Om konsten att överleva

böcker | 2004-10-05

Slakten på blommorna
Antologi
Lindelöws bokförlag

Den islamiska revolutionen 1979 ingav det iranska folket nytt hopp. Det var slut med shahens maktfullkomlighet och åter tillåtet att engagera sig politiskt. Landsflyktiga återvände för att vara med och bygga upp den nya republiken. Under den första tiden präglades också samhället av åsiktsfrihet och tolerans. Men ganska snart stod det klart att den nya regimen hade andra planer. De politiska partierna förbjöds och tvingades gå under jorden, universiteten tömdes med våld och stängdes. Under de kommande åren arresterades, fängslades och likviderades tusentals oliktänkande.

Klimax nåddes 1988 då Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa (ett religiöst bindande uttalande) som ledde till att upp emot 30 000 människor avrättades på några få sommarmånader.

De som överlevde åren i fängelse vittnar om en värld där tortyr, såväl fysisk som psykisk, och avrättningar blivit rutin som ett medel för att bryta ned det politiska motståndet och hindra människor från att tänka fritt.

I ”Slakten på blommorna” berättar Soudabeh Ardavan, Soraya Zangbari och Mahmoud Naiemi om sina upplevelser inifrån murarna. Boken har kommit till i samarbete med läkaren och psykiatern Brita Hännestrand vid Kris- och Traumacentrum vid Danderyds sjukhus.

Bokens centrala tema kretsar kring frågan: Hur klarar man av att överleva under sådana omständigheter? Och hur är det möjligt att leva vidare efter frigivningen? Men boken handlar också om de som inte orkar. Som inte orkar stå emot tortyren och tar livet av sig eller pressas att samarbeta med torterarna, att bli deras rapportörer.

”Slakten på blommorna” är en samling mycket starka och personliga texter. Innehållet är förstås obehagligt men framför allt präglas de av mänsklig styrka, hopp och vilja. Det är fullkomligt makalöst hur människor kan resa sig gång efter gång trots att de vet att de obönhörligen kommer att slås till marken igen. Boken innehåller till och med en text som enbart handlar om de positiva aspekterna av fängelsevistelsen! Fast den är förstås kort, mycket kort.

Men kanske är det främst Soudabeh Ardavans fantastiskt fina illustrationer som är bokens allra största behållning. Under åren i fängelset tecknade hon små miniatyrer, tillräckligt små för att gömmas i till exempel en hårborste, som sedan smugglades ut. Och trots att vakterna tog ifrån henne pennan fortsatte hon att måla. När hon fick besöka rastgården passade hon på att samla växtsaft under naglarna som hon sedan använde till sina teckningar.

Karin Fjell

böcker | 2004-10-05