Den ryska propagandans makt

Med en journalistik som ersätts av propaganda, ett civilsamhälle som får allt svårare att andas och en pågående konflikt i Ukraina är situationen i Ryssland dystrare än på länge. Under Östgruppens Rysslandsdagar i Stockholm i oktober analyserades läget i grannlandet ur flera perspektiv.

Arkadij Babtjenko stred för den ryska armén under Tjetjenienkrigen. Idag är han journalist och författare och kallas för landsförrädare i hemlandet. Foto: Vera Häggblom

– Det är nästan meningslöst att prata om journalistik i Ryssland idag då det är väldigt svårt att skilja journalistiken från allt annat som händer i landet, säger journalisten och författaren Arkadij Babtjenko.

Babtjenko deltog i båda Tjetjenienkrigen som stridande för den ryska armén. Som ett sätt att hantera minnena från krigen började han skriva ned sina upplevelser, vilket har resulterat böckerna Krigets färger (2007) och Dagar i Alchan-Jurt, som nyligen har kommit ut på svenska hos förlaget Ersatz. Han har också arbetat som krigsreporter på Novaja Gazeta, och bevakar idag konflikten i Ukraina.

Enligt Arkadij Babtjenko har konflikten i Ukraina tagit den statliga propagandan och den redan svåra situationen för journalister i landet till en ny nivå:

– Den propaganda vi ser i Ryssland idag är värre än det Goebbels höll på med. Propagandaströmmen pågår från morgon till kväll – hat och främlingsfientlighet, det är vad människor får i sig från medierna.

Även under Sovjettiden var den statliga propagandan självfallet stark och Stig Fredriksson, som arbetade som korrespondent i Moskva under 1970-talet, berättar att de ryska journalisterna inte betraktades som kollegor i egentlig mening av utrikeskorrespondenterna. Istället tog de utländska journalisterna kontakt med dissidenter inom konstnärs- och vetenskapskretsar (Fredriksson var själv kurir åt författaren Aleksandr Solzjenitsyn som fick Nobelpriset 1970).

Trots restriktionerna menar dock Stig Fredriksson att det var enklare att verka som journalist under Sovjettiden än idag:

– Då fanns det fanns bara en röst som förmedlades av Pravda och TASS och utmaningen låg i att försöka lura KGB. Idag har det blivit både svårare och farligare att vara journalist då reglerna inte längre är fastställda.

Stig Fredriksson arbetade som korrespondent i Moskva under 1970-talet. Foto: Vera Häggblom

Enligt Reportrar Utan Gränser har minst 30 journalister mördats sedan Putin kom till makten och Stig Fredriksson säger att det idag är ännu vanligare att journalister misshandlas brutalt än att de tas om livet. Självklart får de hårda förhållandena konsekvenser för den ryska journalistiken:

– Ryska journalister utmärks av en hög grad av självcensur som har uppkommit efter år av mord och hot, säger Stig Fredriksson.

Arkadij Babtjenko säger att det endast finns en handfull redaktioner kvar i hela landet som bedriver vad han kallar riktig journalistik.

– De fortsätter sitt arbete, men det finns i princip ingen efterfrågan från samhället på objektivitet. Det ryska samhället har blivit fascistiserat och människor lever inte längre i verkligheten utan i en sagovärld, säger Arkadij Babtjenko med en dyster min.

Att inte hela samhället har blivit avtrubbat inför vad som sker i landet är dock Natalia Taubina, ordförande för människorättsorganisationen Obsjtjestvennyj Verdikt, och Maria Kozlovskaja, jurist i Sankt Petersburgs hbtq-nätverk, bevis på då deras organisationer dagligen arbetar mot övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

Organisationernas arbete har dock kraftigt försvårats i och med införandet av den vagt formulerade Lagen om ”utländska agenter” år 2012, vilket bland annat innebär att organisationer som tar emot utländsk finansiering och bedriver politisk verksamhet måste ange att de är ”utlänska agenter” i alla typer av uttalanden och publikationer. Vid brott mot lagen ges saftiga böter, och organisationerna vänder sig kraftigt mot själva uttrycket ”utländsk agent” då detta under Sovjettiden användes om spioner.

Natalia Taubinas organisation har drabbats av Lagen om ”utländska agenter”. Foto: Vera Häggblom

Inga oberoende organisationer registrerade sig frivilligt som utländska agenter, vilket har lett till att justitiedepartementet upprättade en egen lista över de organisationer man tyckte platsade där. Även Taubinas organisation, som arbetar med övergrepp begångna av de rättsvårdande myndigheterna, har nu hamnat på listan vilket har lett till såväl resurskrävande redovisningsprocedurer som svårigheter att samarbeta med myndigheter ute i landet då dessa inte vill sammankopplas med ”utländska agenter”.

– Men jag ser det trots allt som en seger att organisationerna inte följde lagen och registrerade sig själva, säger Natalia Taubina.

Ryska hbtq-organisationer drabbas även av lagen mot främjande av ”icke-traditionella sexuella relationer”, om detta främjande kan nå minderåriga. Maria Kozlovskaja berättar hur homosexualitet i Ryssland betraktas som något icke-ryskt som har kommit till landet från ”Gayropa”.

– Angreppen mot oss började tidigare än mot andra organisationer. I Sankt Petersburg finns en anti-hbtq-rörelse som angriper våra aktivister och kontor, säger Maria Kozlovskaja.

Hon berättar också om en person i rörelsen som uttalade sig om Ukrainas frihet, vilket ledde till att hoten började på allvar.

– Nu får vi ta emot hot hela tiden, även sexuella sådana, och rekordmånga människor inom rörelsen har tvingats lämna landet, säger Maria Kozlovskaja.

Polisen slår till mot demonstranter i Moskva i februari 2014 vid en protest mot rättegångarna i Bolotnaja-fallet. Foto: Denis Bochkarev / Amnesty International

Just Ukrainafrågan är högaktuell för situationen i Ryssland idag, och vid dagens avslutande seminarium diskuterades vad Ryssland egentligen vill med Ukraina, hur den ryska befolkningen ställer sig till konflikten och hur landets relation till omvärlden påverkas.

– Ryssland ser sig själv som en stormakt. Putin har kallat Sovjetunionens fall för ”århundradets största geopolitiska katastrof” och nu vill han återställa situationen och få revansch. Hans mål är att få ett ökat inflytande i Ukraina och stoppa landets inträde i Nato och EU, säger Ingmar Oldberg, forskare vid Utrikespolitiska institutet.

Babtjenko håller med:

– Ryssland försöker bilda satellitstater, vilket är en process som pågått sedan Sovjettiden. Samma sak som händer i Ukraina idag har tidigare skett i Moldavien och Georgien, säger han.

I och med Rysslands annektering av Krim, som ”skänktes” till Ukraina av Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov 1954, har landet brutit mot en rad internationella principer. Omvärldens svar har dock sträckt sig till sanktioner från EU:s sida, samt ett uttalat stöd till Ukraina från Nato, som dock inte har omsatts i militära styrkor på marken.

Ingmar Oldberg, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, pratade om Rysslands agerande i Ukraina. Foto: Vera Häggblom

Enligt Oldberg har Nato haft svårt att hantera Rysslands så kallade ”hybridkrig”, där man har inlett ett icke-förklarat krig och skickat militärer utan officiella märken på uniformerna. Han tror inte heller att hotet från Nato är särskilt reellt då man har fullt upp på annat håll och många Nato-länder har rustat ned.

– Men Nato har fått en ny inställning till Ryssland, vilket får som konsekvens att Ryssland tyr sig mer till Kina, som kanske är det land kommer att tjäna mest på konflikten i längden, säger Ingmar Oldberg.

Hur ställer sig då den ryska och ukrainska befolkningen till konflikten som pågår mellan vad som alltid har betraktats som broderfolk? Som så ofta är krigets första offer sanningen, och det är svårt att bedöma hur opinionssifforna faktiskt stämmer överens med verkligheten.

– Det sägs att 87 procent av den ryska befolkningen stöder annekteringen av Krim, men det är inte min känsla. Då Krim annekterades blev det ett uppsving för patriotismen i landet, men nu kommer den patriotiska hysterin att dala och man kommer återvända till verkligheten, säger Arkadij Babtjenko.

Arkadij Babtjenko menar även att inställningen till kriget bland den rysktalande befolkningen i Ukraina har förändrats över tid, sedan människor har sett en diskrepans mellan propagandan i de ryska statliga tv-kanalerna – som ses av många rysktalande ukrainare – och krigföringen i verkligheten.

Östgruppens ordförande Martin Uggla påminde om vikten av att stödja det ryska civilsamhället. Foto: Vera Häggblom

Även i Ryssland har konsekvenserna av det outtalade kriget börjat göra sig smärtsamt påminda i form av de döda kropparna från ryska soldater som stupat i Ukraina. Enligt Babtjenko gör dock regimen vad den kan för att dölja vad som pågår:

– De som försöker ta reda på vilka som ligger i gravarna blir misshandlade, vilket till exempel hände journalisten Lev Schlossberg i Pskov. Fyra av mina kollegor blev också tillsagda att om de inte lämnade kyrkogården så skulle ingen hitta dem igen.

Efter en dag av samtal där den ena analysen har varit mörkare än den andra känns det svårt att se hur utvecklingen i Ryssland skulle kunna vända i en mer positiv riktning. För att påminna om vad omvärlden ändå kan göra för att stödja människorättsförsvarare och oberoende journalister berättar Östgruppens ordförande Martin Uggla vad Anna Politkovskaja sade då hon besökte Stockholm för att ta emot ännu ett pris strax innan hon mördades i oktober 2006:

Anna Politkovskaja mördades i Moskva 7 oktober 2006. Foto: Ulf B Andersson

– Anna sade ”Jag är jätteglad över priset, men jag skulle bli ännu gladare om man verkligen lyssnade till vad som sägs”.

Vera Häggblom

Läs också
Stig Fredrikson: Visa ert stöd till rysk media (Expressen 21 oktober)

Arkadij Babtjenko: Ryska ambassaden bevakar mig i Sverige (DN 20 oktober)

Speak out Russia (Amnestys kampanj för yttrandefrihet i Ryssland i oktober)

Russia: Joint NGO letter to the President of the Russian Federation to stop clampdown on freedom of association (Amnesty 7 oktober)

Östgruppens hemsida