Monster eller drömmare

Film: Djävulens advokat
Regi: Barbet Schroeder
Land: USA
Premiär: 7 december

Jacques Vergès är advokaten med kopplingar till några av de mest ökända personerna i världshistorien. Men är han verkligen det monster som media vill få det att framstå som eller är han en drömmare som vill hjälpa de svaga? Är han Djävulens advokat?

Fransmannen Jacques Vergès tycker att Röda khmerernas ledare Pol Pot ”var en behaglig person”. Han har försvarat nazisten Klaus Barbie, terroristen Schakalen och han har stämt Amnesty för att nämna några av hans bedrifter.

När du hör ”Djävulens advokat” tänker du kanske på en film där Al Pacino är djävulen och Keanu Reeves advokaten. Dokumentärfilmen om Jacques Vergès har fått samma namn på svenska men en mer korrekt översättning borde vara ”Terrorns advokat”. Det är just hans förbindelser till terrorister som vi får följa i Barbet Schroeders film.

Den kontroversielle advokaten Jacques Vergès har försvarat nazister och terrorister.

Barbet Schroeder, som säger att han har en fascination för monster, har tidigare bland annat gjort dokumentärerna General Idi Amin Dada och The Charles Bukowski Tapes men en av hans mer kända filmer är thrillern Ensam ung kvinna söker. Själv ser han dock alla sina fiktiva filmer som dokumentärer och menar att ”Varje stor film är en dokumentär” som man tolkar in saker i och skapar en verklighet.

Genom Djävulens advokat ville Barbet Schroeder skapa en film om modern historia men även en film om sin egna politiska historia eftersom han som tonåring följde samma politiska mönster som Jacques Vergès.

Jacques Vergès växte upp på den franska ön Réunion utanför Madagaskar, med en fransk pappa och en vietnamesisk mamma. Under uppväxten reagerade han starkt mot kolonialismen och förtrycket mot de infödda, något som präglade hans liv. Den största delen av Djävulens advokat handlar om kampen för ett självständigt Algeriet. Under det algeriska kriget anslöt Jacques Vergès sig till antikolonialisterna och han försvarade den dödsdömda Djamila Bouhired. Hon var mer känd som ”La Pasionara” och blev en internationell symbol för antikolonialism och frihet. Jacques Vergès gifte sig senare med henne.

Djamila Bouhired blev en känd symbol för antikolonialismen under det algeriska kriget.

Mitt under sin karriär försvann Jacques Vergès spårlöst och var borta i åtta år. När han kom tillbaka började han ta sig an klienter som fick folk att höja på ögonbrynen; Pol Pot, Magdalena Kopp och Schakalen. Han ville även försvara Saddam Hussein men dennes dotter satte stopp för det. På frågan om han skulle kunna tänka sig att försvara Hitler svarar han:
- Jag skulle till och med kunna försvara Bush men bara om han erkänner sig skyldig.

Genom att använda en omvänd försvarsteknik försökte Jacques Vergès sätta dit kolonialmakterna. Hans logik är inte helt lätt att förstå. Hur kunde han, som slogs mot nazisterna, försvara krigsförbrytaren Klaus Barbie? Det är svårt att hitta ett svar på. Han verkar dock inte tro att det bara finns en sanning utan letar hela tiden efter andra alternativ.

Barbet Schroeder jämför Jacques Vergès och Djamilas kärlekshistoria med Hitchcocks film Vertigo. Han menar att tiden i Algeriet med Djamila var den vackraste och mest äkta i Jacques Vergès liv och att han längtar efter att få återuppleva dessa minnen. Men det blir aldrig lika bra andra gången.

Demonstrationer i Algeriet för att Djamila Bouhired skulle släppas fri.

Djävulens advokat ger en bra bakgrund av Jacques Vergès liv men från att i början ha kunnat förstå hans motiv blir det hela mer och mer oförståeligt. Att leta efter alternativa sanningar kan vara bra men har han suttit ner och ätit middag med Röda khmerernas offer, som han gjorde med en av dess ledare, Khieu Sampan, som han ska försvara vid den FN-stödda tribunalen? Jag får en känsla av att Jacques Vergès gärna vill vara tvärtemot etablissemanget, särskilt när man ser hans roade busiga leende i filmen, och det visar han mer än en gång. Kanske är han egentligen en 80-årig punkare som ägnar sig åt juridik och politik istället för musik?

Jacques Vergès tillsammans med Khieu Sampan, en av Röda khmerernas ledare.

Rent historiskt är filmen mycket intressant och särskilt för den som fascineras av terrorism. Dock kan man lätt bli bortkollrad om man inte har stenkoll på historien. Det är otroligt många händelser och namn och efter ett tag sitter man och funderar på vem den där personen egentligen är och vilken koppling den har till Jacques Vergès. För historienördar är Djävulens advokat dock en våt dröm.

Och så var det det där med Amnesty. 1999 stämde Jacques Vergès Amnesty för regeringen i Togos räkning. Den togolesiske diktatorn Gnassingbe Eyadema menade att Amnesty ljög om att hundratals oppositionella hade mördats vid presidentvalet.

Politiskt korrekt är i alla fall något som man inte kan anklaga Jacques Vergès för att vara.

Text: Lisa Olsson