”Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss” – kampen för mänskliga rättigheter i Vitryssland fortsätter trots repressionen

För andra året i följd arrangerade Östgruppen Belarusdagarna. Tre fullspäckade dagar med diskussioner kring mänskliga rättigheter och demokratiutveckling i Vitryssland (Belarus) stod på schemat. EU-minister Birgitta Ohlsson, den tidigare svenska ambassadören i Minsk Stefan Eriksson och före detta politiska fången Andrej Bandarenka var några av de inbjudna gästerna. Amnesty Press var på plats och bevakade diskussionerna kring landets politiska fångar.

reportage | 2013-04-07
Av: Jacob Bomgren

Från framgångsrik företagare i byggbranschen till människorättsförsvarare. En resa som inte många andra än Andrej Bandarenka har gjort. 2008 var Andrej Bandarenka en fri man och drev ett byggföretag. Samma år ställde han upp i höstens parlamentsval. Ett beslut som kom att förändra hans liv. Långsamt började den vitryska regimen motarbeta hans företag. Till slut dömdes han till sju års fängelse för förskingring och företaget lades ned.
Domen löd: ”Andrej Bandarenka har vid ett oidentifierat tillfälle, tagit emot en oidentifierad summa pengar, på en oidentifierad plats av en oidentifierad individ från Litauen”. Efter att ha avtjänat två år av sitt straff frigavs Andrej och idag leder han organisationen Plattform som arbetar med att förbättra situationen för internerna på landets fångvårdsinstitutioner.

– Jag trodde aldrig jag skulle arbeta med mänskliga rättigheter. Men redan efter ett par dagar i fängelset började mina idéer om rättvisa och förändring växa sig starkare. Jag kände att det behövdes en organisation som arbetar för fångars mänskliga rättigheter, berättade Andrej Bandarenka för åhörarna på Belarusdagarnas första seminarium.

Andrej Bandarenka.

Andrej Bandarenka. Foto: Jacob Bomgren

Plattform arbetar främst med att väcka opinion kring fall där fångar blivit orättvist dömda eller fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Andrej har varit en nagel i ögat på regimen. Hösten 2012 förbjöds Plattform sedan fel adress uppgivits i ett dokument som skickats till skattemyndigheten och i början av mars 2013 blev Andrej Bandarenka polisanmäld för förtal.
Till grund för åtalet låg att han uppmärksammat ett fall av polistortyr i staden Lida. Två bröder misshandlades efter att ha hamnat i dispyt med en dörrvakt på en nattklubb. Misshandeln utfördes av både fängelsepersonal och polis och övergreppen hade starka sadistiska inslag. Offren ska ha blivit sprejade med pepparspray i kroppsöppningar och polisen ska även ha urinerat på dem. Plattforms engagemang har givit fallet stor uppmärksamhet i vitryska medier och en polisutredning har tillsatts. Än så länge är inga andra än de två bröderna misstänkta för brott.

– Det är så här vi jobbar. Vi försöker ständigt skapa opinion och använder oss bara av lagliga juridiska medel. Att vi förbjudits kommer inte att stoppa oss. Just nu arbetar vi med att registrera organisationen Plattform Inovation, sade Andrej Bandarenka.

Att vara fånge i ett vitryskt fängelse stor prövning. Förhållandena är undermåliga. Fängelseinstitutionerna påminner enligt Andrej Bandarenka om de ökända sovjetiska fängelserna. Misshandel, tortyr, tbc-epidemier och bristande sjukvård är vardag för de flesta fångarna:
– Fängelserna är skapade för att bryta ned människor. Det finns ingen möjlighet att försvara sig. Det finns bara två vägar att välja emellan: antingen underkastar du dig systemet eller så bli fångenskapen en lång och plågsam tid.

En dödscell i Sizofängelset i Minsk. Vitryssland är fortfarande det enda landet i Europa som tillämpar dödsstraffet.

En dödscell i Sizofängelset i Minsk. Vitryssland är fortfarande det enda landet i Europa som tillämpar dödsstraffet. Foto: Public Association 'Legislative Initiative' /AI

I vitrysk lagstiftning finns inga politiska brott, däremot har regimen valt att döma oliktänkande på falska grunder för ekonomiska brott, huliganism eller vandalism till långa fängelsestraff. För tillfället sitter elva politiska fångar fängslade i Vitryssland. Den kanske mest kända är samvetsfången, och människorättsorganisationen Viasnas ordförande, Ales Bialiatski.
Viasna har genom åren varit måltavla för regimens godtyckliga gripanden och upplöstes officiellt 2003 men verkar fortfarande utan tillstånd från staten. Ales Bialiatski greps 2011 i efterdyningarna av demonstrationerna som följde presidentvalet i december 2010. Protesterna slogs ned hårt och ett antal oppositionella, däribland presidentkandidater greps. Ales Bialiatski dömdes i november 2011 för påstått skattebrott till fyra och ett halvt års fängelse.

Ales Bialiatski under rättegången i november 2011.

Ales Bialiatski under rättegången i november 2011. Foto: Vladimir Gridin/Radio Svaboda/AI

– Ales Bialiatski är Östeuropas Nelson Mandela, sade EU-ministern Birgitta Ohlsson, som för andra året i rad deltog i Belarusdagarna.
Tiden i fängelset har påverkat Ales Bialiatskis hälsa. Högt blodtryck, försämrad syn och ryggsmärtor är några av de åkommor han lider av. Ständiga straff för banala förseelser försvårar situationen. En oknäppt knapp på skjortan eller en utsmugglad brödbit från matsalen räcker för att strafftiden ska förlängas eller för att placeras i isoleringscell . Idag sitter Ales Bialiatski isolerad, förbjuden att kommunicera med andra fångar. Den fånge som ens hälsar på Ales riskerar bestraffning. Vid tidigare tillfällen har han straffats för att ha burit privata kläder eller för att ha slumrat till på en stol. Ales nu tio disciplinära anmärkningar har lett till att det senast besöket med hans fru, Natalia Pinchuk, ställts in. Senast makarna träffades var i december 2012. Han tillåts dock att brevväxla.
– Det är vanligt att fängelsepersonalen försöker sätta press på de politiska fångarna genom att vända övriga fångar emot dem, berättade Andrej Bandarenka.
– Ales får så mycket post att han har egen postsortering på anstalten. Han har berättat att breven och vykorten han gör att han orkar kämpa vidare. Det finns brev som inte kommer igenom censuren men vi har lärt oss skriva runt den. Det är däremot oroande när inte mediciner som vi har skickat inte når fram, sade Viasnas interimsordförande Tatiana Revyaka.

I samband med Amnestys globala kampanj ”Skriv för frihet” i december 2012 skickades många brev och kort till Ales Bialiatski. På Viasnas hemsida publicerades den 14 januari ett tack från Ales Bialiatski. Den svenska Amnestysektionen kunde notera att de cirka 500 kort som hade skickats från Sverige hade nått fram till fängelset i Vitryssland.

Ambassadören Stefan Eriksson, som skickades hem av de vitryska myndigheterna i somras, besökte under sin tid i Minsk flera rättegångar där politiska aktivister stod åtalade. Han besökte också flera av dem i fängelset, däribland Andrej Bandarenka.

Ambassadör Stefan Eriksson och Andrej Bandarenka.

Ambassadör Stefan Eriksson och Andrej Bandarenka. Foto: Jacob Bomgren

– Mitt arbete var säkerligen irriterande ur vitrysk synvinkel men jag kände inte att jag hade något annat val, berättade Stefan Eriksson.
– Livet innanför murarna är hårt och ensamt. Därför är det så viktigt att kunna känna stöd utifrån. Stefan Erikssons arbete gjorde att min status i fängelset höjdes. På en nyårsafton fick jag ett vykort från Stefan Eriksson som önskade gott nytt år. Fängelsechefen måste ha undrat hur jag kände den svenska ambassadören. Efter det behandlades jag ganska väl i ett par dagar så det blev en ganska bra nyårshelg trots allt, berättade Andrej Bandarenka med ett leende på läpparna.

Text: Jacob Bomgren bomgren.jacob@gmail.com

Läs mer:

Belarusdagarna 2012 (2 maj 2012)

Vitrysk opposition vägrar ge upp hoppet om förändring (6 februari 2012)

Åt vilket håll går Vitryssland? Tema Belarus på Bokmässan (24 september 2011)

Medietung protest mot vitrysk repression (11 januari 2011)

Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen (reportage i Amnesty Press nummer 1/2004)

Östgruppen

reportage | 2013-04-07
Av: Jacob Bomgren