Tur och retur genom förvecklingar

Maria (Rebecca Ferguson) och George (Sven-Bertil Taube) i ”En enkel till Antibes”.Fotograf: Jens Fischer

Film: En enkel till Antibes
Regi: Richard Hobert
Manus: Richard Hobert
Skådespelare: Sven-Bertil Taube, Rebecca Fergusson, Dan Ekborg, Torkel Knutsson.
Land: Sverige

Richard Hobert har skräddarsytt en förträffligt passande kostym till Sven-Bertil Taube i ”En enkel till Antibes”. En kostym som dock inte lyckas blända bort det faktum att manuset består av gamla trasor.

Sven-Bertil Taube är denna films genomgående stöttepelare i sin roll som den till åren komne George, som bara har en önskan kvar i livet; att få stiga på tåget för en enkel till Antibes och kärleken som där väntar. Men vägen dit är kantad av ett flertal hinder. Hans barn Susanna och Johan (Dan Ekborg) konspirerar för att kunna sälja hans hus och sätta honom på det enkelriktade ålderdomshemmets spår, hans hemhjälp (Rebecca Fergusson) stjäl med hans vetskap allt av värde ur hans hem och hans hjärta är svagt.

Enkelheten i denna lättsamt gestaltade och egentligen charmiga lilla historia sätter tyvärr ofta strålkastaren på dialogens ihålighet. För replikerna känns verkligen ofta som just repliker hämtade ur ett filmmanus i sin konstlade stelhet, till skillnad ifrån uttryck som man själv skulle kunna ha erfarit ute på livets spelplan. Sedan känns dessutom manusets innehåll och dess karaktärer på tok för klichétyngda och återanvända för att på egen hand alls kunna engagera eller överraska.

Men någonstans under dessa tröttsamma lager av förutsägbarhet ligger tack och lov också den charm som det enkla konceptet medför i sitt fokus på Taube. För det är just han som på egen hand i slutändan lyckats med konststycket av att kunna bära upp och rädda filmen upp till acceptabla nivåer med sin skådespelande säkerhet. En säkerhet som Fergusson sedan har kunnat använda som ett tryggt bollplank. Men så har ju regissör Hobert också skräddarsytt denna film och roll till honom. Så det är väl det minsta att begära.

I övrigt härskar dock den svenska tafattheten vad gäller filmiska gärningar. Med harmlöst återanvända koncept och repliker som egentligen hade behövt både styltor och stödhjul för att nå upp över kanten till att verkligen kunna engagera. Men inte konstigt eller orättvist sedan att våra grannländer har fått den största filmiska uppmärksamheten ute i världen under de senaste årtiondena heller. För i slutändan så löser denna film inte ut en så enkel promenadseger som den velat, så mycket som den löser ut en tur och retur till tröttsamheten. Hur charmigt gestaltad denna stundtals än må vara.

Andreas von Scherling
[email protected]