Författare i krisens Zimbabwe

reportage | 2008-07-07

Ekonomin är det största hotet mot litteraturen i Zimbabwe, berättar Tsitsi Dangarembga, ung författare och filmproducent från Zimbabwe. Amnesty Press träffar henne för att ställa frågor kring yttrandefriheten i Zimbabwe, i samband med författarkongressen Waltic i Stockholm. Det har varit två val i Zimbabwe de senaste månaderna, våldet har eskalerat och alla former av opposition slås ned brutalt. President Robert Mugabe vägrar lämna ifrån sig makten.

Men yttrandefriheten, försöker jag. Hur är det med det fria ordet i Zimbabwe?
- Det är inte det värsta för mig, svarar Tsitsi Dangarembga. Visst kontrolleras det vi skriver. Journalister arresteras och hålls ett par dagar och sedan släpps de. Någon tidning har stängts ned, men vi har fem oberoende tidningar. Det är inget jag tänker på som författare när jag skriver.

  • Två av våra mest modiga och djärva dramatiker, Dave Guzha och Cont Mhlanga, får besök av säkerhetstjänsten på sina pjäser men de fortsätter att verka.

En av de senaste uppsättningarna, Den gode presidenten, är en politisk satir som handlar om Robert Mugabes tid vid makten. Skribenter i dagens Zimbabwe har inte möjlighet att leva på sin inkomst. Kreativiteten i landet stryps.

Tsitsi Dangarembga berättar att till och med en så pass etablerad författare som hon själv, som givits ut i ett antal länder i Europa, och i USA, och översatts till tolv språk inte får någon rimlig kompensation från förlagen. Hon är med på en lista över de hundra viktigaste böckerna i Afrika, sida vid sida med författare som Soyinka, Ngugi och Aidoo. Det var en afrikansk litterär kanon som upprättades vid bokmässan i Harare, Zimbabwe, 2002.

  • De har stulit mitt kapital, säger hon med eftertryck, och tittar mig rakt i ögonen, med stadig blick men utan vare sig ilska eller stridsvilja. Så här är det och det är den verklighet vi lever i, verkar hon vilja säga.

Tsitsi Dangarembga är utbildad i psykologi och skriver ofta om kvinnors situation. Hennes första roman Nervous Conditions, var när den gavs ut 1988, den första boken av en svart kvinnlig författare att ges ut på engelska i Zimbabwe.

De yngre i Zimbabwe vill inte bli författare. Det finns ingen morot eller belöning eftersom de inte tjänar några pengar på sitt skrivande. Att bli popmusiker är betydligt mer lukrativt och eftertraktat och man kan snabbt nå ekonomisk framgång om man har tur.

På universiteten som tidigare var samlingsplatsen för den intellektuella debatten är det idag helt dött. Det finns inga böcker, ingen undervisning av någon kvalitet, eftersom de flesta akademiker lämnat landet eller bedriver konsultverksamhet åt internationella organisationer för att dryga ut sin inkomst. Debatten har tystnat.

  • Vem ska ställa de viktiga frågorna nu, undrar hon. Lyfta fram paradoxerna. Föra diskussionerna som kan leda till förändring?

Men visst finns det rädsla i ett land där grafittikonsten exploderat på väggarna i huvudstaden eftersom få vågar lufta sin mening offentligt, och oberoende journalister skriver under pseudonym för att slippa repressalier.

En av de viktiga frågorna är hur man når demokrati i ett land helt utan demokratiska traditioner och där våldet blivit det vapen man helt naturligt väljer för sin kamp. Ett arv från deras blodiga frihetskrig mot den vita kolonialmakten på 1970-talet, och som sedan levt kvar och blivit en del av den politiska verkligheten.

Tidigare fanns kulturella mekanismer för att stävja våldet, vilket Tsitsi Dangarembga bland annat skildrat i en väldigt våldsam film, Kare Kare Zvako – Mother’s Day, som visades i Sverige i samband med en filmfestival 2006. I folksagor och den muntliga traditionen fördes det kulturella kittet vidare mellan generationer men det har man tappat idag. Tsitsi Dangarembga anser att Zimbabwe för snabbt tagit klivit in i en postmodern tid men att värderingarna i samhället inte har hängt med.

Rotlösheten skriver hon om i en av sina romaner, den enda som översatts till svenska och har titeln just Rotlös. Romanen som anses vara delvis självbiografisk skildrar en kvinna som försöker skapa en egen identitet i ett kolonialt och mansdominerat samhälle.

Den andra frågan Tsitsi Dangarembga vill ta upp till diskussion är girighet, eller dess motpol, filantropi. Idag är idealet bland medelklassen i Zimbabwe att kunna uppvisa en yttre ekonomisk status vilket manifesterar sig i dyra bilar och andra statussymboler. Att köpa en Mercedes så alla kan se att du är rik. Och de mänskliga värderingarna blir helt söndervridna när du finner de generösaste människorna bland de fattiga och de girigaste bland de rika.

  • Vi har en kris i ledarskapet och en existentiell kris i Zimbabwe idag, säger Tsitsi Dangarembga.

Att byta ut Mugabe mot Morgan Tsvangirai gör ingen större skillnad, anser Tsitsi Dangarembga. Den som kommer till makten skor sig och förbättrar inte villkoren för folket. Det viktiga är att få en ledare som vänder den här trenden.

Tsitsi Dangarembga tycker att folket i Zimbabwe får lida på grund av att världens ledare inte kan föra dialog med varandra.

Finns det något omvärlden kan göra för att stödja författare och det fria ordet i Zimbabwe?
- Omvärlden måste förstå att konflikten med Mugabe om landfördelningen måste lösas, säger hon. Dialogen har gått i lås och det blir fokus på fel frågor. Idag är det folket i Zimbabwe som lider för att båda läger tjurskalligt vägrar mötas.

  • Hur många fler barn ska behöva dö? När samtliga barn dör som föds under en månad – då kanske gränsen är nådd? Om isoleringen av Zimbabwe bröts skulle det få effekter redan imorgon.

En fråga Tsitsi Dangarembga ofta återkommer till i sina böcker är situationen för kvinnor i Zimbabwe och det blir därför naturligt att fråga om hur det ser ut idag. Det nedslående budskapet är att allt har blivit sämre och sämre, och för första gången under samtalet låter Tsitsi Dangarembga riktigt uppgiven och det märks att det är en fråga som berör henne.

  • I tider av kris är det alltid de svagaste som drabbas hårdast. Barnmisshandeln har ökat, hustrumisshandeln, diskrimineringen av kvinnor. Vi känner oss demoraliserade och fråntagna vår makt, vi har knappt ens några kvinnor kvar i parlamentet.

Bara för att ge ett exempel nämner hon att det är så dyrt att köpa bindor och tamponger att kvinnor tvingas tvinna hårtussar och använda som skydd, och flickorna stannar hemma från skolan när de har mens. De har inte ombyte till andra kläder om de blir fläckiga.

  • Hur nedtryckt känner du dig som kvinna då, frågar hon.
  • Vi har inte råd att ta barnen till doktorn, och inte ens jag, i min position, har alla dagar råd att stoppa mat i barnens lunchlådor.

Frågan om yttrandefrihet blir så konkret, och trots att det till en början kändes som om våra världar krockade, när mitt fokus låg på det faktiska och mätbara förtrycket mot individer som vill uttycka sin åsikt, att de blir fängslade, torterade och till och med dödade, förstår jag att yttrandefrihet handlar om så mycket mer.

Vi måste föra in människorna i de mänskliga rättigheterna anser Tsitsi Dangarembga. Vi måste diskutera förutsättningslöst vad rättigheterna betyder för människor i länder som Zimbabwe. Idag är Tsitsi Dangarembga desillusionerad, eftersom folket i landet helt enkelt inte har möjlighet att sluta sig samman och bilda eller upprätthålla allianser, eller på något sätt engagera sig i demokrati. Den solidariteten har lösts upp i dagsläget.

Tsitsi Dangarembga tvingas erkänna när hon ombeds att hålla föreläsning utomlands att hon inte kan förbereda ett gott arbete. Hon har ingen internet, elektriciteten kan försvinna i två veckorsperioder, hon har ingen transportmöjlighet så att hon kan ta sig till ett internetcafé, och lyckas hon är uppkopplingen så långsam att det knappt fungerar alls.

Så skiljs vi och jag förstår att Tsitsi Dangarembga tycker att omvärlden har glömt att det finns människor i Zimbabwe som varje dag får betala priset för principer de inte förstår och inte bryr sig om. Det är en maktkamp mellan världens ledare och ett helt folk går på knäna.

Av: Solveig Hauser

Juni 2008

Böcker skrivna av Tsitsi Dangarembga:

The Book of Not, (roman), Ayebia Publishing, London, 2006
In a Voyage Around (posi), Haus de Kulturen der Welt, Berlin, 1990
Nervous Conditions (roman), The Women's Press, London, 1988 (Översatt till svenska med titeln Rotlös, Övers. Irja Carlsson, En bok för alla)
She No Longer Weeps (pjäs), The College Press, Harare, 1987

Ett urval filmer:

Everyones Child, 1996
Neira, 1993
Kare Kare Zvako – Mother’s Day, 2004 (kortfilm)

Läs mer om Waltic: Kampen för det fria ordet

reportage | 2008-07-07