajsa Garpe tycker att det är viktigt att Sverige trycker på för att avtalet inte ska förnyas. Det är bekymmersamt att det verkar råda vattentäta skott mellan diskussionerna om folkrätt och fiskebestånd, säger hon:
- Vi slösar ju lite bort dessa tjänstemäns tid genom att de diskuterar ett avtal som inte borde finnas.

Men det är inte bara avtalet med Marocko som är problematiskt. Under 2009 sammanställde Naturskyddsföreningen en rapport om EU:s fiske längs den västafrikanska kusten. Rapporten bygger på besök i Mauretanien, Guinea-Bissau, Senegal och Guinea, där organisationen intervjuade fiskeriarbetare och myndighetsrepresentanter om avtalens effekter på det lokala fisket. Slutsatserna är dystra.

2009 kostade EU:s fiskeavtal i Västafrika 1,6 miljarder kronor. Det rör sig om drygt 700 fartyg, de flesta från Spanien, Frankrike och Portugal. Avtalen grundar sig på FN:s havsrättskonvention, som säger att ett land som har överskott på fisk i sina vatten måste sälja fiskerättigheter till den som vill köpa. Men Kajsa Garpe, som var med och gjorde rapporten, säger att det ofta inte finns några överskott. Tvärtom är många arter hotade eller utfiskade.
- En ekologisk katastrof kan stå för dörren med anledning av bestånd som vi vet väldigt lite om, säger hon.

Skilj på utvecklingssamarbete och handel, tycker Kajsa Garpe från Naturskyddsföreningen.

Lokala fiskares utrustning och möjligheter att sälja sin fisk på marknaden är ofta dåliga i de här länderna, enligt rapporten. En mycket liten del av inkomsterna från de europeiska båtarnas fiske hamnar i avtalsländerna, eftersom fisken förädlas och säljs i Europa. Och de pengar som enligt fiskeavtalet ska användas för att utveckla det lokala fisket försvinner in i avtalsländernas budgetar, utan någon kontroll över att de verkligen kommer fiskeriarbetarna till del.

För avtalsländerna i Västafrika är avtalspengarna inte småpotatis. I Guinea-Bissau handlar det om en tredjedel av statsbudgeten. Kajsa Garpe är mycket kritisk till vad hon ser som en fortsättning på en kolonial relation:
- Vi gör avtalsländerna beroende av en ekonomisk resurs som är hotad. Avtalen ger starka incitament att främja kortsiktiga lösningar framför långsiktiga.

Om fisket utanför Västafrikas kust ska bli hållbart måste man främja det lokala, småskaliga fisket, menar Naturskyddsföreningen. Annars riskerar lokalbefolkningarna att gå miste om en viktig näring. Redan idag bidrar fiskeriarbetarnas dåliga situation till att många väljer att emigrera - i skrangliga fiskebåtar försöker de ta sig över Medelhavet till Europa.

Samtidigt är det inte självklart att situationen blir bättre utan avtal. I Senegal, som slutat tillämpa sitt avtal med EU, räcker inte fisken till för det lokala fisket, som sker utom all kontroll. Positiva exempel finns däremot i Namibia och Moçambique, som inte har några fiskeavtal med EU. Där har förvaltningen av det lokala fisket blivit bättre. För Kajsa Garpe och Naturskyddsföreningen är det viktigt att man skiljer på å ena sidan bistånd, som länderna får för att utveckla sin fiskerinäring, å andra sidan handel. Utvecklingen måste gå först, om det sedan finns ett överskott för europeiska båtar att fiska på så får man förhandla om det.
- Man ska inte villkora utvecklingssamarbete med naturresurser, säger Kajsa Garpe.

Text: Marie Wenger
Bild: Linn Nilsson

Läs mer:

Ett skepp kommer lastat (Naturskyddsföreningens rapport från 2009)

Flyktingarnas fisk (Uppdrag gransknings reportage om fisket i Västsahara, tillgängligt fram till 30 juli)

Födelsedagskalas med förhinder (reportage i Amnesty Press mars 2006)

De tror inte på ett självständigt Västsahara

Västsaharas befolkning förtrycks av ockupationsmakten Marocko och bör själv få bestämma om sin framtid i folkomröstning, det är de flesta som intresserar sig för området i Sverige överens om. Men inte alla ställer sig bakom den bilden.

Joumani Mouaad och Elias Mouhammed Belkouche, två unga män med marockanskt ursprung, har rest sitt eget tält i Almedalen. Nere vid hamnen bjuder de på te och delar ut information om sin bild av sanningen om Västsahara.

Elias Mouhammed Belkouche och Joumani Mouaad tycker att Marocko får för mycket kritik i Västsahara-frågan. I mitten står Ibrahim Belkouche.

De tycker att svenska medier och frivilligorganisationer ger en ensidig bild av Marockos konflikt med befolkningen i Västsahara. Den bilden visar 35 års olaglig marockansk ockupation av ett område som enligt FN har rätt att rösta om sin egen självständighet, en befolkning som förtrycks och förföljs av den marockanska staten, samtidigt som omkring 160 000 västsaharier enligt Polisario tvingas leva i flyktingläger i Algeriet. Och ett Marocko som kategoriskt avvisar alla fredsplaner.

Västsahara är ett område i Saharaöknen med några hundratusen invånare. När den spanska kolonialmakten drog sig tillbaka från området 1975 invaderades det av både Marocko och Mauretanien. Så småningom blev Marocko ensam ockupationsmakt. Under kriget flydde stora delar av Västsaharas befolkning till Algeriet, där de och deras släktingar fortfarande lever i flyktingläger.

Folket i Västsahara kallas saharawis och talar hassania, en arabisk dialekt. Den västsahariska befolkningens anspråk på Västsahara representeras av Polisario (Folkets front för befrielse av Saguia el Hamra och Rio de Oro). 1976 utsåg Polisario en regering för vad man kallar Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (SADR), som har erkänts av ett 80-tal länder. Inget land har officiellt erkänt Marockos ockupation av Västsahara.

I 15 år förde Polisario gerillakrig mot den marockanska ockupationen. När FN 1991 fick till stånd ett avtal om vapenvila ingick löftet om en framtida folkomröstning, men än idag har parterna inte kunnat komma överens om villkoren för en sådan. En stötesten har varit vilka som ska få delta i omröstningen, och Marockos krav på att självständighet inte ska vara ett av alternativen i folkomröstningen har gjort att positionerna är låsta.

  • Vi befinner oss just nu i en kritisk situation, där mitt folk håller på att tappa tålamodet, säger Rabab Amidane, en västsaharisk student och aktivist som nyligen fått uppehållstillstånd i Sverige.

Hon berättade om sina upplevelser på seminariet om Västsahara på onsdagen i Almedalen.

Rabab Amidane berättade om sina erfarenheter som västsaharisk aktivist i Marocko för en intresserad publik i Almedalen.

  • I skolan fick jag lära mig att jag var en marockan och att mitt land inte existerade på kartan. Tre gånger blev jag avstängd från skolan, första gången för att ha kritiserat Marockos kung. Två gånger har jag blivit torterad. De hängde upp mig i ena handen på en stor metalldörr, slog mig brutalt och förhörde mig, säger Rabab Amidane.

Men Joumani Mouaad och Elias Mouhammed Belkouche nere vid hamnen ifrågasätter Rabab Amidanes berättelse. De säger att tortyr och förföljelser inte förekommer längre, sedan den västvänlige Muhammed VI blev kung 1999. Istället anklagar de Polisario och Algeriet för brott mot de mänskliga rättigheterna.

På bordet framför dem ligger rapporter som styrker deras uppfattning. Den amerikanska flyktingorganisationen USCRI uppger i en rapport i oktober 2009 att Polisario hindrar flyktingarna utanför den algeriska staden Tindouf från att resa i och utanför Algeriet, förskingrar FN:s hjälpsändningar och överskattar systematiskt antalet flyktingar i lägren, i ett spel om makt och pengar.

Joumani Mouaad, som säger att han själv kommer från Västsahara, är orolig för vad som skulle hända om området blev självständigt:
- Självständighet betyder bara att Algeriet tar över, säger han.

Text: Marie Wenger
Bild: Linn Nilsson

Läs mer:

Motståndet lever i Västsahara (reportage i Amnesty Press september 2009)

Human Rights in Western Sahara and in the Tindouf Refugees Camps (Human Rights Watch 2008)

Elias Belkouches blogg

Tidskriften Västsahara

Facklig solidaritetsaktion stoppade mord och förföljelse

Författaren och journalisten Bror Perjus besökte Almedalen på fredagen för att samtala om sin bok, Ett annat ord för mord, som berättar om de mord på fackliga ledare som ägde rum i Guatemala vid Coca-Cola-fabriker under 1960-70-talet. Detta uppmärksammades globalt och ledde till en av världens största fackliga solidaritetsaktioner, där all produktion och distribution av drycken stoppades i Sverige. Företaget tvingades lyssna på fackföreningarna som idag är några av världens starkaste.

Enligt Bror Perjus kan en historia börja när som helst, just den här börjar 1954 med den USA-ledda statskuppen som störtade regimen som leddes av Jacob Arbenz. Detta var startskottet för den militärregim som skulle komma att styra landet i tre decennier framåt.

I samband med statskuppen krossades också omedelbart fackföreningen vid Coca-Cola-fabriken i Guatemala City och kort därefter dog fabrikens ägare Mike Flemming. Den amerikanske delägaren och bolagsordföranden, John C Trotter, tog därefter över rodret vid fabriken.

John C Trotter hade kontakter med militär och polis i Guatemala och tyckte att arbetarnas krav på arbetsvillkor och rimliga löner bara var ”kommunistiskt nonsens” och kraven fick därför inget gehör.

Fjorton år efter statskuppen och efter att den första fackföreningen, med ledaren Pedro Quevedo i spetsen krossades, bildades en ny vid fabriken i Guatemala City. Detta till John C Trotters stora fasa. Ledaren för fackföreningen, Cesar Barillas kidnappades, torterades och mördades, därefter krossades återigen fabrikens arbetarrörelse.

Det var några år senare, 1975, när den tredje fackföreningen bildades som världen började uppmärksamma arbetarnas situation i Guatemala, med ledaren Pedro Quevedo i spetsen. Kvinnor på kontoret hjälpte till att smuggla ut värdefull information från företagsledningen och även fabriksarbetare från andra delar av landet anslöt sig till fackföreningen, som växte sig allt starkare.

Detta fick John C Trotter återigen att se rött och han svarade genom att hyra in vakter med automatvapen som patrullerade området och trakasserade arbetarna. Arbetarna gick ut i strejk i protest mot detta och alla 160 anställda som ställt sig bakom kraven på rimliga arbetsvillkor, avskedades.

Pedro Quevedo greps och misshandlades svårt.

Strejken höll i sig och sexton dagar senare, efter att fallet gått vidare till Arbetsdomstolen, fick arbetarna besked om att de vunnit fallet. Fackföreningen var registrerad och alla som avskedades fick tillbaka sina arbeten.

Bror Perjus bok, Ett annat ord för mord,beskriver hur fackledarna vid en Coca-Cola-fabrik i Guatemala systematiskt mördades. Foto: Premiss Förlag/Bror Perjus

Trakasserierna slutade inte här, enligt Bror Prejus. John C Trotter var fortfarande inte nöjd och hotade de fackligt aktiva med våld om de återgick till sina arbeten. Han nyttjade även sina kontakter inom militären och en av de mest beryktade paramilitära grupperna, Ejercito Secreto Anticommunista, ESA, stod för många av kidnappningarna, hoten och morden på de fackligt aktiva.

Hösten 1976 hade kännedomen om situationen i Guatemala börjats sprida utanför landets gränser och fackföreningar i Sydamerika och Europa började visa sitt stöd till Centro National de Trabajadores, CNT, Guatemalas motsvarighet till Svenska LO.

En av de som höjde rösterna mot Coca-Cola var den amerikanska kristna organisationen Interfaith Centre on Corporate Responsibility, ICCR, med stora aktieinnehav i företaget. Under koncernstämman 1977 lade nunnan Dorothy Gartland och munken Chuck Dahm, fram en resolution med krav på att företaget skulle gripa in för fackföreningen i Guatemala C ity. Man ville att företaget skulle ta större ansvar vad gällde behandlingen av sina anställda, där man använde förföljelse av de fackligt aktiva som exempel på argument som skulle kunna skada varumärket. John C Trotter menade att de fackligt aktiva var kommunister och att de tvingat arbetarna att skriva på kraven mot sina viljor, därav behovet av väpnade vakter på fabriksområdet.

Våldet fortsatte. Mellan 1978-1980 försökte man återigen att krossa fackföreningarna vid Coca-Colas fabriker, vilket fick våldet att blossa upp ytterligare. Åtta fackliga ledare mördades av militärstyrkor, en av dem var Pedro Quevedo.

Detta ledde till turistbojkotter och även starka reaktioner från fackföreningar runt om i världen, däribland några av de svenska fackförbunden i den Internationella Unionen för Livsmedels- och Lantarbetare och Hotellanställda, IUL. Under fyra dagar 1980, mellan 16-19 april, stoppades all produktion och distribution av Coca-Cola i Sverige.

  • Sverige tömdes på Coca-Cola under solidaritetsaktionen, berättar Bror Perjus.

Detta var en av världens största fackliga solidatitetsaktioner, vilket ledde till att Coca-Cola Company tvingades till reträtt och möta fackets krav. Sedan dess har inte någon mördats vid Coca-Cola-fabrikerna i Guatemala.

  • Fackföreningarna vid Coca-Colas fabriker är idag några av de starkaste i världen, sade Bror Perjus.

Vägen fram till idag har inte varit spikrak och varje gång som kollektivavtalen ska förnyas är förhandlingarna hårda och utdragna.

  • De vill fortfarande bli av med oss, säger fackföreningens ledare i boken.

Text: Linn Nilsson
Foto: Premiss Förlag/Bror Perjus

Läs mer:

Guatemala 1980: "Unik facklig aktion" (Amnesty Press 19 oktober 2003)

reportage | 2010-07-13