Monica Z: En tuff brud i dussinförpackning

Edna Magnason debuterar i filmen ”Monica Z” i rollen som sångerskan Monica Zetterlund, som gick bort för åtta år sedan. Och hon kommer sannolikt att bli hyllad för sin roll. Men om vi tillåter oss att se vidare förbi filmens yta och ansikte på det filmmanus som hon haft att jobba med så framstår filmen tyvärr bitvis som mycket tunn. Något som sammantaget ger filmen ett skimmer av ett ihåligt om än vackert luftslott.

filmer | 2013-09-12
Av: Andreas von Scherling
Edda Magnason som Monica Zetterlund.

Edda Magnason som Monica Zetterlund. Foto: Jonath Mathew/ Stella Nova Film

Film: Monica Z
Regi: Per Fly
Manus: Peter Birro
Skådespelare: Edna Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist
Land: Sverige

Det finns ett övergripande problem med de flesta filmer vars mål är att sammanfatta en offentligt tillgänglig och älskad bild av en känd människas bortgångna liv. Nämligen den begränsade speltiden och känslan av att pliktskyldigt behöva gestalta alla de händelser som den tilltänkta filmpubliken kan tänkas känna till. Detta har resulterat i en numera tröttsam välbekant form på berättandet, som så gott som har tillintetgjort känslan av allt levande i filmen. Man vill ju få känslan av att bli insugen i filmens universum och faktiskt själv bli ett kännande och deltagande vittne inför det utspelade. Att man blir ett vittne som sedan behöver återinträda i det egna livets tankestoft vid filmens slut, som om vore det en tunt avgränsande hinna understrykandes filmens värld, den egna världen och mötet mellan de två.

Men istället för allt detta så får vi i tur och ordning istället som förväntat bevittna det första kapitlet av hur den okända Monica först finner sin väg fram emot strålkastarljusen genom jantelagens Sverige. För att härefter snabbt via den inledande fasen av karriären med de naivt uppspärrade ögonen gå vidare till det filmiskt mer intressanta tredje kapitlet av sex, droger och psykiskt förfall. Alltsammans fram tills dess att vi i filmens försonande och avslutande fjärde kapitel med bittersött romantiserade sinnen tillåts landa i eftertexternas svärta.

Ett naturligt dramaturgiskt upplägg kan det tyckas. Men problemet är nu alltså att vi alltför nyligen och alltför många gånger om har sett precis samma enkla dramaturgi omfamna mer kvalitativa filmbiografier såsom till exempel; ”Ray” (2004), ”Walk the line” (2005), ”La vie en rose” (2007) och ”Cornelis” (2010).

Detta skapar en stark förutsägbarhet som skiftar uppmärksamheten helt och fullt till filmens substans och de repliker som skådespelarna är satta till att jobba med. Och inledande är det tyvärr smärtsamt torftigt att höra Edna i var och varannan scen förvånat uttrycka hur hon ska åka på turné, hur hon ska spela i New York eller hur hon ska spela in en skiva. Händelserna staplas under filmens första halva alltför snabbt ovanpå varandra, som om för att snabbast möjligt ta sig vidare fram över filmens inledande formalia fram till det psykiska förfallet. Den enda utav filmens delar som verkligen fungerar.

Edda Magnason (Monica) och Kjell Bergqvist (Monicas pappa).

Edda Magnason (Monica) och Kjell Bergqvist (Monicas pappa). Foto: Jonath Mathew/ Stella Nova Film

För det är först här, ur de vassa spillrorna av Monicas alkoholmissbruk och närhetsproblem, som karaktärerna i filmen börjar kännas empatiskt och varmblodigt levande. Det är först här Kjell Bergqvist i rollen som fadern under ett telefonsamtal till dottern i New York plötsligt får halsen att tjockna till på en där man sitter i mörkret. Och det är först här som Olle Adolphsons visa ”Trubbel” till sist lyckas med att slå ut en synlig gnista av den där filmiska magin som man ständigt hoppas på att få se.

Men vägen dit var alldeles för lång.

Andreas von Scherling

filmer | 2013-09-12
Av: Andreas von Scherling