Ett liv i en bubbla

Han kämpar med orden, bläddrar i den tummade ordlistan. Så hittar han just den term han letar efter: »oduglig«. Hassan hör till dem som knäckts i det svenska asylsystemet. För fyra år sedan flydde han och resten av familjen hit från Iran. Nu lever de gömda; instängda i en trång etta i en mindre kommun söder om Stockholm, ständigt oroliga för att bli upptäckta. Att grannarna ska märka något.

Rummet är kalt och mörkt, persiennerna är neddragna. Utanför steker solen. Hassan sitter framåtlutad i den nedsuttna soffan. Hustrun, Parivash, ligger i sängen med en handduk över ansiktet. Hon gråter. I rummet finns också barnen: Karim, 13, och hans syster Fatemeh, 12. Vad som kretsar i deras huvuden vid åsynen av de tillintetgjorda föräldrarna kan man bara gissa.

Familjen hör till de nästan fem tusen flyktingar runt om i Sverige som gömmer sig undan avvisning. Var femte som gömmer sig är ett barn.

– Det är ett väldigt svårt liv, säger Hassan. Att tänka på framtiden och hela tiden känna stressen av att kunna bli deporterad.

Han har gjort en brant resa nedåt de senaste fyra åren. I Iran var han tjänsteman på ett departement, förklarar han. Han skrev i en nationell tidning som inte uppskattades av regimen. När tidningen stängdes och de anställda hamnade i fängelse bestämde familjen sig för att fly. Först Parivash och barnen, sedan Hassan. Genom kontakter på flygplatsen kom han ut ur landet.

Nu lever familjen i en lägenhet som en landsman med uppehållstillstånd »fixat«. Det enda de har kvar från Iran är en sliten pläd. Tre månader har de bott här. Inom några veckor måste de flytta vidare, vart är ännu osäkert.

Man skulle kunna likna det vid en slags bubbla. Utanför pågår den svenska sommaren. Obekymrade ungdomar spelar landhockey, klungor med cyklister är på väg mot stranden, familjer åker och storhandlar. De är godkända, de allra flesta utan att någonsin tänka på sin priviligierade status.

Inne i bubblan är det mörkt och ovärdigt. De icke-godkända tvingas gömma sig. De skulle ge allt för att få komma ut och leva ett normalt liv, fyllt av de vardagsbekymmer som upptar tankarna hos de godkända. Visserligen undviker Migrationsverket formuleringar som »human« och »generös« i sina broschyrer om svensk flyktingpolitik, det är »politiskt laddade värderingar«, enligt informationsavdelningen. Men att flyktingpolitiken ska vara human slår den svenska regeringen fast: den ska vara »human, tydlig och konsekvent« (prop 1996/97:25).
Ändå bryts människor ner i processen. Långa väntetider och den ständiga oron för avslag och ännu ett uppbrott knäcker den starkaste.

Migrationsverket försöker hålla räkning på självmordsförsöken inne på
flyktingförläggningar och andra förvar. Rapporterna är kortfattade och sakliga:
»Självmordsförsök genom hängning med hjälp av lakan«.
»Kvinna svalde cirka 18 sömntabletter samt skrev avskedsbrev till sina barn«.
»Vid delgivning av utvisningsbeslut tar den delgivne upp en burk sömntabletter och sväljer innehållet. Efter ett tag segnar han ihop«.
»En person dricker flytande Ariel och tar sömnmedel«.

Ett 20-tal liknande händelser rapporteras in varje år. Förmodligen handlar det bara om toppen på ett isberg. Inga rapporter kommer från världen utanför förvaren, där de lever som är under den mest obarmhärtiga pressen –de gömda.

Parivash har legat inne på sjukhus fyra-fem gånger sedan hon kom till Sverige. Hon har gått till psykolog under tre av de fyra år hon varit här och varje dag sväljer hon ner tolv tabletter som ska hjälpa henne att klara ångest, stress och depression.

– Det är bättre att ta livet av sig än att leva ett sådant här liv, säger Parivash.
Två år tog det innan det första avslagsbeslutet kom, förklarar hon gråtande. Även barnen har fått hjälp av psykolog och Karim äter sömntabletter.

– Jag kan inte sova på nätterna, jag är rädd och får mardrömmar. Jag drömmer ofta samma dröm, att jag faller från en klippa, berättar han.
Både han och Parivash har försökt ta sina liv.

Mediciner och läkarhjälp går att ordna genom det nätverk som bildats runt de gömda flyktingarna. Men eftersom det är en risk att bara gå utanför dörren så är besöken på sjukhus och hemliga kliniker stressande. Och Karim, som ofta bryter in och hjälper sin pappa med svenskan, förklarar att Hassan inte har mediciner för sin astma.

Parivash börjar gråta igen när hon får frågan om hon skulle kunna känna sig lycklig här i Sverige.

– Första året tänkte jag att det var bra, människorna verkade så snälla. De tänkte på djuren och lade ut mat åt fåglarna på balkongen och i träden.
Hon hoppas på uppehållstillstånd men har just nu svårt att se hur hon skulle kunna omfamna det land som under fyra år inte tagit emot henne.
– Varför ska vi få svar efter fyra år? snyftar hon.

Hassan har ensam hand om hushållet. Familjen saknar Parivashs matlagning, men hon är för sjuk. När Hassan lagar mat blir det mest olika varianter på spaghetti och makaroner. Det är också billigast. De har ungefär 2 500 kronor i månaden att leva på, pengar som de får genom en iransk bekant och Asylkommittén i Stockolm. Det ska räcka till både mat, kläder och transport.

Hassan brukar handla på ett storköp, där känner ingen igen honom. Säkrast är att gå på kvällen.

Karim och Fatemeh har redan missat vårterminen i skolan. De tänker ofta på hur det skulle vara att ha vänner. De känner ingen alls i området där de bor. Sedan de gick under jorden är kompisar bara en dröm.

– Vi är hemma nästan hela tiden, vi är rädda för att gå ut. Bara när det är mörkt vågar vi gå ut, förklarar Karim.

Han och Fatemeh går ändå med på att visa den lilla skogsdungen ovanför lekplatsen där de ibland brukar vara. På vägen möter de en jämnårig flicka som hälsar. Fatemeh vänder snabbt bort blicken.

– Jag vill gärna träffa kompisar men det går inte när vi lever så här. Jag är rädd att de ska avslöja var jag bor, säger hon.

Karim förklarar att han ett kort tag umgicks med en kille i samma ålder. Men han bröt kontakten efter att killen frågat varför han inte gick i skolan.

– Det är svårt att koncentrera sig när man är rädd, förklarar Karim. Bada, spela fotboll, titta på båtarna i hamnen, åka till mormor som också bor i Sverige...
Karim och Fatemeh har inga problem att komma på vad de skulle vilja göra om de fick komma ut ur »bubblan«, om de fick stanna i Sverige.

Och de är båda överens om vad de saknar allra mest – vänner.
– Att kunna känna för varandra och vara kompisar, säger Fatemeh.

Fotnot: Karim och Fatemeh heter egentligen något annat.

Text: Petter Ljunggren