Ett drabbande ögonblick som förändrar allt

Med lågmäld eftertänksamhet gör Teju Cole upp med århundranden av Afrikaexploatering, samtidigt som han vågar vända blicken inåt . ”Öppen stad” är en imponerande, om än något pretentiös, debut.

böcker | 2014-01-17
Av: Elias Kukkola Settervik
Teju Cole.

Teju Cole. Foto: Natur&Kultur

Bok: Öppen stad
Författare: Teju Cole
Översättning: Erik MacQueen
Förlag: Natur & Kultur

I en essä i Svenska Dagbladet från 2010 – samma år som Bokmässan i Göteborg hade Afrikatema – skriver litteraturkritikern Magnus Eriksson att det inte finns en ”afrikansk litteratur, blott afrikanska litteraturer”. Teju Coles debut ”Öppen stad” antyder att den samtida afrikanska romanen är mer frikopplad från den afrikanska kontinenten än så – och mycket väl kan tillhöra den mest globalt medvetna litteratur som skrivs just nu.

På många håll har ”Öppen stad” sålts in som en roman om New York. Huvudkaraktären Julius strövar runt i sin adopterade hemstad och delger läsaren sina hyperintellektuella betraktelser, så delvis är det förstås sant. Men det är i lika hög grad en roman om Lagos och hela Nigeria, om Bryssel och Europa, ja, bokstavligt talat hela världen. Och världen som den ser ut i kolonialismens smutsiga kölvatten, för att vara specifik.

Under sina tankfulla vandringar i New York och Bryssel stöter Julius på en rad människor som får avbryta honom i grubbleriet. Dessa möten utgör en central del av berättelsen men känns ibland artificiella, som om de enbart skulle inträffa i en roman av just det här slaget. Samtidigt är många av dessa karaktärer, som Julius helt saknar personliga band till, mer noggrant utarbetade än de som står honom närmast. Familj och nära vänner förblir skuggor, synliga enbart genom sporadisk, ansiktslös dialog.

Öppen stad är Teju Coles debutroman.

Öppen stad är Teju Coles debutroman. Foto: Natur&Kultur

Att kalla en debutroman av en ung, engelskspråkig nigeriansk författare för postkolonial är knappast den skarpaste litterära analys jag har gjort men faktum är att imperialismens pris är romanens tydligaste motiv. Det är märkligt att läsa en flanörroman där de planlösa promenaderna avbryts av historiska utläggningar om pandemier och folkmord, men Cole är i alla fall inte otydlig med sin poäng.

Att delar av Manhattans finanskvarter bokstavligt talat vilar på en begravningsplats för afrikanska slavar blir således en ganska uppenbar (men alltjämt effektiv) metafor. Cole är mer subtil i sin hantering av romanens andra huvudtema: den personliga skulden och vår bild av oss själva som i grund och botten goda människor. Vi är aldrig ”bovarna i våra egna dramer”, skriver han.
Redan i första kapitlet slår Julius mig som en smått osympatisk karaktär, trots att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Kanske är det för att han ständigt namedroppar litterära och musikaliska klassiker som den franske författaren Roland Barthes ”Det ljusa rummet” och den österrikiske kompositören Gustav Mahlers ”Das Lied von der Erde”, eller kanske är det bara för att han, ST-läkare som han är, vid första anblick gör ett intryck av att vara väldigt ”lyckad”. Hur som helst visar sig Julius vara en nyanserad karaktär som man varken kan älska eller hata – tills ett oväntat avslöjande lämnar läsaren att helt på egen hand döma eller förlåta, fumlande i sidorna efter ett rätt svar. För min del är det absolut ett av fjolårets mest drabbande litterära ögonblick.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

böcker | 2014-01-17
Av: Elias Kukkola Settervik