Bougainville på väg mot självständighet

Ett folkligt uppror tvingade bort gruvjätten Rio Tinto från Bougainville i Stilla havet. Två decennier och ett inbördeskrig senare står nu ögruppen på tröskeln till att bli världens nästa självständiga land. Men en känslig fråga är obesvarad: Ska gruvan öppnas igen för att finansiera nationsbygget?

Leo Orinu skadades svårt när han som ung deltog i en attack på polisen. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Det första skottet kändes inte. Inte det andra heller.

– Men när jag såg mitt blod rinna svimmade jag, minns Leo Orinu, en man i 50-årsåldern i byn Darutue, långt uppe i bergen på Stillahavsön Bougainville.

År 1989, som 16-åring, hade han gjort som många andra unga och anslutit sig till gerillagruppen Bougainville Revolutionary Army (BRA). Hela ögruppen kokade. Hatet var riktat mot det brittisk-australiensiska gruvbolaget Rio Tinto, som genom ett dotterbolag drev Pangunagruvan, en av världens största koppar- och guldgruvor. Och mot centralmakten i Papua Nya Guinea, det land som ögruppen Bougainville kommit att tillhöra, efter tyska och brittiska kolonisatörers pennstreck på kartan.

– Vi ville inte att gruvan skulle förstöra vårt land och vi avskydde hur papuanerna betedde sig mot oss, säger Leo Orinu.

Dagen då han träffades av två skott och skadades svårt hade han och hans gerillakamrater fastnat i papuanska polisens bakhåll uppe i bergen. Leo hade själv dödat en av poliserna innan han träffades, hans kamrater ytterligare tre.

Detta var i inledningen av en konflikt som under 1990-talet skulle utvecklas till den dödligaste i Stillahavsområdet sedan andra världskriget. Bougainville-krisen kan ha skördat uppemot 20 000 dödsoffer, de flesta civila i följderna av sjukdomar och brist på mat och andra varor.

Sedan gruvbolaget Rio Tinto tvingats bort söker enskilda guldgrävare efter korn som kan lindra fattidomen. Foto: Foto: Torbjörn Wester

När Papua Nya Guinea 1975 vann sin självständighet från Australien blev Pangunagruvan, som hade öppnat tre år tidigare, en grundbult i ekonomin. Den skriande tomma statskassan fylldes på genom en mindre ägarandel i gruvan, vars produktion stod för hela 45 procent av landets export.

Men de traditionella landägarna i Bougainville fick bara smulor i jämförelse samtidigt som de såg hur gruvan förstörde miljön. Dessutom ökade de sociala spänningarna när många från andra delar av Papua Nya Guinea flyttade in för att jobba i gruvnäringen.

Ögruppen blev en krutdurk – som exploderade i slutet av 1988. En grupp militanta landägare i Panguna, ledda av Francis Ona, en av gruvbolagets egna lantmätare, inledde en sabotagekampanj mot gruvan, som några månader senare stängdes.

Våldet spred sig och för att rädda sin främsta intäktskälla satte centralmakten i Papua Nya Guinea hårt mot hårt, uppbackade av Rio Tinto och Australien. De papuanska styrkorna brände byar och torterade och avrättade öbor. När inte det hjälpte försattes Bougainville i en blockad som helt isolerade ögruppen från omvärlden under en stor del av 1990-talet.

Blockaden tvingade fram en stor uppfinningsrikedom där fordon konverterades till att drivas med kokosnötsolja och el skapades med hembyggda vattenkraftverk. Men samtidigt splittrade krisen också Bougainville.

Olika språkgrupper, kriminella gäng och andra fraktioner – vissa uppbackade av Papua Nya Guinea – skapade ett laglöst kaos på öarna. Grupper som var affilierade med bra, och utrustade med vapen som lämnats på ön efter andra världskriget, terroriserade och plundrade byar.

Bougainville är huvudö i ögruppen. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Först 1998 blev det fred. År 2001 undertecknades ett fördrag som innebar att regionen fick autonom status och att en icke-bindande folkomröstning om självständighet skulle hållas. Det skedde 2019 och av splittringarna från kriget märktes inte längre något. 98 procent röstade för självständighet.

Men vägen till självständighet är fortfarande lång. I ett konferensrum i Bougainvilles huvudstad Buka sitter Ezekiel Massatt med bekymrad uppsyn. Han är minister med ansvar för självständighetsprocessen i Bougainvilles autonoma regering och nyligen hemkommen från ytterligare ett möte med den papuanska centralmakten. Lika frustrerande som vanligt, konstaterar han. Mötet handlade om formalia kring när Papua Nya Guineas parlament ska ratificera folkomröstningsresultatet, något som efter fyra år fortfarande inte har gjorts.

– Den nationella regeringen klarar inte riktigt att uttala ordet självständighet, de kan nog inte ens stava det, säger han syrligt.

I det nationella parlamentet är frågan mycket känslig. Släpper man Bougainville riskerar fler provinser att vilja följa efter. Men i Bougainville är självständigheten inget att kompromissa med.

– Jag tänker inte komma tillbaka och berätta för folket att vi har blivit blåsta. Det får den nationella regeringen komma och göra i så fall, säger Ezekiel Massatt.

Samtidigt skickar han en varning:
– Om de stoppar självständigheten kommer nästa kris inte att begränsas till bara Bougainville. Vårt unga folk kommer att fråga sig – om vi lade ner vapnen och undertecknade fredsavtalet och det ändå blev såhär, varför är det bara vi som ska fortsätta att lida? Kanske borde ni också lida.

Under krisen fick Peter Garuai på ön Pokpok se hur hela hans brändes ner av papuanska styrkor. Han kräver självständighet. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Amnesty Press har intervjuat ett 40-tal personer i alla åldrar i Bougainville om minnen av krisen och tankar om framtiden. Fyra år efter folkomröstningen är det få av de som deltog som ångrat att de röstade för självständighet.

På den lilla ön Pokpok minns byhövdingen Peter Garuai hur hans by brändes ner under krisen. Hans bror Benedict sköts sannolikt av papuanska säkerhetsstyrkor, kroppen återfanns aldrig.

– 20 000 människor ska inte ha dött förgäves, vi måste nå fram till självständigheten, säger Peter Garuai.

Men samtidigt är många bland de 40-talet intervjuade skeptiska till om Bougainville verkligen är redo. Kommer det att finnas en fungerande statsapparat och en tillräckligt stark ekonomi? Eller blir självständigheten som att få ett körkort utan att kunna köra eller ens äga en bil? Tony Moera, koordinator för de lokala myndigheterna i distriktet Kieta, ser fortfarande stora brister i det autonoma Bougainvilles statsadministration:

– På vissa av departementen känns det inte som att de verkligen jobbar mot att vi ska bli redo för självständighet.

Zipporah Hilia, ordförande över den lokala myndigheten i valkretsen Rau, menar att ekonomin ännu är alltför outvecklad. – Det är fortfarande mycket kvar att göra. Vi måste först skapa en ekonomi som ger oss handlingsutrymme, säger hon.

Bland de intervjuade anser en överväldigande majoritet att nyckeln till en stark, självständig ekonomi är Pangunagruvan, samma gruva som Rio Tinto 1989 stängde efter bra-gerillans uppror. I marken finns fortfarande guld och koppar för uppskattningsvis 650 miljarder kronor.

– Panguna måste återöppnas, för att vara en drivande kraft och en säkerhet för ett självständigt Bougainville, säger exempelvis Sam Kauona, tidigare militär överbefälhavare i bra-gerillan och nu inflytelserik politiker. – Tidigare ägdes gruvan av utlänningar, men med nya lagar kommer vinsterna att tillfalla oss, fortsätter han.

Men det finns också röster mot gruvdrift. – Vi förstör vår natur, allt vi har. De som vill återöppna gruvan är bara lata och orkar inte titta på andra möjligheter, säger till exempel skådespelaren Nick Dukoro i Kieta.

Men innan gruvan kan återöppna ska de traditionella landägarna i Panguna säga sitt – den grupp ur vilken bra-gerillan var sprungen. På botten av den numera stängda gruvans enorma dagbrott står Michelle Peni Kaumonu på ett pickup-flak och tittar ut över det som delvis tillhör hennes släkt.

Michelle Peni Kaumonu är en av landägarna i Panguna. Hon vill att gruvan öppnar igen. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Sedan gruvan stängdes har småskaliga guldgrävare från hela Bougainville flockats här för att lindra fattigdomen. Från flaket ser hon ett antal av dem. De förgiftar miljön och betalar inte alltid de traditionella landägarna för rätten att jobba här, menar hon. Öppnar gruvan igen kommer de försvinna.

– Storskalig gruvdrift kommer också förstöra miljö, men ett stort gruvbolag måste ändå hålla sig till lagar och regler. Dessutom ger det pengar till att utveckla hela Bougainville, anser Michelle Peni Kaumonu.

Utöver det kommer ett stort gruvbolag att få betala en rejäl slant till landägarna, inklusive Michelle Peni Kaumonus familj. I historieskrivningen efter Bougainville-krisen har det ofta hävdats att landägarna som startade bra-gerillan stred för ett totalt gruvstopp.

Men den australiske forskaren och Bougainville-experten Anthony Regan menar att för många var drivkraften snarare att få ut en högre ersättning. Den inställningen verkar finnas även i dagens generation av landägare i Panguna.

– De flesta är för en återstart av gruvan. Men det finns också de som är motståndare, säger Michelle Peni Kaumonu.

Politikern Theonila Roka Matbob vill få Rio Tinto att ta ansvar för miljöförstöringen kring Pangunagruvan. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Nedströms från dagbrottet bor politikern Theonila Roka Matbob. Hennes släkt har fått se mycket av sin mark förgiftad av slaggprodukter från gruvan. Ändå har hon kommit lindrigt undan, längre nedströms finns det de som har det mycket värre.

– Vardagen är en kamp för många, med brist på odlingsbar mark, mat och rent vatten, säger hon. Hur ska en hungrande människa kunna fokusera på att förverkliga självständigheten?

Tillsammans med 156 landägare och den australiska organisationen Human Rights Law Center driver hon en kamp för att få Rio Tinto att ta ansvar för miljöförstöringen. Hittills har gruvföretaget gått med på att i alla fall finansiera en studie av skadorna.

– Men vi har fortfarande inte hört Rio Tinto offentligt lova att stå för saneringen, påpekar hon.

Theonila Roka Matbob är mer skeptisk än de flesta i Bougainville till en återstart av gruvan. Hon utesluter det dock inte:
– Men innan det behöver vi bygga en bred ekonomi, inte bara förlita oss på gruvan.

Det är en sargad ögrupp med en ännu svag ekonomi som nu närmar sig självständighet. Men det finns också styrka, i den unga generation som inte själva upplevde Bougainville-krisen med egna ögon. Hundra mil från Pangunagruvan, i ett gym i Papua Nya Guineas huvudstad Port Moresby, rinner svetten ner för boxaren Petronella Nokenokes panna medan slagen ekar mot cementväggarna. Hon är på träningsläger inför Stillahavsspelen, ett sorts OS för länder i Oceanien. Där ska hon tävla för Papua Nya Guineas landslag:

– Men en dag hoppas jag kunna få representera ett självständigt Bougainville. Att visa vad vi är kapabla till är ett sätt att göra oss redo för självständigheten.

Efter Stillahavsspelen hoppas hon på en proffskarriär, och att följa i spåren av Johnny Aba, Bougainvilles främsta idrottspersonlighet genom tiderna. Han gick 1979 en match om wba-titeln i fjädervikt, boxandes för Papua Nya Guinea.

Boxaren Petronella Nokenoke tränar inför Stillahavsspelen. Foto: Foto: Torbjörn Wester

Petronella Nokenoke föddes under slutet av Bougainville-krisen och har bara hört de äldres berättelser om den. För henne ligger fokuset på framtiden mer än dåtiden. I ett självständigt Bougainville vill hon vara med och bygga upp idrottsrörelsen; för att skänka unga hopp om framtiden och hålla dem borta från alkohol och droger, ett växande problem på öarna.

–Jag vill stärka unga, som ju ska vara våra ledare i framtiden, och inspirera dem att göra något positivt med sina liv, säger hon.

Leo Orinu, bra-veteranen uppe i bergen, vill också vara med och bygga den nya nationen. Redan idag tar han emot enstaka turistgrupper med fågelskådare. Men han tror att det finns en enorm potential att utveckla turistnäringen i den paradisiska miljön på Bougainville, med sandstränder och orörd regnskog.

– Det finns fler sätt att bygga ett självständigt land än att bara fokusera på gruvan, konstaterar han.

Torbjörn Wester [email protected]

Bougainville

Huvudstad: Buka.
Politik: Självstyrande region i Papua Nya Guinea. En stor majoritet röstade 2019 för självständighet.
Yta: 9 384 km (Sverige: 449 964 km).
Befolkning: Omkring 300 000.

Filmtips

”The Coconut Revolution” är en dokumentär från 2001 av Dom Rotheroe som skildrar konflikten i Bougainville. Filmen har fått flera festivalpriser, däribland ”Bästa dokumentär” på Amnesty International UK Media Awards 2001. Filmen kan ses på Youtube.

Amanda King och Fabio Cavadini gjorde år 2000 ”An Evergreen Island” som skildrar livet i Bougainville under blockaden. Filmen finns på Culture Unplugged.

Läs också

Amnesty International om Bougainville och övergrepp på mänskliga rättigheter under 1990-talet (rapporter och uttalanden)

Läs mer från Amnesty Press:

Papaua Nya Guinea: Tidigare gerillaledare ny president(1 oktober 2020)

Bougainville folkomröstar om självständighet (14 november 2019)

Louis-Antoine de Bougainville (1729-1811) landsteg och namngav Bougainville 1768. Foto: Joseph Ducreux /Wikimedia

Bougainville i årtal

1768 Den franske upptäcktsresanden Louis-Antoine de Bougainville landsteg och namngav huvudön i det som idag är den autonoma regionen Bougainville. Då hade människor bott där i uppemot 30 000 år.

1885 Bougainville blev en del av kolonin tyska Nya Guinea som hade bildats året innan.

Den tyska flaggan hissas den 4 november 1884 på ön Mioko i det som kallades Bismarck-arkipelagen, norr om Bougainville. Foto: Illustration: Dr. Otto Finsch/Wikimedia

1914 I samband med första världskrigets utbrott, ockuperade Australien Tyska Nya Guinea, inklusive Bougainville.

1942 Japan tar över kontrollen av Bougainville i mars-april 1942. USA och de allierade landstiger hösten 1943 och kan använda delar av Bougainville som bas för attacker mot japanskt kontrollerade öar. Striderna pågår ända till 21 augusti då de japanska styrkorna kapitulerar. Minst 1 200 allierade soldater och omkring 20 000 japanska soldater beräknas ha stupat medan åtskilliga tusen dog av sjukdomar och undernäring. Siffrorna är osäkra. Civilbefolkningen i Bougainville drabbades också hårt och antalet invånare beräknas ha minskat från 52 000 till 40 000 invånare.

Soldater från Australien rycker fram längs floden Mosigetta i mars 1945. Foto: Wikimedia

1945 Australien tar åter över som kolonialmakt när kriget är slut.

1975 Papua Nya Guinea utropar självständighet från Australien och Bougainville kom då att tillhöra det nya landet, trots att man har mer kulturellt gemensamt med närliggande Solomonöarna. Samma år gjorde den första generationen av nationalister på Bougainville ett misslyckat försök att utropa självständighet.

1988 En grupp yngre landägare ledda av Francis Ona (1953-2005) krävde att gruvföretaget betalade motsvarande 100 miljarder kronor i skadestånd för gruvdriften. När de inte fick igenom kravet inledde de en serie sabotage mot gruvan, som stängde 15 maj 1989. Papua Nya Guinea utropade undantagstillstånd och med militärt stöd från Australien försökte man slå ner upproret.

Panguna-gruvan 1971. Foto: Robert Owen Winkler/Wikimedia

1990 Francis Ona utropar åter självständighet för Bougainville. Papua Nya Guinea inleder en flera år lång blockad mot Bougainville som skapade akut brist på såväl sjukvård som förnödenheter. Under de kommande åren utbröt också en mängd interna konflikter, ofta med klanmotsättningar som underliggande skäl. Kriminella gäng knutna till BRA plundrade, mördade och våldtog i byar.

När planerna på att skicka legosoldater till Bougainville läckte ut skakades Papua Nya Guinea av en kris och premiärminister Julius Chan avgick efter att militären revolterat. Foto: Skärmdump från Youtube: ”The 10 Days That Shook Papua New Guinea”

1997 Striderna fortsatte till och från under 1990-talet, men Papua Nya Guinea lyckades aldrig återta kontrollen över regionen. 1997 bestämde sig Papua Nya Guineas regering för att hyra in legosoldater från den brittiska firman Sandline för att knäcka motståndet. Planerna läckte till australisk press och efter stora protester i Papua Nya Guinea avgick premiärminister Julius Chan.

Francis Ona. Foto: Facebook

1998 Fred utropas efter att Papua Nya Guinea och representanter för Bougainville kommit överens om att lägga ner vapnen. BRA-ledaren Francis Ona och vissa av hans anhängare vägrade delta i överenskommelsen eftersom han menade att Bougainville redan hade utropat självständighet 1990.

2001 Ett fredsfördrag undertecknas. Alla myndighetsfunktioner förutom bland annat utrikesrelationer och högsta domstol skulle enligt fördraget överföras till det autonoma Bougainville. Dessutom slog fördraget fast att en folkomröstning om självständighet skulle hållas senast 2020.

2019 Folkomröstningen hålls och 98 procent röstade för självständighet. Det är den näst högsta siffran i en sådan folkomröstning någonsin, siffran slås endast av Sydsudan där nära 99 procent röstade för självständighet 2011.

2027 Parterna har kommit överens om att avgöra Bougainvilles framtid senast 2027. Innan dess ska Papua Nya Guineas parlament rösta om ratificering av folkomröstningsresultatet. Den omröstningen kan mycket väl sluta med ett nej. Samtidigt är det osannolikt att Bougainville kommer att nöja sig med något annat än full självständighet och kan då mycket väl komma att utropa den på egen hand.