Vad var det kriget handlade om?

böcker | 2003-08-15

Mikael von Knorring
Operation ökenolja. Historien bakom USA:s krig i Irak.
Nixon

Milan Rai
Krigsplan Irak.
Översättning Stefan Lindgren, Gunnar Sandin, Hans O Sjöström.
Ordfront

Khaled Salih
Irak mellan fruktan och frihet
Världspolitikens dagsfrågor nummer 1/2003 (Utrikespolitiska institutet)

I Irak grävs massgravarna upp. Förtvivlade anhöriga söker sina nära och kära som efter åratal av saknad kanske kan återfinnas i dessa gravar. In i det sista fortsatte den irakiska regimen att avrätta sina motståndare. Några mil utanför Bagdad, i Salman Pak, fanns en anläggning som drevs av specialstyrkor inom militären och underrättelsetjänsten.

Den 4 april, några dagar innan USA:s styrkor intog Bagdad, fördes omkring 150 fångar, troligen shiamuslimer, iväg från ett fängelse. I den brittiska tidningen The Guardian den 9 juni berättade ögonvittnen om att de hade sett tre bussar komma körande med fångarna, som hade försetts med ögonbindel. Bussarna svängde in på det militära området och fångarna sågs sedan inte mer.

Allt tyder på att de hade ställts upp vid skyttegravar och sedan skjutits med nackskott. En officer, Jamal, sägs ha vägrat delta i avrättningen av fångarna och dödades därför.

Att Saddam Husseins Baath-regim tillhörde de grymmaste diktaturerna i världen finns det knappast något tvivel om. Human Rights Watch har uppskattat att omkring 290 000 personer ”försvunnit” sedan 1979 då Saddam Hussein slutgiltigt tog över makten. En del shiamuslimska grupper hävdar att en miljon människor försvann. I massgravarna som nu hittas över hela Irak förmodas dessa människor finnas.
Dessutom beräknas uppemot fyra miljoner irakier ha lämnat sitt hemland under dessa mörka årtionden.

Saddam Hussein hade sin maktbas kring staden Tikrit och kretsen kring honom kom från en klan ur den sunnimuslimska minoriteten. Totalt beräknas 17 procent av befolkningen vara sunniter. De ungefär 60 procent av befolkningen som är shiiter sågs med misstänksamhet av den härskande gruppen, liksom kurderna och andra minoriteter i norr.

Det irakiska kommunistpartiet, IKP, som räknade anhängare i hundratusental på 1960-talet, följde slaviskt Moskvas utrikespolitik. När Irak och Sovjetunionen 1972 slöt en samarbetspakt på 15 år satt kommunister i regeringen i Bagdad, dominerad av Baathpartiet. Samtidigt fängslades och mördades kommunister. När Saddam Hussein tog över återstod bara fängelse eller exil för kommunisterna.
Lite förenklat kan man säga att Baathpartiet, som delats i en gren i Irak och en gren i Syrien, där partiet fortfarande är vid makten, var inspirerat både av europeisk fascism, sekulär arabisk nationalism och socialistiska idéer. I Irak hade partiet 1963 850 aktiva medlemmar, vilket knappast var en imponerande siffra. När Saddam Hussein störtades i april i år var hela samhället genomsyrat av partiet och det är knappast någon tillfällighet att man brukar säga att Saddam var inspirerad av Stalins sätt att leda ett samhälle. Samtidigt hade den irakiska regimen ständiga besök av den europeiska extremhögerns främsta politiker; Jean-Marie Le Pen från Frankrike, Jörg Haider från Österrike och Vladimir Zjirinovskij från Ryssland, var några av dem som under senare år gav Saddam Hussein aktivt stöd .

Men som den minnesgode påminner sig så var det inte den ondskefulla karaktären på regimen i Bagdad som gjorde att USA, Storbritannien, Australien och Danmark den 20 mars i år gick till anfall mot Irak. Det var i stället vad USA:s vice försvarsminister Paul Wolfowitz i slutet av maj kallade för ”byråkratiska skäl” som var orsaken till kriget, det vill säga Iraks innehav av massförstörelsevapen. Saddam Hussein var bara något år från att ha klara kärnvapen, påstod George W Bush från Vita huset. Inom 45 minuter kunde kemiska och biologiska vapen användas, sade Tony Blair i det brittiska parlamentet i ett uttalande som han kanske ångrar idag, liksom påståendet att irakiska missiler skulle kunna nå brittiska baser på Cypern.
Förspelet till kriget under hösten och vintern innebar bråda tider för underrättelsetjänsterna, som skulle förse sina politiska ledare med bakgrundsinformation. Vad som hände bakom kulisserna kan vi ännu bara ana. Och vi kan undra över hur förfalskningar, som det påstådda försöket från Irak att köpa uran i Niger, inte hamnade i den papperskorg där den hörde hemma utan i stället dök upp i ett tal av George W Bush. Eller att en student av irakiskt ursprung vid ett universitet på USA:s västkust i början av året blev glatt överraskad när han såg att hans uppsats kopierades rakt av brittiska underrättelsetjänsten och hamnade i hetluften i början av året, dock utan att källan angavs. Det var inget fel på uppsatsen, den var väl genomarbetad, men den handlade om 1990-talet och innehöll inget nytt.

I vissa fall tycks underrättelsetjänsterna ha försökt bromsa politikernas överdrivna användande av hotet från Saddam Husseins förmodade massförstörelsevapen. I andra fall tycks de själva ha bidragit. För Wolfowitz var massförstörelsevapen ett byråkratiskt skäl, då det var enda sättet att få upp frågan om i Irak på bordet i FN:s säkerhetsråd. För honom och de andra neokonservativa i Washington var målet att till varje pris få bort Saddam Hussein, men en resolution som hade handlat om ett krig för att störta en förhatlig diktatur hade inte kommit långt i dagens FN-system.

Nu är Irak ockuperat av USA och Storbritannien men alla spår av massförstörelsevapen är borta. Fler amerikanska soldater har dött under ockupationen än under kriget och frågetecknen växer kring den framtida utvecklingen.

Och i Washington och London växer nu kritiken och allt fler anser att de medvetet förts bakom ljuset av de kretsar som ville ha ett krig mot Irak. Den brittiske vapenforskaren David Kellys uppmärksammade självmord sedan han hade varit källa åt BBC har gjort att Tony Blairs position blivit ifrågsatt.
Vad som hänt de senaste månaderna gör paradoxalt nog att flera böcker som skrevs innan krigsutbrottet inte känns inaktuella utan i stället fungerar utmärkt som bakgrund.

Förtrycket i Irak har under många år uppmärksammats av Amnesty International och andra organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. I Mikael von Knorrings bok ”Operation ökenolja” påminns vi dock om att Amnestys rapporter inte alltid passat in i den gängse bilden i Washington och London. Författaren citerar följande ord från Amnesty hösten 2002:
”Återigen används situationen för mänskliga rättigheter i ett land selektivt för att rättfärdiga militära aktioner. Den amerikanska regeringen och många andra västerländska stater vände dövörat till när Amnesty rapporterade om människorättskränkningar i Irak under kriget mellan Iran och Irak och ignorerade Amnestys kampanj för de tusentals civila kurder som dog i attacken mot Halabja.”

Hur selektivt det har fungerat i Washington och London ger von Knorring flera exempel på. Vem satt i soffan i palatset i Bagdad och log mot Saddam Hussein i december 1983 om inte Donald Rumsfeld, USA:s nuvarande försvarsminister och en av de ledande arkitekterna bakom kriget, och en man som verkar beredd att fortsätta fälttåget och ta Damaskus eller Teheran nästa gång. 1983 var Rumsfeld i Bagdad för att samordna USA:s stöd till Iraks anfallskrig mot Iran, ett krig då för övrigt kemiska vapen användes. I mars 1984, samma dag som FN fördömde Iraks användande av stridsgas mot Iran, satt Rumsfeld och hade möte med Tariq Aziz, då irakisk utrikesminister.

Och hur var det nu med Halabja, staden där 5 000 kurder gasades ihjäl den 16 mars 1988? Jodå, när Saddams styrkor anföll försökte USA tysta ned det hela och hävdade att Iran låg bakom, något som regimen i Bagdad fortsatte hävda. I Storbritannien kritiserade dåvarande premiärminister Margaret Thatcher tidningen Financial Times för att den rapporterade om Saddam Husseins förbrytelser. Det kunde ju nämligen skada brittiska affärsintressen i Irak.

Medan hundratusentals unga män dog i skyttegravskriget mellan Irak och Iran passade också Saddam Hussein på att genomföra Anfal-operationen. Enligt von Knorring förstördes ”nästan varenda kurdisk by” i Irak, tiotusentals kurder dödades och åtminstone en miljon flydde.

När 15-årsminnet av gasbombningen av Halabja uppmärksammades i år i den kurdiska självstyrande zonen i Irak påpekade sörjande kurder att USA den gången, när deras anhöriga dog, stod på Saddam Husseins sida.

I augusti 1990 gjorde Saddam Hussein sitt stora misstag. Han invaderade och annekterade Kuwait. Det var första gången en av FN:s medlemsstater så att säga försvann. Med USA i spetsen organiserades en FN-koalition, där även en rad arabländer, däribland Syrien, ingick. Efter veckor av resultatlösa ultimatum gick koalitionen till anfall i början av 1991. Irak drevs ut ur Kuwait.

Både hos von Knorring och i Milan Rais ”Krigsplan Irak” finns en viss svaghet då de inte är ser skillnaden mellan 1991 års krig och det krig som närmade sig när böckerna skrevs. Rent folkrättsligt var 1991 års krig lagligt, oavsett vilka dubiösa motiv USA än hade.

Däremot behandlar de i sina böcker på ett skrämmande sätt konsekvenserna av det bombkrig som delvis var ett precisionskrig. Effekterna av det första Gulfkriget var att Irak bombades tillbaka till ett förindustriellt stadium genom att el- och vattenförsörjning slogs ut. Sanktionerna mot Irak, som ironiskt nog drevs av många inom fredsrörelsen vintern 1990-91 som ett alternativ till militärt våld, blev kvar och har upphävts först efter detta krig. Sanktionerna fick en förödande effekt för det civila samhället och kan beskrivas som ett massförstörelsevapen i sig, även om jag tycker man ska vara skeptiska mot sifferuppgifter om en miljon döda irakiska barn, vilket ofta florerat i debatten.

Styrkan i Milan Rais bok ligger i beskrivningen hur FN:s vapeninspektioner underminerades av USA och Storbritannien och hur Washington och London med rena lögner arbetat för ett olagligt krig.

För den som vill ha en kortfattad sammanfattning av Iraks moderna historia och en översikt av oppositionen mot Saddam Hussein kan Khaled Salihs skrift ”Irak mellan fruktan och frihet” rekommenderas. Här skildras de turbulenta åren på 1950- och 1960-talen som banade väg för Baathpartiets väg till makten och vi får en inblick i det brutala förtryckarsystem som Saddam Hussein byggde upp.

En svaghet hos Khaled Salih, som är statsvetare i Odense, är att han i januari verkade överskatta USA:s vilja att överlämna Irak till irakierna.

Fyra månader efter att Bagdad intogs verkar USA snarast vara inställt på en längre ockupation med sina 139 000 soldater. Irakiska och kurdiska grupper uttrycker allt större otålighet över att de inte får ta över styret av sitt land. Det styrande råd, som handplockades i juli av USA och dess civile chefsadministratör Paul Bremer, är förvånansvärt representativt. Mot alla odds lyckades Bremer få de största kurdiska grupperna, kontroversiella exilgrupper som INC, avhoppade Baath-politiker, de stora shiamuslimska grupperna och kommunistpartiet att ingå i rådet. Rådet lyckades ena sig om ordförandeposten ska rotera i bokstavsordning. Bara rojalisterna, som vill återinföra monarkin, ställdes utanför.

Trots dessa framsteg är irakierna ännu inte betrodda att styra sitt eget land och USA bestämde sig den 13 augusti för att överge idén om att låta FN få vara med och bestämma i det nya Irak.

Däremot har FN:s generalsekreterare Kofi Annan och dennes sändebud Sergio Vieira de Mello, som tidigare ledde FN-styret på Östtimor, betonat att ockupationen måste få ett snart slut. Sergio Vieira de Mello har uppmuntrat det styrande rådet i dess ambition att ge Irak en ny författning och arbetar för att rådet ska ses som Iraks de facto-regering.

Anfallet mot Irak i mars ställde USA och Storbritannien vid sidan av stora delar av det internationella samfundet. Nu avtecknar sig ett framtida scenario där ockupationsmakterna återigen driver en egen politik, vid sidan av både FN och det embryo till regering, det styrande rådet, som finns i Bagdad och som har tillsatts av USA.

Ulf B Andersson
(14 augusti)

Fotnot: För en översikt av olika politiska grupperingar i Irak rekommenderas Arab Gateways översikt.

böcker | 2003-08-15