Återanvänd vampyrromantik

Kodi Smit-McPhee och Chloe Moritz spelar två udda enslingar som finner varandra.

Let me in
Land: USA
Regi: Matt Reeves

Egentligen vill jag helst inte dra några paralleller till det svenska originalet från 2008, Tomas Alfredsons Låt den Rätte komma in, som utan tvekan är den genom tiderna bästa (enda bra?) svenska skräckfilmen, men Matt Reeves, regissören och manusskribenten bakom den amerikanska nyversionen, Let me in, inbjuder tyvärr till det med sin överdrivna respekt för originalversionen. Detta drar ned betyget på Let me in som konstnärligt och fristående alster, samtidigt som filmen, som ”produkt” betraktad, på många sätt är ett riktigt snyggt hantverk.

Jämförelser mellan olika versioner av en film brukar annars vara ungefär lika relevanta som att jämföra en film med en bok, vilket Tomas Alfredson fick utstå med anledning av den succé som författaren John Ajvide Lindqvist tidigare hade gjort i romanform med Låt den rätte komma in. Faktum är att jag vet inget mer tröttsamt än folk som säger att ”filmen var ju inte alls som boken”; det må komma som en överraskning för vissa, men film är en separat, cirka två timmar lång, visuell konstform som brukar utspela sig på en duk eller skärm, och kan omöjligen tangera romanens introspektion eller täcka in en 500 sidor lång boks alla utsvävningar. Därför borde den heller inte försöka göra det; lika lite som en nyversion av en film ska försöka vara en exakt kopia av originalet.

I Let me in möter vi den mobbade 12-åringen Owen, som utvecklar en vänskap med, och snart blir kär i, den nyinflyttade grannflickan Abby. Men när en rad ritualliknande mord börjar engagera staden och dess poliskår, går det snabbt upp för Owen att Abby i själva verket är en vampyr.

Matt Reeves har tagit med nästan alla elementära ingredienser från det svenska originalet – berättartonen och -tempot, stämningen, det stilla, poetiska bildspråket, känslan för det tidiga 1980-talets musik och estetik, och inte minst dialogen, som nästan till punkt och pricka är den samma – och förflyttat denna kompott från stockholmsförorten Blackeberg till ett vinterfrostigt New Mexico. Regissören gör dock ett halvhjärtat försök att sätta en amerikansk prägel på filmen genom att återvinna det tema som så ofta går igen i amerikanska skräckfilmer: kopplingen mellan ondskan och det bibliskt diaboliska. Detta planteras tidigt i filmen med ett tal av Ronald Reagan, om det moraliska förfallet i USA, och bärs sedan vidare genom ett lite större fokus än i originalet på själva utredandet av morden, med en kriminalare som tror sig vara på jakt efter en satanistisk sekt. Tyvärr känns det som att det religiösa temat flyter lite vid sidan av handlingen och aldrig blir riktigt till en naturlig del av berättelsen.

Med det sagt, finns det en del positivt att lyfta fram också. Skådespelet är klanderfritt – inte minst imponerar de unga huvudrollsinnehavarna Kodi Smit-McPhee och Chloe Moritz, som i rollen som den evigt tolvåriga Abby lyckas skapa en vampyrfigur som är till lika delar Lolita och Sagan om ringen-Gollum.

Sedan skiner även Matt Reeves vurm för Alfred Hitchcock igenom – både i kärleken till de kärva manskaraktärerna, och genom den voyeuristiska blick som vi, publiken, antar à la Fönstret åt gården (och de oräkneliga referenser som gjorts till den i filmhistorien). Här tycker jag att Matt Reeves bidrar med något ”eget” som faktiskt kryddar filmen, ger den lite mer kött och blod, lite mer närvaro – vilket även lyfter kärleksrelationen mellan Owen och Abby till en högre nivå än i den svenska förlagan.

Onekligen har Matt Reeves en känsla för estetik, och han lyckas med ömhet och varsamhet spegla Owens utsatthet liksom den lätt bisarra relationen med Abby. Det är dessutom skickligt att väva in både romantik och skräck, de två genrer som kanske är svårast att hålla inom ramarna för det subtila, till en fungerande helhet som aldrig tippar över till det fåniga. Kanske kan man också ursäkta regissören genom att säga att det är en konst i sig att förhålla sig så trogen till ett original men ändå lyckas skapa något så pass gediget, snyggt och känslomässigt trovärdigt som Let me in faktiskt är. Men med tanke på bristen på originalitet, på konstnärlig ambition, och om man dessutom tar i beaktning att Tomas Alfredsons version redan rönt internationell uppmärksamhet och spridning, så reser sig ändå ett stort frågetecken i mitt bakhuvud när jag lämnar biosalongen: Varför gjordes denna film över huvud taget?

Text: Kaj Ranén