Årets Per Anger-pristagare: ”Jag kan inte backa nu”

Gégé Katana Bukuru kämpar ihärdigt för kvinnors rättigheter och mot sexuellt våld i Demokratiska republiken Kongo. Nu har hon tilldelats den svenska regeringens pris för mänskliga rättigheter och demokrati.

Reportage | 2017-10-24
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #4/2017
Gégé Katana Bukuru oroas för framtiden i Kongo.

Gégé Katana Bukuru oroas för framtiden i Kongo. Foto: Jennie Aquilonius

– Vi får inte låta rädslan ta plats inom oss, vi måste försöka lämna den vid sidan om. Det är inte lätt. Ofta när jag lägger mig på natten vet jag inte vad som kommer att hända, om jag vaknar upp nästa morgon. Jag sover dåligt och spetsar hela tiden öronen, säger Gégé Katana Bukuru.

Den kongolesiska kvinnorättsaktivisten sitter i ett rum hos Forum för levande historia i Gamla stan i Stockholm. Framför henne står en liten tallrik med fruktsallad. Gégé Katana Bukuru tar en bit banan med fingrarna och säger att det inte går att backa nu. Flätornas färgglada pärlor klirrar när hon vrider huvudet och visar hur hon ibland ser sig om över axeln. Folk frågar ofta varför hon gör så.

– Jag svarar att jag ser alla de människor som sluter upp bakom mig. Jag kan inte överge och offra dem, det skulle ge en enorm moralisk skuld. Vi har byggt en solid rörelse och det, tillsammans med det förtroende jag känner från befolkningen, ger mig kraft att fortsätta, säger hon, knyter näven och pressar ihop ögonen.

Gégé Katana Bukuru beskriver situationen för kvinnor i DR Kongo som oerhört riskfylld. Landet befinner sig i en omfattande politisk, ekonomisk och sociokulturell kris. Här pågår den dödligaste konflikten i världen sedan andra världskriget.

– Om ingen från det internationella samfundet, eller andra inflytelserika personer, griper in, riskerar vi att hamna i öppet krig och omfattande väpnade konflikter.

Gégé Katana Bukuru bor i Uvira i den oroliga provinsen Södra Kivu.

Gégé Katana Bukuru bor i Uvira i den oroliga provinsen Södra Kivu. Foto: Jennie Aquilonius

Hon berättar att det under september skedde omfattande sammandrabbningar mellan regeringstrupper och andra väpnade grupper i hennes region Södra Kivu-provinsen i östra DR Kongo. De ockuperade flera byar och stora områden. Kvinnorna packade sina väskor, tog alla barnen och gav sig ut på vägarna till nästa by. Så fort de slagit sig ner ryckte rebellerna eller regeringen fram, och kvinnorna måste flytta igen.

– De blir våldtagna och utsatta för andra former av sexuellt våld. Kvinnor kan inte arbeta på fälten eller bege till marknaden, de faller ofta offer för bakhåll av olika slag.

Dagen efter står Gégé Katana Bukuru på scen i aulan på gymnasieskolan Södra latin på Södermalm i Stockholm. Klänningens rosa broderier glittrar i strålkastarljuset. Publiken bryter ut i jublande applåder när hon tar emot Per Anger-priset, den svenska regeringens pris för mänskliga rättigheter och demokrati, ur demokratiminister Alice Bah Kuhnkes hand.

– Jag heter Gégé Katana Bukuru och kämpar för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Jag är feminist! säger hon och möts åter av rungande applåder och jubel.

Gégé Katana Bukuru berättar att hennes område Uvira är rikt på mineraler. Det geografiska läget nära Burundi och Rwanda gör det också till en inkörsport för upprorsmakare och beväpnade grupper. Folket som lever där undrar ständigt om det råder krig eller fred.

– Våldtäkt har blivit en vanlig form av fysiskt våld, i synnerhet som det råder en tradition av straffrihet efter krigen. Vi kvinnor vägrar att godta den kultur som säger att tystnad ska råda. En kultur som de som finansierar konflikterna håller fast vid.

En glad pristagare på Södra Latin.

En glad pristagare på Södra Latin. Foto: Jennie Aquilonius

Vägen till Södra latins aula började för många år sedan.

– Varför ser det ut så här? Så här kan vi ju inte ha det!

Gégé Katana Bukuru går i grundskolan och ser frågande på sin pappa, ortens byäldste. Han har som ett hov omkring sig och kallar ofta in kvinnor för att tvätta och arbeta på fälten. På deras ryggar hänger hungriga barn som gråter. Kvinnorna borde i alla fall få amma sina barn, tycker Gégé Katana Bukuru.

– Strunta i den där flickan, hon är ingen riktig flicka och håller sig inte till traditionen. Hon borde ha varit en pojke, säger de vise män som omger fadern.

Kvinnor förväntas egentligen inte säga något alls, och även modern försöker tysta sin upproriska dotter. Den ende som stöttar henne är fadern.

– Vad vill du då? Hur tycker du att vi ska göra? undrar han.

Foto: Karta: Lotta Lundin/A4

I det lilla rummet hos Forum för levande historia i Gamla stan berättar Gégé Katana Bukuru att faderns stöd fick henne att fortsätta. Hon engagerade sig i Scouterna och olika frivilligorganisationer. I kooperativet Solidaritet på landsbygden såg hon att kvinnorna gjorde allt arbete på fälten, men det var männen som fattade besluten.

Argumentet för tingens ordning var att kvinnorna inte var inkapabla att bestämma. Då får vi väl ändra på det, tyckte Gégé Katana Bukuru och inledde en alfabetiseringskampanj. Det var inte alltför populärt hos myndigheterna.

Vi går ut på balkongen för att ta bilder. Solen är på väg ner över Gamla stan men Gégé Katana Bukuru ler och verkar inte bekommas av kylan. Hon berättar att hon under det första Kongokriget 1996–1997 fördes bort och ombads lämna landet. Men när Gégé Katana Bukuru fick veta att hennes familj hade utsatts för påtryckningar återvände hon snabbt, och sattes i husarrest.

– Folk tyckte att jag var galen som ville åka hem när jag hade möjlighet att befinna mig utomlands. Men jag kände mig så långt borta från de andra, och kunde inte bedriva kampen utomlands. Att jag var borta kunde också minska drivkraften hos dem som var kvar.

I dag driver Gégé Katana Bukuru kvinnorättsorganisationen Sofad. Bara i september har hon hotats flera gånger över telefon. Den som ringer säger sig vara högt uppsatt inom militären, anklagar henne för att sabotera deras verksamhet och säger att hon kommer att gå samma öde till mötes som doktor Gildo Byamungu, som mördades i april i år.

Gégé Katana Bukuru talar under prisceremonin på Södra Latin i Stockholm.

Gégé Katana Bukuru talar under prisceremonin på Södra Latin i Stockholm. Foto: Jennie Aquilonius

Hon polisanmäler alla hot men det leder sällan till något. Rättsväsendet svarar att hon ska vara försiktig, inte lämna sitt kontor och inte ta de här riskerna. I stället har kvinnorörelsen skapat ett internt varningssystem med ett telefonnummer som de ringer så fort något händer. På så sätt sprids informationen snabbt inom rörelsen. Organisationen har också kontakt med nyckelpersoner inom militären, rebellgrupperna, polisen, byarna och landets styrande skikt.

– Ett problem med att ha kontakter på olika håll är att regeringssidan tycker att vi är på rebellernas sida och tvärtom. Så är det naturligtvis inte, men alla bli arga på oss och ser oss som lierade med fienden. Det vi vill ha är en situation där krig inte råder.

Gégé Katana Bukuru säger att kvinnorna måste bli mer delaktiga i de fredsskapande åtgärderna och sitta med vid förhandlingsborden. Hon menar att en av de viktigaste vägarna för att nå stabilitet är att samarbeta med grannländerna Burundi och Rwanda. I dag rör sig rebellerna över kullarna där de tre länderna möts.

– I september ordnade vi runda bordssamtal i fredsfrågor för kvinnor där flera organisationer från Burundi närvarade och även flera kvinnor från Rwanda var med. Det är uppmuntrande och ger styrka.

Gégé Katana Bukuru sätter upp ett finger i luften och vill föra fram ett budskap till det internationella samfundet: Demokratiska republiken Kongo får inte splittras, det måste förbli ett land.

– Presidentvalet som utlysts måste också hållas och respekteras. Den som vinner ska även få styra landet så vi slipper ytterligare blodbad.

Jennie Aquilonius
[email protected]

Gégé Katana Bukuru

Född: 1936 i Bujumbura, Burundi.
Bor: Uvira i Södra Kivu-provinsen i Demokratiska republiken Kongo.
Gör: Människorättsförsvarare och leder Sofad, Solidarity of Activist Women for Human Rights.
Aktuell: Tilldelas Per Anger-priset 2017 för ”sin ihärdiga kamp för kvinnors rättigheter i det våldsdrabbade DR Kongo. I över trettio år har hon oavbrutet arbetat för att minska det sexuella våldet mot kvinnor och försöka mäkla fred mellan olika väpnade grupper i den våldshärjade östra delen av DR Kongo. Trots att hon har hotats med fängelse, tvingats i exil och lever under ständigt dödshot, fortsätter hon kampen.”

Per Anger-priset

Per Anger.

Per Anger. Foto: Privat/Forum för levande historia

Den svenska regeringens internationella pris tilldelas människor som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati. Priset instiftades 2004 för att uppmärksamma diplomaten Per Angers insatser under andra världskriget när han räddade ungerska judar undan Förintelsen. Priset delas ut av Forum för levande historia.

Nomineringsorganisationerna är den svenska sektionen av Amnesty International, Civil Rights Defenders, Diakonia, Svenska FN-förbundet, Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen, Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Afrikagrupperna, Kvinna till Kvinna och Svenska kyrkan.

Per Anger gick själv på Södra latins gymnasium där priset delades ut den 19 oktober, då hette det förstås Högre Allmänna Läroverket för gossar på Södermalm.

Jennie Aquilonius

Bakgrund/ Konflikten i Kongo

Afrika delas upp i Berlin.

Afrika delas upp i Berlin. Foto: Gartenlaube 1884/Deutsche-schutzgebiete.de/Wikimedia

Bakgrunden till dagens konflikter kan sökas tillbaka till 1800-talet. När dåtidens europeiska stormakter samlades till konferens i Berlin 1884-1885 delades Afrika upp, ibland med karta och linjal. Den belgiske kungen Leopold II:s krav på Kongobäckenet erkändes och 1885 utropades fristaten Kongo ledd av kungen själv. Hans personliga fristat expanderade och lade under sig delar som idag utgör Demokratiska republiken Kongo. Massmord och fruktansvärda övergrepp på befolkningen skapade en världsomfattande proteströrelse mot Leopolds vanstyre.

År 1998 kom den amerikanske författaren Adam Hochschild med ”Kung Leopolds vålnad” som blev en internationell bestseller.

Idag betraktas kung Leopolds Kongo som platsen för ett folkmord vid förra sekelskiftet och det beräknas att miljoner kongoleser dukade under när de skulle förse den belgiska kolonialmakten med Kongos naturrikedomar.

 Harold MacMillan höll tal i Kapstaden om ”förändringens vind” i Afrika.

Harold MacMillan höll tal i Kapstaden om ”förändringens vind” i Afrika. Foto: Vivienne (Florence Mellish Entwistle) /Wikimedia

År 1908 övertog den belgiska staten Kongo och efter Tysklands nederlag i första världskriget delade segrarmakterna upp de tyska kolonierna i världen. Belgien tilldelades då också Rwanda och Burundi. Belgiens kolonialpolitik innehöll inga planer på självständighet och så sent som 1955 var den officiella politiken att Kongo under en 30-årsperiod skulle få ökat självstyre. Politiken inriktades på att utvinna naturresurserna och belgiska plantageägare och gruvbolag hade ljusa tider.

I slutet av 1950-talet växte kraven runt om i Afrika på självständighet och de flesta kolonialmakter började inse att tiderna hade förändrats. Den 3 februari 1960 höll den brittiske premiärministern Harold MacMillan sitt klassiska tal om ”Wind of change” vid ett besök i Kapstaden i Sydafrika.

Föregående år hade Belgien till sist insett att även Kongo måste förberedas för självständighet. Val hölls där Patrice Lumumbas MNC blev en stark kraft. Den 30 juni 1960 skulle den nya staten utropas med Lumumba som regeringschef och rivalen Joseph Kasavubu som president.

Självständighetsceremonin i Léopoldville (nuvarande Kinshasa) blev fylld av verbal dramatik. Den belgiske kungen Baudouin höll ett tal där han beskrev slutet på kolonialväldet som en kulmen på en belgisk ”civiliserande mission” som hade inletts av den geniale Leopold II i fristaten Kongo. Det självständiga Kongos förste premiärminister, Patrice Lumumba, svarade med ett oplanerat tal som var en skarp vidräkning med belgisk kolonialism och kongolesernas lidande under det belgiska styret. Hela ceremonin sändes direkt i radio i både Kongo och Belgien.

Belgien lämnar Kongo. Här är med självständighetsceremonin i Léopoldville 30 juni 1960.

Belgien lämnar Kongo. Här är med självständighetsceremonin i Léopoldville 30 juni 1960. Foto: Congopresse photo (1960): Léopoldville.Wikimedia

Det dröjde bara några dagar innan Kongokrisen var ett faktum. Delar av armén gjorde myteri, våldsamheter bröt ut på flera håll och belgare började fly. Den belgiska kolonialismen ersattes av nykolonialism när provinsen Katanga, under ledning av Moise Tshombe, bröts loss för att skydda de belgiska kopparbolagen.

Kongo vädjade till FN om stöd och säkerhetsrådet beslöt att skicka soldater. Det blev upptakten till ett FN-engagemang som pågick till 1964. Svenska soldater skickades ut i strid och svenska stridsflygplan, ”Flygande tunnan”, anföll i Katanga.

FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, försökte balansera mellan stormakternas intressen. Han dog den 18 september 1961 under inflygning till Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inför ett hemligt möte med Tshombe. Omständigheterna kring flygkraschen har aldrig klarlagts och nu, 56 år senare, pågår en ny utredning i FN där uppgifterna om att planet sköts ned utreds.

 Patrice Lumumba grips i december 1960.

Patrice Lumumba grips i december 1960. Foto: Universal Studios/Wikimedia

De politiska motsättningarna bland de kongolesiska politikerna ledde till att Lumumba sparkades som premiärminister och i december 1960 greps han och överlämnades till Katanga. Den 17 januari 1961 mördades han av gendarmer från Katanga och belgiska officerare.
Graden av inblandning från USA och Belgien i mordet är fortfarande föremål för forskning och debatt.

År 1964 gav Tshombe upp och Katanga blev åter en del av Kongo. Som motprestation utnämnde president Kasavubu Tshombe till premiärminister. Ett år senare tog Joseph Mobutu makten i en kupp och styrde sedan fram till 1997. Tshombe flydde till Francos Spanien men hamnade i husarrest i Algeriet 1967, där han avled 1969, sedan hans flygplan hade kapats.

Joseph Mobutu besöker USA:s president Richard Nixon 1973.

Joseph Mobutu besöker USA:s president Richard Nixon 1973. Foto: Kightlinger, Jack E/ National Archives and Records Administration/Wikimedia

Under Mobutus 32-åriga styre blev presidenten en av världens rikaste män genom den kleptokrati som kännetecknade hans styre. Befolkningen fick se sin levnadsstandard sjunka till under nivån om rådde 1960. Landet döptes om till Zaire och var nära allierat med USA, Kina, Rumänien under Nicolae Ceauşescu, Frankrike och Nordkorea.

År 1994 skulle folkmordet i Rwanda snart påverka utvecklingen i Zaire (Kongo). Efter cirka 100 dagar hade upp till 900 000 tutsier och moderata hutuer mördats av de hutu-extremister som hade kontrollen i Rwanda. När den tutsi-dominerade upprorsrörelsen RPF, som år 1990 hade gått in i landet från Uganda, sommaren 1994 lyckades vinna inbördeskriget flydde de ansvariga för folkmordet över gränsen till Zaire. De följdes av flera miljoner civila som bodde i gigantiska läger vid gränsen till Rwanda. Hutu-extremisterna fortsatte göra räder in i Rwanda och RPF under ledning av Paul Kagame (numera Rwandas president) beslöt sig för att göra sig av med problemet.

Tillsammans med Ugandas president Yoweri Museveni beslöt Kagame att ta kontroll över Zaire. För detta behövdes en kongolesisk galjonsfigur. Valet blev Laurent Kabila. Han hade tillhört Patrice Lumumbas politiska ungdomsgren i början av 1960-talet och ledde sedan ett litet marxistiskt parti som 1965 fortsatte kampen nära gränsen till Tanzania. Den kubanske revolutionären Che Guevara anslöt sig 1965 men blev föga imponerad av Kabila och lämnade besviken Kongo. Laurent Kabila var sedan ett bortglömt namn under flera årtionden.

I oktober 1996 klev han dock fram som ledare för ADFL, Alliansen av demokratiska styrkor för befrielse av Kongo-Zaire. Med hjälp av Rwandas och Ugandas arméer hade ADFL snart erövrat mark. Hutu-flyktingarna från Rwanda jagades skoningslöst av RPF och tiotusentals mördades medan andra hutuer valde att återvända till Rwanda.
Laurent Kabila tågade in i Kinshasa den 20 maj 1997 och Mobutus styre var över. Landet döptes om till Demokratiska republiken Kongo.

 Delat land. Kongo 2001 då rebellgrupper och utländska arméer delade landet.

Delat land. Kongo 2001 då rebellgrupper och utländska arméer delade landet. Foto: Don-kun, Uwe Dedering/ Wikimedia

Sommaren 1998 kom nästa fas i det kongolesiska dramat. Kabila beordrade Rwandas och Ugandas arméer att lämna landet. Rwanda misslyckades att ta kontroll över Kinshasa och Kabila begärde militärt stöd från Namibia, Zimbabwe och Angola. De kommande åren skulle nio afrikanska länder vara involverade i det som brukar kallas ”Afrikas världskrig”. Ett 20-tal rebellgrupper, många av dem skapade av Rwanda och Uganda för att ge legitimitet åt inblandningen, var aktiva och när Rwanda och Uganda blev oense utkämpade deras arméer reguljära slag inne i Kongo. En viktig drivkraft i kriget var kontrollen över Kongos rika naturtillgångar.

År 2002 slöts ett fredsavtal där maktdelning och val var viktiga delar liksom att alla utländska styrkor skulle lämna Kongo. Då hade Laurent Kabila i januari 2001 mördats av sin livvakt. Sonen Joseph Kabila tog över makten.

Freden har dock inte kommit till Kongo. I de östra delarna har otaliga rebellgrupper, däribland FDLR, arvtagarna till hutu-extremisterna 1994, fortsatt sin verksamhet. Massakrer fortsätter att drabba bybor trots att världens största FN-styrka, Monusco, finns på plats med cirka 22 000 soldater civila och poliser. Läget är fortsatt instabilt och den 28 september skickade FN-förstärkningar till Uvira efter rapporter om nya strider.

 I slutet av 2012 lyckades rebellgruppen M23 överraskande inta miljonstaden Goma i östra Kongo. Här är M23-soldater när de lämnar staden.

I slutet av 2012 lyckades rebellgruppen M23 överraskande inta miljonstaden Goma i östra Kongo. Här är M23-soldater när de lämnar staden. Foto: Gabe Joselow/ Wikimedia

Norska flyktingrådet rapporterade den 24 maj 2017 att 920 000 människor under 2016 tvingades på flykt i Kongo, vilket var det högsta antalet flyktingar i något land under förra året.

I Kasai har läget förvärrats och konflikten där har fått ökad uppmärksamhet i Sverige efter att den svenska FN-utredaren Zaida Catalán mördades den 12 mars i år tillsammans med sin kollega Michael Sharp. Utredningen har omgärdats med många frågetecken.
FN har hittat åtskilliga massgravar i Kasai.

I Kongo är det också inrikespolitisk kris sedan det presidentval som skulle ha hållits förra året har skjutits upp. Många bedömare misstänker att Joseph Kabila tänker fortsätta som president.

9 oktober 2017. ADF, en rebellgrupp med rötter i Uganda, har gått till attack och dödat 20 civila och två FN-soldater i Mamundioma i Kongo.

9 oktober 2017. ADF, en rebellgrupp med rötter i Uganda, har gått till attack och dödat 20 civila och två FN-soldater i Mamundioma i Kongo. Foto: MONUSCO/Force

Konflikten i Kongo sedan 1996 brukar benämnas som den blodigaste i världen sedan andra världskriget. Siffrorna över antalet döda, som brukar variera mellan tre och fem miljoner, är dock omdiskuterade och osäkra. De flesta offren har inte dödats i krigshandlingar eller militära övergrepp utan har dött av svält eller sjukdomar där väpnade konflikter räknas som grundorsak till dödsfallen. Massakrer och sexuella övergrepp som har använts som vapen i krigföringen har ibland lett till stor internationell uppmärksamhet men ingenting tyder på att en bestående fred och säkerhet inom är nära en nära framtid.

Ulf B Andersson

Läs också

Burundi: Thousands of refugees under pressure to return despite risk of torture and killings (Amnesty International 29 september 2017)

DRC: Free rights activists, halt crackdown on peaceful assembly, freedom of expression (Amnesty International 26 september 2017)

Läs mer från Amnesty Press

En farlig konflikt (1 juli 2016 – även i nummer 2/2016)

Richard Mosses bild av konflikten i östra Kongo (13 april 2015)

Mathieu Ngudjolo Chui frikänd av ICC (3 mars 2015)

Denis Mukwege – doktorn som vägrar låta sig tystas (20 juni 2014 – även i nummer 2/2014)

Denis Mukwege – han sprider hopp i mörkrets hjärta (21 juni 2014)

8 mars i Göteborg: Utsålt när Amnesty firade på Världskulturmuséet (14 mars 2013)

Amnesty Press i östra Kongo: Ständigt på flykt i en konflikt utan slut (26 januari)

Rwanda och Uganda utpekas (Amnesty Press nummer 4/2012)

De glömda offren för sexuellt våld (Amnesty Press nummer 1/2012)

"Kvinnor möter sina offer varje dag" (20 december 2011)

Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo – intervju med Maria Eriksson Baaz (1 mars 2011)

Åter till Kongo (Ledare i nummer 3/2010)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (6 april 2009)

En av vår tids största mänskliga tragedier (23 september 2003 – även i nummer 3/2003)

Reportage | 2017-10-24
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #4/2017