Ett filosofiskt och konstnärligt mästerverk

filmer | 2011-05-26

Sean Penn spelar Jack O'Brien, en framgångsrik företagsledare som inte längre finner mening i tillvaron. I The tree of life tar vi oss tillbaka till hans uppväxt i 1950-talets USA.

The tree of life
Land: USA
Regi: Terrence Malick

The tree of life är en film med monumentala pretentioner. Monumentala. Föreställ er Ingmar Bergmans psykologiska och Stanley Kubricks mer universella, atmosfäriska och evolutionsteoretiska exkursioner, samt addera de bägge herrarnas gemensamma fascination för religion och existentialism, så får ni ungefär vad regissören och manusförfattaren Terrence Malick försöker åstadkomma. Resultatet är häpnadsväckande vackert, känslomässigt fullständigt omtumlande och här finns bitar och passager som kanske kommer att dissekeras och teoretiseras kring på samma sätt som den svarta monoliten i 2001 – ett rymdäventyr, eller väcka frågor kring vad som är ”verklighet” och vad som är ”dröm” precis som i_ _Persona.

Sedan arbetsnarkomanen Krzysztof Kieslowski gick bort alldeles för tidigt 1996, har ingen regissör, av betydelse, vågat ta vid där modernismens stora konstnärer lämnade ett tomrum. Ingen har vågat ställa de allvarliga frågorna, åtminstone inte utan postmodernistiska hängslen och livremmar i form av ironi och en känslomässigt bekväm distans. Terrence Malick kanske är mannen för jobbet, eller bara spritt språngande galen; i The tree of life sätter han hur som helst hela sin konstnärliga heder på spel i ett närmast besinningslöst modigt projekt. Vackert nog belönas sådant understundom: filmen vann nyligen Guldpalmen, Cannesfestivalens och kanske hela filmvärldens finaste pris (Oscarsutdelningarna är ofta rena skämtet).

Terrence Malick har lyckats samla ett par riktigt tunga Hollywoodnamn till sitt experimentella epos. Sean Penn gör rollen som företagschefen med existentiella kval – han känner sig fången i omgivningens girighet och meningslöshet – och minns tillbaka på både förlusten av ene brodern och en uppväxt i 1950-talets förortsamerika hos två föräldrar med väldigt olika syn på uppfostran.

Brad Pitt spelar den stränge fadern. Han har en cynisk syn på livet och vill lära sina tre pojkar att tänka på sig själva i första hand. Samtidigt är det en komplex figur i stort behov av bekräftelse och kärlek som Brad Pitt tar sig an; en utskällning åtföljs av en puss, ett gräl av en omfamning. Och han gör det förvånansvärt bra – att hans ungdomliga skönhet börjat förtyna är enbart till Brad Pitts fördel, så att skådespelarinsatsen får hamna mer i centrum.

Jessica Chastain gör rollen som den ömsinta och empatiska modern. Inte sedan Liv Ullmans storhetsdagar har jag sett en skådespelerska med ett så skört och poetiskt scenspråk. Förhoppningsvis blir detta den 30-åriga Jessica Chastains genombrott.

Emellanåt dyker vi – genom deras berättarröster – in i Brad Pitts, Jessica Chastains och Sean Penns medvetanden. Den intima, för att inte säga påträngande tonen, skapar ett känslomässigt spänningsfält som lägger sig över hela filmen och aldrig släpper taget om en.

När jag alltför länge gått och muttrat över att det inte längre görs några (kommersiellt gångbara) mästerverk, så plockar Terrence Malick fram storsläggan och bankar ner en milstolpe i filmhistoriens jordmån. På samma vis som Pulp fiction kommit att förkroppsliga postmodernismen, kanske The tree of life kan bli postpostmodernismens epitom – och kanske, kanske till och med bidra till att förära konstinriktningen med ett namn som säger mer än att den är bortom något den inte är.

Text: Kaj Ranén
kaj.ranen@amnesty.se

filmer | 2011-05-26