AP besöker Stockholms filmfestival

Utnyttjade kvinnor

Från kvinnors livsvillkor i Sydasien till barn som drabbas av kriget i norra Uganda, årets upplaga av Stockholms filmfestival bjöd på många starka filmupplevelser konstaterar Solveig Hauser och Rikard Rehnbergh.

Film: Caramel
Regi: Nadine Labaki
Land: Libanon

Film: Desert Dream
Regi: Zhang Lu
Land: Sydkorea och Frankrike

Film: Lost in Beijing
Regi: Li Yu
Land: Kina

Film: Our Time
Regi: Bappaditya Bandopadhyay
Land: Indien

Film: Ulzhan
Regi: Volker Schlöndorff
Land: Kazakstan, Tyskland och Frankrike

Det är lite speciellt att promenera runt i ett höstmörkt Stockholm och botanisera bland ett hundratal nya filmer som aldrig visats i Sverige förut och som vanligtvis går upp på repertoaren. Själv såg jag filmer från Kazakstan, Sydkorea, Libanon, Filippinerna, Indien och Kina. Alla speglar de snabba samhällsförändringar som tvingar människor till nya livsavgörande val och också kvinnors särskilda utsatthet för våld och förnedring i denna nya tid.

I filmen Our Time från Indien skildrar regissören Bappaditya Bandopadhyay hur lockelsen efter pengar, när man har fått smak på dess sötma, får människor att begå de mest vidriga gärningar. ”Money makes the world beautiful”, säger en av hallickarna i filmen och det är nog med ironi i rösten. Unga flickor utnyttjas cyniskt i en sexhandel som bedrivs av ett gäng killar på den indiska landsbygden. En vacker flicka från Bangladesh luras med giftermål av en man i trafficking-nätverket och både överges av ”maken” och tvingas till en mycket smärtfull och långdragen abort – en scen som aldrig verkar ta slut – fortfarande iklädd sin guldbroderade apelsinfärgade bröllopssari. En annan kvinna, Fatima, som är flykting från Pakistan, utsätts för en gruppvåldtäkt av gränspolisen och slängs vid vägkanten. Ytterligare andra bedras och lockas in i prostitution.

Our time är fantastiskt stark och fylld av både blod och tårar men den är samtidigt vacker och ärlig och ett visuellt fyrverkeri av mustiga indiska färger. Mitt i allt bränner Bandopadhyay dock fast vad han tycker om ödet för kvinnorna i hans land, som lider under mycket ojämlika maktförhållanden.

Den oskuldsfulla bengaliska bruden som luras in i äktenskap av den sammetsögde, skönsjungande och samvetslöse indiska hallicken. Här stryker han symboliskt blod i hennes ansikte i en tillbakablick.

En tydlig parallell kan man se i den kvinnliga kinesiska regissören Li Yus överrumplande och otraditionellt kinesiska film Lost in Beijing. Handlingen centrerar kring ett ungt par, Liu Ping Guo och An Kun, som flyttar till Peking från landsbygden. Pojkvännen An Kun är en riktig drummel som hamnar i trubbel hela tiden. Ping Guo jobbar på ett massageinstitut där unga flickor erbjuder män fotmassage, men extra betalning utgår givetvis om man är undergiven, flirtar och låter sig tafsas på, eller om man erbjuder ytterligare tjänster. En situation där kvinnan är totalt utlämnad. Ägaren Lin Dong och hans fru Wang Mei är barnlösa och här hettar handlingen till. Ping Guo dricker sig full en kväll med en ännu yngre flicka Xie som samma eftermiddag fått sparken från massageinstitutet efter att hon alltför brutalt avvisat en man som tagit henne på brösten. Ping Guo hamnar i ägarens säng och blir våldtagen och gravid i samma veva. En uppgörelse mellan pojkvännen – som förvånansvärt snabbt ser möjligheter att dra nytta av situationen – och ägaren resulterar i att ägaren och hans fru ska få adoptera barnet mot en stor summa pengar om det vid födseln visar sig vara ägarens barn. De ständiga slagen mot Ping Guo från pojkvännen och ägarens fru, våldtäkten av ägaren, de långa, utdragna, okänsliga sexscenerna och slutet på filmen när lilla Xie hittas dödad och totalt blåslagen talar även här sitt tydliga språk om hur regissören upplever kvinnans situation i dagens Kina. Det hela spetsas också här till med en abortscen, på en ”privat klinik”, som får blodet att isa sig i ådrorna.

Ägaren av en fotmassageklinik, Lin Dong, som fått sin bil demolerad som hämnd för att han våldtagit en anställd, men flickans pojkvän ser snabbt dollartecken och utnyttjar situationen för att tjäna pengar.

I två andra asiatiska filmer får kvinnan delvis en liten upprättelse. I sydkoreanska Desert Dream blir en man, Hungai, lämnad av sig fru och dotter på den uttorkade och ökenlika mongoliska stäppen och får snart besök av en kvinna med son som är flyktingar till fots från Nordkorea. Språkförbistringar gör att de inte talar med varandra på hela filmen och maktrelationerna blir därmed avklädda i all sin nakenhet. Den tydligaste känslan är männens styrka och kvinnans ständiga rädsla och anpassning till mannens önskemål, mitt i den kopiösa mängd ren vodka som konsumeras. Det är till och med tre män som kommer förbi tältet och ber att få köpa kvinnan och barnet. Men den namnlösa flyktingkvinnan sätter ned foten när Hungai efter en blöt kväll försöker våldta henne. Hon går rakt ut till gethagen och skär halsen av en killing och lägger framför fötterna på Hungai.

Den mongoliske mannen, Hungai, som erbjuder husrum åt en ung kvinna och hennes barn som flytt från Nordkorea. Hans dröm är att återplantera träd i det torra landskapet där öknen sprider ut sig. Hennes dröm är ett nytt liv.

Filmen Ulzhan är en känslofylld magisk realism som skildrar fransmannen Charles resa genom ett delvis förtrollande vackert Kazakstan, vilken han till början gör till fots över det vidsträckta landet. Vid ett stopp möter han den unga kvinnan Ulzhan, som uppenbarar sig som en hägring i öknen, han köper en häst av henne och hon blir hans följeslagare eller kanske snarare ciceron genom dödsriket. För det är en alldeles speciell resa Charles genomför. Det visar sig att hans hustru och barn har dött och han reser för att komma bort eller kanske för att alls kunna sörja. När han når sitt mål högt uppe på en snöklädd bergstopp, där han ber att få lämnas ensam utan mat eller vatten eller möjlighet att ta sig därifrån, kan han för första gången gråta. Ulzhan fångar upp Charles när han faller och erbjuder ett ljus i hans kompakta mörker.

Ulzhan som med sin styrka och skicklighet hjälper fransmannen Charles på hans farofyllda resa genom det karga kazakstanska landskapet.

Caramel avslutningsvis skildrar en grupp kvinnor som kämpar med kraven från det traditionella samhället och lockelsen efter en frihet de ser hos kvinnorna i västvärlden. En hårsalong med inredning från 1960-talet, och även en kvinnosyn som känns väldigt mycket starletideal à la 1960-tal. Kvinnorna i filmen gör sig vackra för männen och lite kan man skratta med dem när de bleker mustascher, vaxar ben och armar och bläddrar i sina glättiga veckotidningar och väntar på att ”mannen” ska ringa på mobilen. Men mest känns det förstås sorgligt att kvinnans värde skattas så mycket utifrån hennes utseende och att det är helt tabu att bryta konventionerna. Neonskylten utanför salongen har hamnat på sned. Bokstaven B i Si Belle, ”så vacker”, har ramlat på trekvart och trots att kvinnorna i filmen är väldigt kärleksfullt porträtterade, i bästa Almódovar-stilistik, skulle det inte förvåna mig om den unga kvinnliga regissören Nadine Labaki riktar en kritisk udd mot det libanesiska manssamhället. En vacker kvinna med långt böljande hår som har en lesbisk flirt med en av frisörerna på salongen klipper i slutet av filmen håret kort och står i sista scenen och skrattar lyckligt samtidigt som hon speglar sig i ett skyltfönster. Tidigare har hon sagt att ”mina föräldrar skulle bli galna om jag klippte av mig håret”.

Kvinnorna på hårsalongen Si Belle i Beirut. I bröllopsklänning, Nisrine, som måste sy ihop sin mödomshinna inför bröllopet och hälla fejkat blod på lakanen. Alla skådespelare är amatörer för att ge filmen autenticitet. Regissören själv, Nadine Labaki, spelar Layale, kvinnan längst till höger.

Text: Solveig Hauser

Aktuella tidsdokument

Film: Padre Nuestro
Regi: Cristopher Zalla
Land: USA/Mexiko

Film: Stillet Licht
Regi: Carlos Reygadas
Land: Mexiko

Film: Leo
Regi: Josef Fares
Land: Sverige

Film: Udfor for kaerligheden
Regi Daniel Espinosa
Land: Danmark/Sverige

Film: 4 månader, 3 veckor, 2 dagar
Regi: Cristian Mungiu
Land: Rumänien

Film: California Dreamin’
Regi: Cristian Nemescu
Land: Rumänien

Film: The Darjeeling Limited
Regi: Wes Anderson
Land: USA

Film: Send a Bullet
Regi: Jason Kohn
Land: USA/Brasilien

Film: War/Dance
Regi: Sean Fine & Andrea Nix
Land: USA/Uganda

Årets upplaga av Stockholm filmfestival bjöd på en hel del pärlor och popcorn (i form av de konstnärligt sett högkvalitativa men kvalitémässigt, alltså själva råfilmen, alltsomoftast undermåliga bidragen) och ett antal mer eller mindre ödesdigra och allvarliga kulturkrockar.

Som en av festivalens bästa filmer, Padre Nuestro, av den Kenyafödde regissören Cristopher Zalla. Denna anmärkningsvärda debut, som belönades med Stora Jurypriset på Sundance-festivalen i år, handlar om förväxlingar och förvecklingar, om hur två unga mexikaners "crossing the border" in i USA och New York får ödesdigra konsekvenser ej endast för de bägge papperslösa utan även för dem som, om än motvilligt, söker hjälpa dem. Fastän de båda länderna gränsar till varandra och har många beröringspunkter känns det som två olika världar. Tilltalet och tonfallet i Padre Nuestro påminner en del om den mexikanska filmens "Golden Boy" Alejandro Gonzales Iñarittu (Amores perros, 21grams & Babel).

Pedro smugglar sig över mexikanska gränsen för att ta sig till sin far i New York.

Den stilla, meditativa och introverta Stillet Licht av mexikanen Carlos Reygadas (som för några år sedan tävlade om Bronshästen och väckte mycket uppmärksamhet med filmeposet Japón) utspelar sig även den i Mexiko, ibland de tysk-flamländska ättlingarna som lever i sin egen värld där. Så Reygadas vänder för ovanlighetens skull på myntet och förevisar hur en grupp "centraleuropéer" lever i amish- och kväkarliknande nit och flit i Centralamerika: Mennoniterna. Stillet Licht är en tung historia om skuld, otrohet och outtalad ångest ibland en etnisk grupp som inte direkt gör något väsen av sig, men som faktiskt lever över hela världen. Dessa två filmer får en att utbrista: Viva!

Stillet Licht är en tung historia om skuld, otrohet och outtalad ångest.

Även svenskarna gör bra ifrån sig. Josef Fares (Yalla! Yalla! och Zozo) senaste film tillika festivalens invigningsdito, Leo, är ett synnerligen aktuellt tidsdokument om det dödliga gatuvåldet och dess effekter. Denna lågbudgeterade, samskrivna och kronologiskt filmade improvisation, till stor del faktiskt, träffar rakt i solar plexus. Och apropå kulturkrockar, har Daniel Espinosa (vars film Babylonsjukan visades på biograferna 2004) tagit tåget över sundet i sin senaste film Udfor for kaerligheden, en kärlekshistoria mellan en jude (som spelas av alltid lika suveräne dansksvenske David Dencik) och en muslim som utspelar sig i en invandrartät Köpenhamnsförort. Den, liksom Leo, är filmad med en inte helt och hållet stadig handkamera och ger därmed en grovkornig men samtidigt finmaskig bild av det skandinaviska samhället i dag.

Josef Fares i sin fjärde spelfilm om det oprovocerade våldet.

Något måste sägas om rumänerna också. Under Ceausescus era gjordes endast burleska och absurda knaskomedier i Chaplins, Helen och Halvans anda, men i dag görs ytterst angelägna och realistiska ”post-Ceausescu” dramer. Två färska Cannes-vinnare som visas på festivalen är Cristian Mungius 4 månader, 3 veckor, 2 dagar (som om något är en fällande partsinlaga i abortdebatten) och Cristian Nemescus California Dreamin’ (som dock är ofullbordad då regissören avled i en bilolycka förra året). Den förstnämnda vann den prestigefyllda Palme d’Or med en långsam och förtätad, avskalad och realistisk skildring av en graviditet som gått för långt över tiden för abort - filmens titel - och det brott som äger rum när detta faktum infinner sig. Den senare segrade - med all rätt - i sektionen Un certain regard med en tablå över vad som händer i den lilla byn då ett Nato-abonnerat tåg fullt med nordamerikanska och rumänska soldater fastnar halvvägs till Kosovo. Även här får den alltför långa väntan, över tiden så att säga, ödesdigra konsekvenser.

4 månader, 3 veckor, 2 dagar, en film som berättar om när en ung studentska hjälper sin rumskompis att genomgå en abort.

Efter att ha utforskat den bohema men chica New York-intelligentian i The Royal Tenenbaums och den Jean Cocteau-inspirerande undervattensforskningen i The Life Aquatic with Steve Zissou har den coole kultregissören Wes Anderson - som fick motta Stockholm Visionary Award - nu hoppat på tåget till Indien i The Darjeeling Limited. Owen Wilson, Jason Schwartzman & Adrien Brody utgör en brödratrio som reser första klass över det väldiga landet, dels för att i bokstavlig mening förbrödra sig, dels i andlig mening förkovra sig, men även för att söka efter deras försvunna mor som dragit sig tillbaka som nunna i ett kristet kloster någonstädes i Himalaya efter faderns bortgång. Man kan lätt förledas tro att Andersons lätt ironiska tonfall och skruvade berättelsekonst inte kan göra Indien rättvist.

Regissören Wes Anderson fick ta emot Stockholm Visionary Award för sin film The Darjeeling Limited.

Dokumentärerna då? Jo, de imponerar de med, exempelvis den absurda Send a Bullet (gjord av nordamerikanen Jason Kohn) om den lukrativa handeln kring kidnappningar i Brasiliens rikaste och folktätaste stad São Pãulo i landet där politikern som vaskar mutor och tvättar stålar i enorma grodfarmar bara för att sko sig och undfly såväl skatteverket som ekopolisen framstår som en större bov än den gangster som har kidnappningar av affärsledare, industrimagnater och dess familjer som specialitet men som också försörjer en hel del familjer och bygger skolor och vägar i favelan därigenom.
Starkast intryck gjorde dock War/Dance (även den med nordamerikanska upphovsmakare: Sean Fine & Andrea Nix) om det krigsdrabbade och problemtyngda området Patongo i nordöstra Uganda. Dokumentären handlar om de barn - av Acholistammen som lever i läger efter att själva ha rövats bort av gerillan, Herrens motståndsarmé (LRA), men lyckats återvända eller flytt efter ha sett sina föräldrar slaktas likt kreatur - vars enda flykt från minnena och sorgerna är dans och musik. Framför allt den årliga skoltävling som anordnas i huvudstaden Kampala, dit en grupp förväntansfulla elever beger sig för att tävla och mot alla odds lyckas. Som föräldralösa Rose säger på slutet:

• Nu kommer jag inte längre vara den där flickan med döda föräldrar utan flickan som förde hem en trofé till byn.

Text: Rikard Rehnbergh