Gottgörelse: en väg till försoning

reportage | 2010-06-05

För rätten att återvända till sitt hem, till sin egendom eller till sitt land finns i dag stöd på internationell nivå. I MR-fondens lokaler i Stockholm berättade advokaten Rhodri C. Williams om hur människor kan söka och har rätt till gottgörelse efter att deras mänskliga rättigheter har kränkts.

  • Gottgörelse är en del av övergångsrättvisa. Dess syfte är att ge upprättelse till människor som har fått sina rättigheter kränkta. För att det ska kunna ske krävs det information för att kunna bevisa vad som har hänt. I exempelvis Turkiet håller myndigheterna inne med bevis och det blir därför svårare att uppnå gottgörelse. De vill inte ta ansvar över sina handlingar eller erkänna att de är inblandade, sade Rhodri C. Williams, som tidigare arbetat i bland annat Turkiet och Kambodja för att försöka lösa äganderättskonflikter och i Bosnien efter kriget på 1990-talet.

  • Ett exempel på gottgörelse, och som även ligger till grund för idén om återlämning och kompensation, är ett fall mellan Polen och Tyskland som uppstod efter första världskriget. Den polska regeringen tog en tysk-ägd fabrik på polskt territorium i staden Chorzów i besittning. Till den Internationella mellanfolkliga domstolen (föregångare till Internationella domstolen, ICJ, i Haag) sökte därför den tyska regeringen år 1928 gottgörelse för olaglig inkomst som hade tillfallit Polen, berättade han.

Rhodri C. Williams, advokat, berättade i MR-fondens lokaler i Stockholm den 27 maj om olika typer av gottgörelse.

Domstolen slog fast en princip, vilken är ledande än i dag, om att först ska en återlämning ske. Om det inte skulle vara möjligt ska ekonomisk kompensation ges till de som äger marken, i detta fall Tyskland. Den fastslog också fler sätt att uppnå gottgörelse.

Då handlade lagar och regler gällande konflikter till stor del om stater. I dag behandlas tvister också mellan stater och individer och dessutom på regional nivå, i exempelvis Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (1950), Afrikanska för

Ett ytterligare stöd för att kunna uppnå gottgörelse finns i artikel 37. Den tar upp staters skyldighet att ge upprättelse genom att exempelvis erkänna en kränkning, ge uttryck för ånger och formellt be om förlåtelse och ursäkt.

  • Det finns således flera typer av gottgörelse: en stat ger tillbaka vad som har gått förlorat, en återlämning äger rum. Ekonomisk kompensation. Upprättelse, en stat ber om ursäkt över vad som har hänt. Men det kan också vara så att en stat lovar att en liknande kränkning av mänskliga rättigheter inte kommer att ske igen. Ett senare tillskott som inte är lika erkänt är rehabilitering, berättade Rhodri C. Williams.

Rhodri C. Williams lyfte också fram fler huvuddokument inom gottgörelse-området. Det dokument som väger tyngst och har störst giltighet, men som inte är juridiskt bindande, antogs år 2005 av FN:s generalförsamling. Då enades FN:s 192 medlemsländer om en resolution som fastslog principer och riktlinjer för rätten till gottgörelse när personer fått sina grundläggande rättigheter allvarligt kränkta. Dokumentet är ett resultat av flera års arbete av professorerna Theo van Boven och Mahmoud Cherif Bassiouni. I det framgår bland annat att återlämning ska ha till syfte att återställa en människas levnadssituation så som den var innan en kränkning av humanitär rätt och mänskliga rättigheter ägde rum.

  • I dag handlar gottgörelse om mycket mer än att återlämna egendomar; om rätten till att återinföra frihet, åtnjuta och besitta mänskliga rättigheter, ha en identitet, familjeliv och medborgarskap och att kunna återvända till ett hem, sade Rhodri C. Williams.

I en bosättning utanför __Zimbabwes huvudstad __Harare. Majoriteten av de boende här tvångsförflyttades för fem år sedan. De har inte fått ekonomisk ersättning för förlorad egendom. Foto: Amnesty International.

Under ett internationellt möte i Nairobi i mars 2007 antog advokater, aktivister och personer som blivit utsatta för sexuellt våld i väpnade konflikter en deklaration om kvinnors och barns rätt till gottgörelse. Enligt Rhodri C. Williams är den ett exempel på en text som tillkommit under senare år och som ger skydd till en särskild grupp av människor. Denna text är inte heller juridiskt bindande men uppmanar regeringar till att ha ett flerdimensionellt perspektiv på de långsiktiga konsekvenser begångna brott resulterar i för kvinnor och barn.

Grupperna kvinnor och barn diskrimineras bland annat när det gäller regler om ägande, arv och familjelagar. I Nairobideklarationen tilldelas de rättigheter som ska skydda dem. Kvinnors rättigheter kan dock gå i stäv med inhemska lagar och direktiv. Rhodri C. Williams nämnde som exempel på detta protokollet Great Lakes Protocol som antogs av regeringarna i Rwanda, Burundi, Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania och Kenya i november år 2006 och som handlar om hur länderna ska kunna skapa bestående villkor för säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling och återuppbyggnad.

Ett ytterligare ”rättighetsdokument” är Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 169. Den är ett rättsligt dokument och handlar om ursprungsfolk och stamfolk. Sverige är medlem i ILO sedan år 1920 men har valt att inte ansluta sig till konventionen om ursprungsfolk. Förutom att gruppen kvinnor i dag kan ses som en grupp med särskilda behov att tillgodose, tog Rhodri C. Williams även upp minoriteters särskilda behov och rättigheter. Förutom folkgruppen romer exemplifierade han med hur svenska myndigheter förhåller sig till samer i Sverige:

  • Sverige har satt sig i en onödig men problematisk situation. Samer som äger land diskrimineras men svenska myndigheter gör inget åt det och tar inte de steg som är nödvändiga att ta. Förtroendet för myndigheterna minskar. ILO konventionen 169 – ratificera den! uppmande Rhodri C. Williams den svenska regeringen och lade till att frågan om samernas rättigheter är en liten tickande tidsinställd bomb.

Nelson Mandela i Johannesburg i november år 2006. Efter apartheids avskaffande 1994 beslutade Nelson Mandelas parti ANC att 40 procent av de landytor som tillfallit vithyade människor under apartheid skulle återlämnas till mörkhyade människor.
Foto: Amnesty International.

När en stat försöker uppnå gottgörelse på ett eller annat vis blir resultatet inte alltid positivt:

  • När apartheid upphörde i Sydafrika år 1994 beslutade regeringen att 40 procent av den mark som vithyade människor tilldelats under apartheidstyret skulle lämnas tillbaka till människor som en gång förlorat sin mark, eller till släktingar som nu levde. Flera av dem som skulle få tillbaka land ville dock inte det, vissa av dem hade aldrig jobbat inom jordbruk medan andra inte gjort det på flera decennier. De föredrog ekonomisk kompensation. Det här gottgörelseprogrammet kritiserades hårt, berättade Rhodri C. Williams.

FN:s utskott för främjande och skydd av de mänskliga rättigheterna antog i augusti år 2005 ett dokument som i kort form heter The Pinheiro Principles. Det ger rätt till flyktingar och internflyktingar att återvända till sina ursprungshem och landtillgångar. Dokumentet är tänkt att fungera som vägledning för stater, FN-organ och det internationella samfundet kring frågor om återlämning av hem, land och egendom. Rhodri C. Williams tog upp artikel 21 som handlar om rätten till kompensation för flyktingar och internflyktingar, och artikel 22 som pålägger ansvar hos det internationella samfundet: ”Det internationella samfundet ska främja och skydda rätten till återlämnande av sitt hem, land, egendom och för rätten att frivilligt återvända till trygghet och värdighet.”

Text: Stina Thomsson
Foto: Stina Thomsson

reportage | 2010-06-05