Stor uppslutning på 70-årsdagen av Auschwitz befrielse

Runt om i världen hölls den 27 januari minnesceremonier på 70-årsdagen av den sovjetiska arméns befrielse av förintelselägret Auschwitz i sydöstra Polen. Omkring 300 överlevande samlades i lägret dit också många regeringsrepresentanter från olika länder kom. Runt om i Sverige arrangerade Forum för levande historia ceremonier och i Stockholm var statsminister Stefan Löfven talare på Raoul Wallenbergs torg.

Statsminister Stefan Löfven (S) talar vid den officiella ceremonin för Förintelsens offer på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Foto: Anders Wiklund / TT

Medan kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Urban Ahlin och demokratiminister Alice Bah Kuhnke representerade det officiella Sverige i Auschwitz framträdde statsminister Stefan Löfven i Stockholm. Årets ceremoni på FN:s minnesdag för Förintelsens offer samlade betydligt fler deltagare än vanligt och det fanns ett klart ungdomligt inslag.

På stora vepor fanns korta berättelser från några av de som överlevde Förintelsen och sedan levt i Sverige, däribland Jakob Ringart, Sofia Taikon, Jovan Rajs, Franciska Levy och Livia Fränkel. Flera av överlevarna fortsätter trots hög ålder att åka runt och berätta om sina egna upplevelser. I samband med 70-årsdagen av befrielsen har medierna flitigt berättat om detta upplysningsarbete och här är ett exempel när Livia Fränkel möter skolelever och berättar om hur hon överlevde Auschwitz.

Terrorattacken i januari Paris mot en kosherbutik, förra årets attack mot judiska muséet i Bryssel och attacken mot en judisk skola i franska staden Toulouse har påmint Europa om att judar återigen mördas just för att de är judar. Belysningen av den växande antisemitismen i många europeiska länder, däribland Sverige, där fokus har riktats på rädslan att leva öppet som jude i städer som Malmö och Göteborg, har visat att antisemitismen inte tillhör historien.

– De som har överlevt blir allt äldre, sade statsminister Stefan Löfven i sitt tal till de kanske 400 personer som hade samlats på Raoul Wallenbergs torg. Arvet efter dem måste bäras vidare av nya generationer. Så det är upp till oss. Vi får aldrig glömma, aldrig förneka, aldrig förringa detta sår i mänsklighetens historia.

Han menade att det är viktigt att lyssna till rösterna från de som idag hotas:
– Vi måste höra stöveltrampet från de fascister som återigen marscherar i vår närhet. Vi måste se terrorattackerna mot judar i Toulouse, Bryssel och Paris, förföljelserna av romer i Ungern och Rumänien, trakasserierna mot homosexuella i Ryssland och detta oresonliga hat mot våra medmänniskor som är spritt i Europa.

Stefan Löfven tecknade en dyster bild av tillståndet i dagens Sverige där ”synagogor och moskéer vandaliseras och romska läger bränns” och ”människor som inte längre vågar bära sin davidsstjärna eller kippa”. Han pekade också på att en överlevare, Hédi Fried, nyligen sade att ”Idag är jag rädd igen”.

– Jag vägrar, som statsminister, som svensk, som människa att tystlåtet tolerera detta. Alla människor ska vara trygga att utöva sin tro, identitet och kultur i Sverige. Inget annat kan vi som samhälle acceptera, sade Stefan Löfven och fick starka applåder.
Han förklarade att polisen nu har fått order att prioritera hatbrott.

Hundratals personer samlades till minnesceremonin i Stockholm. Foto: Anders Wiklund / TT

Stefan Löfven berättade också att han tidigare på dagen hade besökt Teater Galeasen och sett deras rosade föreställning ”Vår klass”. Minnesceremonin vid Raoul Wallenbergs torg inleddes av Hannes Meidal från Galeasen som framförde Abrams monolog ur pjäsen. Det är ett kort stycke som skildrar hur en judisk invånare i byn Jedwabne i östra Polen har lämnat sitt hemland 1937 för att emigrera till USA. Han läser sedan upp namnen på hela sin släkt. De är döda, mördade av de polska grannar som en dag sommaren 1941 spärrar in sina judiska grannar i en lada och tänder eld på ladan. Historien om Jedwabne hade länge varit nedtystad i Polen men år 2001 lyfte Jan T Gross i sin bok ”Neighbors: The Destruction of the Jewish Community in Jedwabne, Poland ” fram polackers ansvar för massmord som tidigare hade tillskrivits de tyska ockupanterna. Senare har också den polska författaren Anna Bikont kartlagt händelserna och "Vi från Jedwabne" har nu också getts ut på svenska av Atlas förlag.

Vid minnesceremonin framträdde också musikgruppen ”Kum zing mit undz” som på jiddisch sjöng ”Framtiden” och så ”Vi lever evigt trots att världen brinner”.
– Denna sång sjöngs 1943 på en kabaré i ghettot i Vilna med nazister i publiken, berättade gruppen. I ghettot fanns cirka 60 000 judar.

Dagens Vilnius är Litauens huvudstad. Under mellankrigstiden hade staden tillfallit Polen och hade en befolkning av judar, polacker och litauer. Trots antisemitism brukar denna tid beskrivas som en blomstringstid för judiskt kulturliv i Vilnius. I det Litauen som åter blev självständigt 1991 har historien om hur cirka 200 000 litauiska judar mördades under Förintelsen varit känslig. En del litauer deltog aktivt i mördandet av judar.

Medan terrorn under den sovjetiska ockupationen (1940-41 och 1945-1991) är en viktig del i den litauiska historieskrivningen har ett undangömt judiskt museum på en bakgata i Vilnius gett skrämmande information som dock främst når enstaka utländska besökare som hittar dit.

Berith Kalander, dotter till Hanna Dimitri, som överlevde Förintelsen, berättade i ett känsloladdat tal om sin mammas öde och Katarina Kristensson, överintendent vid Forum för levande historia, berättade om Sverige januaridagarna 1945.
– I Dagens Nyheter fanns en liten notis längst ned på sidan 10 om att sovjetiska trupper nått fram till detta koncentrationsläger i östra Polen, sade hon.
Innan ceremonin i Stockholm avslutades gick många deltagare, tysta och en del med tårar i ögonen, för att placera ut ljus på minnesmonumentet.

Omkring 300 överlevare från Auschwitz-Birkenau deltog i 70-årsdagen av befrielsen 27 januari 1945. Ett jättestort tält hade byggts upp vid ingången till lägret där omkring 1,1 miljoner människor dödades av nazisterna. Foto: Czarek Sokolowski/Associated Press/TT

I Auschwitz hade samtidigt representanter för 43 länder samlats för att tillsammans med 300 överlevare minnas de 1,1 miljoner människor som beräknas ha slutat sina liv i det nazistiska lägret. Omkring en miljon beräknas ha varit judar men även romer, polacker, sovjetiska krigsfångar och människor av andra nationaliteter dukade under i Auschwitz. Lägrets gaskammare har blivit en symbol för Förintelsen och inför den sovjetiska arméns framryckning på östfronten försökte nazisterna sopa undan spåren efter vad som hade hänt. Tiotusentals kvarvarande fångar skickades ut på en dödsmarsch där många dog. När den sovjetiska armén nådde fram till lägret fann de drygt 7 000 fångar som befriades.

Inga stats- eller regeringschefer hade inbjudits till Auschwitz utan ”information” om ceremonin hade skickats ut från den arrangerande kommittén. Bland de statschefer som deltog i Auschwitz fanns Belgiens kung Philippe , Frankrikes president François Hollande, Litauens president Dalia Grybauskaite, Tysklands president Joachim Gauck, Ukrainas president Petro Porosjenko och den nederländske kungen Willem-Alexander. Men vid denna minnesceremoni var det överlevande från Förintelsen som stod i centrum och den enda statschef som höll tal var Polens president Bronislaw Komorowski.

Andra världskrigets historia och förlopp har dock komplikationer och dagens storpolitik kastade sin skugga över årets minnesceremoni.

Rysslands president Vladimir Putin, som deltog vid 60-årsdagen av Auschwitz befrielse, valde att istället uppmärksamma 70-årsdagen vid en ceremoni på judiska museet i Moskva. Putins val att stanna hemma sågs ett tecken på de försämrade förbindelserna mellan Polen och Ryssland. Fortfarande finns oläkta sår sedan andra världskriget då Sovjetunionen och Nazityskland efter Molotov-Ribbentrop-pakten den 23 augusti 1939 delade Polen och fram till juni 1941 ockuperade var sin del av Polen. Massmorden på de tusentals polska krigsfångar Sovjetunionen tog i september 1939, den så kallade massakern i Katyn, förnekades av myndigheterna i Moskva ända fram till Sovjetunionens upplösning och de ryska arkiven är fortfarande stängda. Förbindelserna mellan den polska exilregeringen i London och Sovjetunionen bröts 1943. När Sovjet sedan tillsatte en prosovjetisk kommunistregim i Warszawa efter krigsslutet upplevdes det av många polacker som en ny ockupation.

I sitt tal vid minnesceremonin sade den polske presidenten Bronislaw Komorowski att den sovjetiska arméns soldater förtjänar ”tacksamhet och respekt” för att de befriade Auschwitz och fördömde ”alla manifestationer av hat, antisemitism och främlingsfientlighet”. President Komorowski hade tidigare enligt Warsaw Voice distanserat sig från Polens utrikesminister Grzegorz Schetyna som inför 70-årsminnet i en radiointervju hade kommenterat Putins frånvaro med att ”kanske är det mer korrekt att säga att det var ukrainare som befriade Auschwitz då det var ukrainska soldater som denna dag i januari öppnade grindarna till lägret och befriade fångarna”.

Bronislaw Komorowski tog avstånd från försöken att använda 70-årsminnet i politiska syften och sade att ”vi vet och minns att de flesta soldaterna som opererade i regionen Malopolska och befriade Auschwitz var ryssar och detta ska vi erkänna”.

Polen har varit ett av de europeiska länder som mest kraftfullt har tagit avstånd från Rysslands agerande i Ukraina, däribland annekteringen av Krim i mars 2014, och Grzegorz Schetynas historikutspel sågs som ett utspel i dagens politiska kraftmätning. I sitt tal i Moskva gick Vladimir Putin till kraftigt angrepp mot alla försök att ”förvanska och skriva om historien” och kallade det för ”oacceptabelt och omoraliskt”. Putin och utriksminister Sergej Lavrov har betonat att den sovjetiska armén bestod av soldater från många etniska grupper men att 70 procent av dem var ryssar.

Vladimir Putin drog i sitt tal paralleller till dagens Ukrainakris och talade om dubbelmoral i samband med ”den nuvarande tragedin i östra Ukraina”. Han angrep också dagens anhängare till den ukrainske nationalistledaren Stepan Bandera och andra ”medbrottslingar” till Hitler som hjälpte nazisterna med utrotningen av judar i städer som Lviv, Odessa och Kiev.

Stepan Bandera är en kontroversiell ukrainsk nationalistledare som under 1930-talet med våld bekämpade det polska styret över det som idag är västra Ukraina. Han dömdes av de polska myndigheterna till livstids fängelse för terrorism. När Nazityskland invaderade Sovjetunionen 1941 utropade Bandera en ukrainsk republik i Lviv. Tyskarna grep dock Bandera och han hölls fängslad till 1944.

När tyskarna retirerade frigavs dock 1944 Bandera och i Berlin upprättades ett högkvarter för Bandera och ukrainska nationalister i UPA och OUN kämpade tillsammans med tyskarna mot Sovjets framryckning. De ukrainska nationalisterna anklagas för att ha deltagit i massmord på polacker och judar. Banderas anhängare bruka peka på att hans rörelse också hjälpte judar i Ukraina och att Bandera hölls fängslad av tyskarna 1941-1944. Efter kriget levde Bandera i Tyskland och år 1959 dog han under oklara omständigheter. De tyska myndigheterna fastställde senare att han hade mördats av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB.

När Stefan Bandera i januari 2010 postumt tilldelades titeln ”Ukrainas nationalhjälte” väckte det skarpa protester från Simon Wiesenthal-centret,

Ryssland, Slovakien, Polen och Europaparlamentet antog en resolution där man djupt beklagade att Stepan Bandera, ledare för Organisationen av ukrainska nationalister (OUN), som samarbetade med Nazityskland hade tilldelats titeln ”Ukrainas nationalhjälte”.

Vid protesterna på torget Majdan i den ukrainska huvudstaden Kiev vintern 2013-2014 fanns porträtt av Stepan Bandera på framträdande plats. Det användes flitigt i den ryska propagandan som ett exempel på nazisternas återkomst i Ukraina.

Överlevare från Förintelsen och statschefer och regeringsrepresentanter från 43 länder på väg för att tända ljus till minne av de som dödades i Auschwitz. Foto: Janek Skarzynski/AFP/TT

Trots att 70 år har gått sedan Auschwitz befriades finns det fortfarande politiska kontroverser och historiska frågetecken som ännu inte har rätats ut. När de historiska arkiven öppnas kommer nya uppgifter fram. Idag vet man att den polska motståndsrörelsen redan 1942 kunde presentera ögonvittnesrapporter om den då pågående Förintelsen till de allierade. Varken i London eller Washington valde man att agera.

– Frågetecknen om varför de allierade inte bombade försörjningslinjerna till Auschwitz förblir olösta, sade Marcel Tuchman till nyhetsbyrån AFP på tisdagen.

Denne 93-årige överlevare hade rest till minnesceremonin och undrar fortfarande om skälet till att de allierade underlät att agera på rapporterna om vad som hände i östra Europa.

– Om det fanns ondskefulla skäl eller om det bara var en taktisk fråga om hur flygvapnet skulle användas förblir oklart, konstaterade Marcel Tuchman. En liten bomb på rätt ställe hade dock kunnat ha spelat en viktig roll.

Ulf B Andersson

Läs mer om Förintelsen från Amnesty Press

Essäsamling om tysk historia som ger läslust (19 april 2013)

Briljant film om Hannah Arendt (5 februari 2013)

När fransk polis hämtade judarna (25 februari 2011)

65 år sedan Auschwitz befriades - ”Vi måste fortsätta minnas” (Amnesty Press 29 januari 2010)

Det personliga ansvaret (13 september 2007)

Svensk talar på Förintelsekonferens (12 december 2006)

En söndagspromenad i Krakow (3 juni 2006)

Polen och Ukraina försonas över historisk skamfläck (15 maj 2006)

Förintelsearkiv ska öppnas (19 april 2006)

Förintelsens minnesdag: ”Vi får inte sluta tala” (27 januari 2006)

En resa som berör (3 november 2005)

Utställning gör upp med Sveriges mörka förflutna (8 november 2005)