Journalisten som utmanar Putin

reportage | 2008-01-29
  • I Ryssland är det de statliga företagen som styr landet, inte regeringen, och inte folket.
    Det menar journalisten, miljöaktivisten och före detta samvetsfången Grigorij Pasko, som dömdes för spioneri efter att ha avslöjat den ryska militärens miljöbrott. I januari besökte han Sverige. **

Det är en trött Grigorij Pasko som slår sig ned i mötesrummet på Amnestys sekretariat i Stockholm. En rad medier har intervjuat honom under dagen, och dessutom väntar han på besked från sin son, som har opererats under dagen hemma i Ryssland. Men när han börjar prata om bristen på pressfrihet, om den utbredda korruptionen, och om bristen på respekt för det civila samhället i sitt hemland, då skärps hans blick. När han en dryg timme senare kommer in på den så kallade Yukosaffären och fallet Michail Chodorkovskij säger han att om detta ämne kan han tala i timmar, men han är trött så vi måste stoppa honom.

  • Tyvärr är de flesta ryssar helt ointresserade av Chodorkovskijs öde, säger Grigorij Pasko. Men ju längre han sitter fängslad, desto mer kommer människor att förstå att regimen gör detta avsiktligt, och att de bryter mot alla möjliga lagar. Chodorkovskij är utan tvekan en politisk fånge.

Amnesty har starkt kritiserat rättsprocessen mot Chodorkovskij och övriga Yukos-medarbetare, och anser att politiska motiv ligger bakom åtalet. Vid den första rättegången, som avslutades i maj 2005, dömdes Chodorkovskij och Lebedev till nio års fängelse för skattebrott och bedrägeri. Amnesty menade att såväl förundersökningen som själva rättegången kantades av oegentligheter. Efter ett överklagande sänktes Chodorkovskijs straff till åtta år, men i februari förra året åtalades de båda männen ytterligare en gång för pengatvätt och förskingring.

Michail Chodorkovskij
Foto: Privat/AI

Den nya rättegången kommer att hållas i staden Tjita i östra Sibirien, 600 mil från Moskva. Amnesty har kritiserat planerna på att hålla såväl förundersökning som rättegång där, då det innebär att försvarsadvokaterna måste resa 600 mil mellan Moskva, där huvuddelen av deras arbete utförs, och Titja, där de 127 volymerna med utredningsmaterial förvaras (läs Amnestys pressnotis här).

  • Visst är det olagligt att hålla rättegången i Titja, säger Grigorij Pasko. Men nu har högsta domstolen sagt att det är okej. Fallet Chodorkovskij används för att statuera ett exempel: det är det enda fallet i sitt slag, och nu vet alla i Ryssland vad som gäller.

Om sin egen tid som samvetsfånge säger Grigorij Pasko inte mycket. Han greps 1997, misstänkt för spioneri och för att sprida statshemligheter. Han arbetade då för den ryska Stillahavsflottans tidning Bojevaja Vachta, och hade avslöjat hur den ryska armén dumpade radioaktivt avfall i Japanska sjön. Under en längre tid hade han också skrivit om korruption och smutsiga affärer inom den ryska armén.

Pasko satt häktad i ett och ett halvt år innan han frigavs. Men representanter för ryska försvaret överklagade, och i december 2001 dömdes han av en militärdomstol till fyra års fängelse för förräderi och spioneri.

Amnesty och en rad andra organisationer engagerade sig i Paskos fall, och ansåg att domen var ett sätt för militären att tysta honom. Under tiden i fängelset i Ussurilsk i ryska Fjärran östern fick han 24 000 brev från Amnestymedlemmar världen över. Han har läst varenda ett, berättade han i en intervju med Amnesty Press 2003.

Den 23 januari 2003 blev Grigorij Pasko villkorligt frigiven; en automatisk nåd som alla fångar får efter två tredjedelar av strafftiden, om de har uppfört sig väl.

Under tiden i fängelset kom Pasko på att han kunde starta en tidning som kombinerade miljöfrågor och mänskliga rättigheter.
- Jag insåg att det var viktigt att berätta för vanliga ryssar att de har ekologiska rättigheter, berättar han.

Så föddes tidningen Ekologia y pravo (Miljö och lag). Den kom ut med 25 nummer under ungefär fyra år. Varje nummer hade 52 sidor, och gjordes av endast två personer. Tidningen finansierades av den amerikanska stiftelsen National Endowment for Democracy.

Grigorij Pasko
Foto: Helga Brekkan

  • Vi insåg snart att vi behövde ytterligare finansiering, säger Pasko. Det var omöjligt för två personer att göra allt jobb. Dessutom införde den ryska regeringen strängare regler för organisationer som finansierade projekt som vårt. Många utländska finansiärer drog sig ur. Så efter 3-4 år så tog vi en diskussion med våra bidragsgivare och beslutade att lägga ner tidningen. Den utvecklades inte, så det var ingen idé att fortsätta.

Men Grigorij Pasko är ändå nöjd med sin insats.
- Vi lärde våra läsare om deras rättigheter och om hur de kan kämpa för dem i domstol. Till exempel lyckades vi stoppa ett vägbygge genom ett naturreservat i Moskva.

Då Miljö och lag lades ned, blev Grigorij Pasko erbjuden ett jobb på en annan tidning. Några affärsmän hade kommit på att det gick att tjäna pengar på det faktum att 900 000 ryssar sitter i fängelse, och ytterligare 500 000 är häktade. Dessa fångar har nämligen rätt att prenumerera på en eller flera tidningar.
- De ville ha en chefredaktör med kunskaper i journalistik och juridik, och med egen erfarenhet av att ha suttit i fängelse. Jag var den enda som motsvarade kraven, säger Grigorij Pasko med ett litet leende.

I tidningen kunde fångarna själva medverka med texter, bilder och teckningar, och man fokuserade mycket på fångarnas rättigheter. Sex nummer hann komma ut innan den lades ner.
- När fångarna började prenumerera på tidningen och själva skicka in material till redaktionen, kallades de ansvariga till den myndighet som ansvarar för fängelserna, berättar Pasko. Först sade de att chefredaktören skulle sparkas. Det löstes genom att mitt namn togs bort från tidningen. Men andra gången hotade de med att vi skulle få problem med skattemyndigheterna. Då valde affärsmännen att lägga ned.

Idag arbetar Grigorij Pasko som korrespondent för bloggen www.robertamsterdam.com, som fokuserar på rysk och europeisk politik, och drivs av den kanadensiske juristen Robert Amsterdam.
- Det är en ganska speciell blogg, säger han. Den finns på fem språk, engelska, polska, franska, spanska och tyska, och sänder dessutom webb-TV via YouTube.

De statliga företagen styr
- Tack vare mitt arbete reser jag väldigt mycket inom Ryssland. Jag åker till många ställen dit inga journalister kommer. Ryssland är annorlunda än St. Petersburg och Moskva. De är som fina skyltfönster. Reser du till en by tio mil utanför Moskva är det helt annorlunda – ingen fungerande elektricitet eller gas, inga ordentliga vägar, övergivna jordbruk och avfolkade byar.

På senare tid har Grigorij Pasko ägnat mycket tid åt den gasledning Nordstream planerar att bygga, och som blivit mycket omdiskuterad i Sverige då den ska gå nära Gotland. Förutom de miljömässiga farhågorna – Pasko tror att myndigheterna underskattar projektets miljöpåverkan – finns det också frågetecken kring prioriteringarna:
- Varför ska gasledningen gå förbi en stad där 70 procent av befolkningen saknar gas, undrar han.

  • I Ryssland är det inte regeringen som styr landet, utan de stora statliga företagen. Företagen äger politikerna, och de statliga företagen äger i princip all massmedia. Ta ett företag som Gazprom – de har bokstavligen allt: egen militär, egna tv-stationer, ett eget tyskt fotbollslag.

Han berättar att många av de statliga företagen förut var privata, men nu har nationaliserats.
- Det fiffiga är att de när som helst kan bli privata igen, säger han. När Putin och hans inre krets vill dra sig undan från politiken kan de ta över ett statligt företag och göra det till sitt eget.

De som styr de statliga företagen är ofta före detta tjänstemän i säkerhetstjänsten, eller ”tjekister” som Grigorij Pasko kallar dem. ”Allryska särskilda kommissionen mot kontrarevolution och sabotage”, tjekan, var den hemliga polis som grundades 20 december 1917 efter att bolsjevikerna tagit makten, en föregångare till sovjettidens KGB och dagens FSB. .
- Tjekisterna har nyckelposter överallt, säger han. I alla ministerier, i alla myndigheter.
Pasko får frågan om vad han tror driver dem: är det bara personlig vinning, eller tror de att det de gör verkligen krävs för att säkra statens stabilitet och överlevnad?
- De själva rättfärdigar naturligtvis sitt handlande med det senare alternativet. Men verkligheten och statistiken visar att strategin inte varit så framgångsrik. Tjänstemännen som jobbar på ministerierna och myndigheter handlar däremot av rädsla, för om de inte lyder byts de ut mot någon som är lojal med regimen.

Grigorij Pasko
Foto: Jenny Sjöö Saers

  • Man brukar prata om att Ryssland är välmående idag. Det är en myt. När Putin kom till makten kostade oljan 25 dollar per fat, idag är den uppe i över hundra dollar. Det är det som gör att Ryssland verkar rikt. Men oljeinkomsterna används inte för att förbättra infrastrukturen eller för några sociala program. Befolkningen ser att det byggs hus, och små tillägg till pensionen gör att folk får känslan att de har mer pengar och att livet blir bättre. Men inflationen var 30 procent år 2007 och kommer inte att bli lägre i år, säger Grigorij Pasko.

Grigorij Pasko berättar att när han åker runt i Ryssland som journalist känner han sig inte förföljd. Men när han håller en föreläsning på exempelvis ett stort universitet i USA, då känner han uppmärksamheten från myndigheterna.
- En eller flera personer från ryska ambassaden är alltid där och antecknar noga allt jag säger, berättar han, och tillägger att de senaste åren har han inte fått ett enda brev från utlandet som inte varit öppnat.

När han får frågan om vad som driver honom och om han aldrig vill ge upp, rycker Grigorij Pasko på axlarna och tycks mena att något annat alternativ än fortsatt arbete finns inte.
- Jag är varken optimist eller pessimist. Glaset är varken halvtomt eller halvfullt, säger han, håller upp sitt vattenglas, och fortsätter:
- Jag är realist. Jag säger: det här är ett halvt glas vatten.

Jenny Sjöö Saers

reportage | 2008-01-29