Tjetjenerna lever i ständig skräck

reportage | 2006-06-03

Hon medger att allt ser hopplöst ut, men kämpar ändå vidare. Madina Magomadova, ordförande i människorättsorganisationen Tjetjeniens mödrar, besökte Stockholm i veckan för att rapportera om det aktuella läget i den ryska utbrytarrepubliken Tjetjenien – ett läge som på ytan är relativt lugnt, men där människor spårlöst försvinner.

Med en vit sjal om huvudet och glasögon på nästippen sitter Madina Magomadova från Tjetjeniens mödrar stilla och blickar ut över alla journalister som har samlats i Sidas konferensrum för att lyssna till hennes berättelse. Vid hennes sida finns Magomed Jalcharo, jurist och en av de få manliga aktivisterna i Tjetjeniens mödrar. Pressträffen, arrangerad av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Sida, inleds med ett kort tal av Elsa Håstad, Ryssland- och Vitrysslandsamordnare på Sida.

  • Ryssland har haft en gynnsam ekonomisk utveckling och där kommer Sidas bistånd att minska framöver. Men det finns vissa områden i norra Kaukasus, däribland Tjetjenien, som fortfarande har stora problem och där ökar vi vårt samarbete, säger Elsa Håstad.

Madina Magomadova från Tjetjeniens mödrar hälsades välkommen till Sverige av Elsa Håstad från Sida.

Elsa Håstad berättar om när hon, strax före jul förra året, träffade den ryskstödda tjetjenska regeringen i huvudstaden Groznyj. Budskapet hon fick från dem var tydligt: efter att ha genomlevt två krig det senaste decenniet behöver tjetjenerna inte bara humanitärt bistånd utan hjälp med att få till stånd en utveckling, och de får inte bli bortglömda utan ska ges möjlighet att delta i internationella sammanhang. Därför inriktas nu stödet mer mot utvecklingssamarbete, till exempel utbildning av tjänstemän och politiker och stöd till småföretagare.

Oerhört viktigt är även det internationella samarbetet med tjetjenska människorättsorganisationer, vilka kämpar mot övergrepp på civilbefolkningen och där aktivisterna samtidigt riskerar sina egna liv.

  • Vi sitter här med två av de kanske modigaste människorna jag mött, konstaterar Ola Mattsson, genralsekreterare på Svenska Freds, innan han lämnar över ordet till Madina Magomadova som tolkas från ryska till svenska.

Hon pratar både fort och koncentrerat, som om tiden inte räckte till för allt hon vill säga och som om det hon vill förmedla kräver hundra procent skärpning. För hennes beskrivning av den dagliga situationen i Tjetjeninen är minst sagt uppslitande.

Enligt människorättsorganisationer har tusentals människor i utbrytarrepubliken försvunnit spårlöst och det rapporteras om nätverk av hemliga fängelser **och om massgravar.

  • Den ryska federationen deklarerar att konflikten i Tjetjenien är avslutad och att man försöker återgå till det normala, men det är en vilseledande bild. Det är visserligen sant att inga storskaliga, öppna krigsaktioner längre pågår, men det finns en annan fara: alla försvinnanden som sker, säger Madina Magomadova.

Förut gick det till så att ryska styrkor omringade en viss by, blockerade den från omvärlden och gick in för att ”rensa upp” bland invånarna genom att göra sig av med de som, ur rysk synvinkel, ansågs ”problematiska”. Då fanns fortfarande möjligheten för utomstående observatörer att se vilka styrkor som utförde operationerna, men i dag går inte detta längre.

  • Numera utförs aktionerna i det tysta. Människorna som utför de här målinriktade utrensningarna kommer till ett utvalt hus nattetid. De smyger så tyst att ens anhöriga som sover i ett angränsande rum inte hör att man rövas bort, förklarar Madina Magomadova.

På det sättet undgår förövarna att bli upptäckta och kan i princip aldrig pekas ut av anhöriga. Enligt Madina händer det att familjemedlemmar senare får uppgifter som tyder på vilka som ligger bakom försvinnandet, men det saknas alltid bevis. Och nu har civilbefolkningen dessutom hunnit bli så skrämd att man inte längre vågar anmäla nya försvinnanden. ”Men jag har ytterligare två barn hemma, vad ska hända med dem om jag anmäler?” resonerar många tjetjener som Madina kommit i kontakt med genom sitt arbete inom Tjetjenska mödrar.

  • Vi känner till fall där de som vågar leta efter sina anhöriga har fått telefonsamtal från någon som säger att de ska få liket av sin släkting om de slutar bråka, annars får de ingenting, berättar hon.

”Under de senaste elva åren har jag letat efter min egen lillebror, såväl som andra försvunna tjetjener”, säger Madina Magomadova.

Försvinnandena är i dag den mest inflammerade och smärtande frågan för Tjetjeniens befolkning, menar Madina. Ytterligare en tragedi hon tar upp är de 117 barn från en och samma region som alla samtidigt ådrog sig en okänd sjukdom förra året. Barnen insjuknade när de kom tillbaka till sina skolor efter att dessa fungerat som vallokaler, bevakade av rysk militär, under det tjetjenska parlamentsvalet 2005. Tjetjeniens mödrar är upprörda över att barnen fortfarande inte har fått någon medicinsk hjälp och över att det inte gjorts någon utredning kring varför barnen blev sjuka. Organisationen misstänker att något slags kemiskt stridsmedel har använts i lokalerna, men myndigheterna hävdar att barnens symtom är en följd av krigsstress. Tjetjeniens mödrar anser dock att symtomen inte kan vara en reaktion orsakad av krigsstress eftersom inga storskaliga krigsaktioner har förekommit i området där barnen insjuknade.

Tjetjeniens återhämtning efter de två senaste krigen, 1994- 96 och det krig som inleddes 1999, går långsamt, enligt Madina Magomadova. I Groznyj har man börjat renovera enstaka hus och de militära posteringarna har minskat något. Men många lärosäten används fortfarande som militär inkvartering, och in- och utresa till och från Tjetjenien är kraftigt försvårad på grund av rigorösa säkerhetskontroller. Hela 90 procent av befolkningen saknar i dag ett arbete, berättar Madina.

  • Det värsta av allt är att vi ser inget ljus i tunneln, vi vet inte vart vi är på väg, säger hon med rösten full av sorg.

Men trots mörkret vägrar hon att ge upp kampen för att tjetjenerna ska få det bättre. Det var hennes egna tragiska erfarenheter av våldsamheterna i Tjetjenien – hon förlorade två bröder, den ene sköts ned av ryska militären och den andre rövades bort och är fortfarande försvunnen - som gjorde att hon började arbeta för mänskliga rättigheter. 1995 var hon med om att grunda Tjetjeniens mödrar som bland annat arbetar med att registrera försvunna människor och göra efterforskningar. Organisationen söker och identifierar kvarlevor och försöker få politiker, säkerhetstjänst, rättsväsende och militär att ingripa mot övergreppen.

Vilka är det då som ligger bakom alla försvinnanden? Journalisterna i Sidas konferensrum ställer uppfordrande frågan till både Madina och hennes kollega Magomed Jalcharo.
- Personerna som försvunnit spårlöst återfinns ofta hos polisen i officiella häkten, svarar Magomed Jalcharo.
Enligt honom är majoriteten av de tjetjenska invånarna övertygade om att det är den ryska federationens styrkor som är ansvariga samt tjetjenska styrkor som står under ryska befäl.

Magomed Jalcharo, aktiv medlem i Tjetjeniens mödrar, anser att myndigheterna måste bli bättre på att ställa de som ligger bakom försvinnandena inför rätta.

I början av sitt arbete hade Tjetjeniens mödrar inga större problem med att få fram officiella handlingar som talade om var någonstans en saknad person satt fängslad, men efter 1997 har organisationen misslyckats med att få fram sådana handlingar. Sedan dess möts de bara av den ständigt återupprepade informationen att personen ifråga aldrig har blivit dömd.

  • De som förs bort är i första hand personer som sympatiserar med motståndarna till den ryska federationen eller deras anhöriga. Men även ”vanliga” personer, helt utan anknytning till motståndarna, försvinner. Vi tror att det finns en tanke bakom detta också. Meningen är att skrämma befolkningen och få dem att sluta kämpa för sina rättigheter, säger Madina.

Själv lever hon under ständiga dödshot på grund av sitt arbete med Tjetjeniens mödrar, och medarbetaren Magomed konstaterar bedrövat att de som utför de nattliga kidnappningarna slipper undan straff.

  • Under alla dessa år har en enda person dömts för ett bortrövande, berättar han.

Det är en skrämmande låg siffra med tanke på att människorättsorganisationer uppskattar att omkring 14 000 personer har försvunnit sedan det första kriget började i Tjetjenien 1994.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

FOTNOT: Tjetjeniens mödrar lanserar i dagarna skriften The current situation in Chechnya: The Mothers of Chechnya on the problem of missing persons and human rights violations in Chechnya.

Läs mer

Mothers of Chechnya

BBC Country profile: Chechnya

Human Rights Watch, mars 2005: Worse Than a War, ”Disapperances in Chechnya – a Crime Against Humanity

Amnesty Press, 2005-03-22: "Försvinnanden" – ett brott mot mänskligheten

reportage | 2006-06-03