Grönland – En historia av övergrepp

Moderniseringen av Grönland planerades till stor del i Köpenhamn, utan inflytande från de berörda. Många grönländare drabbades av processen och nu kartläggs hur den egentligen gick till.

reportage | 2018-09-08
Av: Henrik Allesson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2018
Den nedlagda gruvbyn Qullissat på Diskoön på Grönland. År 1972 tvingades de sista invånarna lämna samhället.

Den nedlagda gruvbyn Qullissat på Diskoön på Grönland. År 1972 tvingades de sista invånarna lämna samhället. Foto: Helge Sunde/Samfoto/TT

Historien om hur den danska regeringen stängde kolgruvan i Qullissat 1972 och med bara några veckors varsel klippte av elförsörjningen, lade ned alla välfärdsinrättningar och till slut hämtade den del av befolkningen som inte frivilligt begivit sig därifrån, är fortfarande ett öppet sår hos många grönländare.

Ulrik Zethsen är förtidspensionerad efter ett hårt arbetsliv som svetsare och rörläggare. I hans bokhylla står ett sepiafärgat fotografi som visar en man i 35-årsåldern på huk framför ett tvåvåningshus med träpaneler. Han bodde i det där huset under sina sju första år och mannen är hans far.

– Jag minns tydligt hur det såg ut, fast jag var så liten. Jag kommer ihåg huset och den smala glaciären som delade staden i två delar, säger han.

Fram till i början av 1970-talet var Qullissat ett gruvsamhälle på Diskoön vid Grönlands mellersta västkust, det sjätte mest befolkade samhället i hela Grönland. Där försörjde fadern familjen som elektriker, men när gruvan stängdes den 4 oktober 1972, hade familjen redan flyttat.

– Vi tillhörde dem som flyttade innan de sista invånarna hämtades. Min far hade fått signaler om att det inte skulle bli mer arbete så han bestämde sig för att det var dags, säger Ulrik Zethsen.

Ulrik Zethsen skickades till Danmark som barn.

Ulrik Zethsen skickades till Danmark som barn. Foto: Henrik Allesson

Familjen flyttade inåt bukten till Aasiaat, en ö med ungefär 3 000 invånare. Här bor Ulrik Zethsen kvar i en liten lägenhet en bit upp på höjden.

Qullissat blev en spökstad. Den officiella anledningen till att gruvan stängdes var att den inte var lönsam men idag hävdar en del att beslutet har att göra med den danska regeringens koncentrationspolitik. Planerna var att modernisera Grönland genom att satsa på en industrialisering av fiskenäringen och förflytta människor från avlägsna områden in till städerna, för att få tillgång till arbetskraft och samtidigt bygga modernare bostäder och infrastruktur.

Anne Kirstine Hermann är just hemkommen från New York där hon mottagit ett nyinrättat stipendium till minne av den svenska journalisten Kim Wall, som mördades sommaren 2017. Hon passade också på att besöka FN:s arkiv för att undersöka processen som pågick under efterkrigstiden, när Grönlands framtida status skulle bestämmas av det internationella samfundet. Nu sitter hon på ett kontor vid Nørregade i Köpenhamn och arbetar på en bok som bygger på vittnesmål från dem som drabbades av den danska moderniseringspolitiken.

– FN planerade en avkoloniseringsprocess för Grönland där Danmark stod under hård press. Man kan säga att Danmark skulle ligga bättre till om det grönländska samhället såg mer danskt ut, om folk uppförde sig danskt och talade danska, säger hon.

Aasiaat i Diskobukten. Tidigare hette staden Egedesminde, efter den danska missionären.

Aasiaat i Diskobukten. Tidigare hette staden Egedesminde, efter den danska missionären. Foto: Henrik Allesson

För att genomföra en moderniseringsplan bildades 1948 en kommission som reste runt för att undersöka hur man skulle kunna utveckla Grönland.

– Det grönländska inflytandet var starkt begränsat, påpekar hon. I kommissionsrapporterna nämns flera gånger att grönländarna inte var särskilt intresserade varken av att flytta eller ändra sin livsstil. Men rapporterna fokuserar inte på att anpassa målen utan går hellre in på hur man skulle ändra befolkningens hållning genom propaganda.

Evakueringen av Qullissat 1972 är bara ett av flera exempel på tvångsförflyttningar, men den blev en stark symbol, inte minst för att den sammanföll med ungdomsupproren runt om i världen och en våg av kulturella och politiska frihetsrörelser i Grönland. Idag hedras minnet av den övergivna staden genom minnesteatrar, konstverk och konserter med tillresta åskådare.

– En annan sak var att skolan gjordes om och man började dela upp barnen så att de som ansågs duktigast blev undervisade på danska och de svagare fick undervisning på grönländska, säger Anne Kirstine Hermann.

Fastfrysta båtar i Aasiaats hamn.

Fastfrysta båtar i Aasiaats hamn. Foto: Henrik Allesson

Förutom att ändra skolsystemet bestämdes det att begåvade barn i tioårsåldern skulle sändas till Danmark i ett år och bo i danska familjer och gå i dansk skola, för att sedan komma tillbaka och vara spjutspetsar i det grönländska samhället.

Från Ulrik Zethsens vardagsrumsfönster kan man se skoterspåren som försvinner bort likt byvägar där isarna är som tjockast. På somrarna är det båtarna, som nu ligger fastfrusna i hamnen, som upprätthåller förbindelserna. En skoldag, när han var tio år, minns han särskilt väl. På morgonen frågade läraren vilka av barnen som ville åka till Danmark. Alla barnen nickade.

– Jag tror inte riktigt vi förstod vad vi svarade på. Vi fick gå hem och be om intyg från våra föräldrar och vi som fick det reste. Det var nervöst. Det enda jag bad om var att slippa bo i en storstad, så jag sändes till en familj i Dalby, på Sjælland. De var snälla och jag har haft nytta av att jag lärde mig danska men det var svårt att komma tillbaka. I början kunde jag inte tala grönländska och därför kände jag en slags distans till min familj, säger han.

Ett övergivet hus i  Qullissat år 2008.

Ett övergivet hus i Qullissat år 2008. Foto: JuBo14/Wikimedia

Skolklassen blev utspridd över hela Danmark.

– Jag pratar med människor som även om de blev nedsända för 30 år sedan, bryter ihop och gråter när de berättar om hur det var att komma ensamma till en helt ny kultur och betraktas som annorlunda och hur de blev mobbade av klasskompisar, lärare eller i sina värdfamiljer. Men sedan är det andra som har haft goda relationer till de danska familjer som de bodde hos, relationer som har varat under resten av deras liv, säger Anne Kirstine Hermann.

Det mest uppmärksammade exemplet var pilotprojektet år 1951, där 22 barn mellan fem och åtta år sändes till Danmark med fartyget M/S Disko. När de kom tillbaka till Grönland placerades de på ett barnhem i huvudstaden Nuuk, där de bara fick ha sporadisk kontakt med sina släktingar. Här skulle de tala danska och lära sig dansk kultur med avsikten att bli en förtrupp för den nya utvecklingen i Grönland.

Men några av familjerna i Danmark hade blivit så fästa vid sina gäster att de ansökte om adoptioner och dessa godkändes. Händelserna betraktas som en historisk skandal och har blivit föremål för både böcker och filmer. Rädda Barnen, som tillsammans med de danska myndigheterna stod bakom projektet, bad år 2015 om ursäkt till de inblandade.

– Det har blivit framställt som ett olyckligt undantag men jag ser det som startskottet till att man började göra det här systematiskt under många år. Det fanns goda intentioner, man ville föra Grönland in i den moderna tidsåldern, samtidigt ska man inte undervärdera de territoriella hänsyn som fanns i det. Man kan ju diskutera varför man gjorde det. Om det nu var tal om en reell integration mellan länderna så kunde man också ha sänt danska barn till Grönland, och det gjorde man inte, säger Anne Kirstine Hermann.

De goda intentionerna går att spåra tillbaka till den kristna missionen på 1700-talet och kampen mot tuberkulos. Idag aktualiseras relationen mellan Danmark och Grönland av den grönländska självständighetsprocessen. En försoningskommission bildades år 2014 på initiativ av det grönländska landsrådet för att belysa kolonialtidens inverkan på dagens grönländska samhälle. Men den dåvarande danska socialdemokratiska regeringen menade att Danmark inte hade något behov för en försoningsprocess och bestämde att de inte skulle medverka.

Anne Kristine Hermann undersöker Danmarks politik.

Anne Kristine Hermann undersöker Danmarks politik. Foto: Henrik Allesson

I december 2017 släppte den grönländska försoningskommissionen sin rapport som bland annat behandlar självmord, alkoholism, våld, sexuella kränkningar och spänningar mellan grönländare från olika platser och med olika språkliga förutsättningar. Rapporten konstaterar att samhällets utveckling i hög grad är präglat av tankesätt som är en direkt konsekvens av kolonialhistorien. Men Grönland är beroende av det ekonomiska stödet från Danmark och förbindelserna mellan länderna blir påtagliga genom att hundratals danskar arbetar i det grönländska välfärdssystemet och grönländska ungdomar flyttar till Danmark för högre utbildningar.

Som nyutexaminerad journalist flyttade Anne Kirstine Hermann till Nuuk för att jobba på den statliga radiokanalen KNR. Efter tio år återvänder hon för att samla in fler vittnesmål om efterkrigstidens händelser:

– Men jag har inte resurser att göra det så heltäckande som jag skulle önska. Jag tycker egentligen att Riksarkivet och Nationalmuseet, i Danmark och i Grönland, borde göra ett gemensamt större projekt där man dokumenterar de här historierna, som man har gjort i Kanada eller i Australien.

Henrik Allesson
[email protected]

Danmark och Grönland

  • Den danske prästen Hans Egede kom till Grönland 1721 på jakt efter vikingarnas efterkommande. Det var startskottet för den danska koloniseringen av ön. Grönland isolerades från omvärlden tills andra världskriget startade. Då återetablerades kontakten med Nordamerika. USA tog kontroll över landet för att förhindra en tysk ockupation sedan Danmark hade ockuperats av Tyskland den 9 april 1940.

  • 1953 blev Grönland officiellt en dansk landsdel.

  • 1979 bildades Grönlands Hemmastyre, med eget parlament och regering, men med begränsad makt.

  • 2009 erkände Danmark det grönländska folket som ett eget folk. Enligt internationell rätt kan detta ge en folkrättslig status för att bilda en ny stat. Hemmastyret ersattes med ett självstyre.
    Henrik Allesson

Kim Wall-stipendiet

Anne Kirstine Hermann är den första som får Kim Wall-stipendiet, som är upprättat av Kim Walls föräldrar och vänner till minne av den svenska journalisten, som mördades i Danmark år 2017. Stipendiet är på 40 000 kronor och finansierar Anne Kirstine Hermanns resa till Grönland.

– Jag blev extremt glad och mycket rörd. Kim hade planer på att åka till Grönland för att göra en del journalistiska projekt, så jag tror att jag blev utvald för att de kunde se att mitt arbete är något som skulle ha intresserat henne. Jag tror att vi delade samma indignation över hur bestämda befolkningsgrupper världen över har blivit behandlade av oss européer och amerikaner, säger Anne Kirstine Hermann.
Henrik Allesson

Grönland
Huvudstad: Nuuk.
Politik: Autonomt område inom Danmark. Dansk koloni sedan 1814. 1941–1945 ockuperades landet av USA. År 2008 röstade en majoritet för ökat självstyre. Grönland är inte medlem i EU.
Yta: 2 166 086 km2 (Sverige 449 964 km2).
Befolkning: Drygt 56 000.

reportage | 2018-09-08
Av: Henrik Allesson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2018