Två filmer om en sommar för länge sedan - i det delade Europa

Samling på farmors 67-årsdag.

Det känns som en slump att två av veckans filmpremiärer tilldrar sig sommartid i ett Europa för inte så länge sedan. Det är i alla fall två mycket sevärda filmer; Julie Deplys franska ”Jag minns en sommar” och Christian Petzolds (öst)tyska ”Barbara”.

Film: Jag minns en sommar
Regi: Julie Delpy
Skådespelare: Lou Alvarez, Julie Delpy, Bernadette Lafont, Eric Elmosnino och Denis Ménochet
Land: Frankrike, 2011

Film: Barbara
Regi: Christian Petzold
Skådespelare: Hoss och Ronald Zehrfeld
Land: Tyskland, 2012

Regissören Julie Delpy lyckades med sina två romantiska dramer Bara en natt (1995) och Bara en dag (2004) kombinera den romantiska drömmen om förälskelse med ett högt tempo i ett intellektuellt manus. Att hon i bägge filmerna gjorde den kvinnliga huvudrollen mot Ethan Hawke innebar ingen nackdel. I Jag minns en sommar, med originaltiteln Le Skylab, spelar återigen Julie Delpy en av rollerna men den här gången är det myller av personer när hon skildrar tre generationer på släktträff hos en 67-årsfirande farmor ( i Bretagne.

Filmens originaltitel syftar på satelliten Skylab som den 11 juli 1979 återinträdde i jordatmosfären och på släktkalaset skapar viss oro då det ryktas om att den kan störta i just Bretagne. Det sjungs födelsedagssånger, dukas upp helstekt lamm, serveras tårta och rödvin och likt svenska sommarkalas så kommer det också störtskurar då alla måste fly inomhus.
Delpy har fyllt sin film med nostalgiska referenser; Patrick Hernandez sjunger Born to be alive så det dånar i biosalongen, det dansas till punk och Gilbert O´Sullivan och alla ungdomar samlas framför tv-apparaten när det visas tecknad film långt före datorernas intåg och det pratas feminism, jämställdhet, analsex och majrevolten 1968 i ett högt tempo som det brukar göras i fransk film där publiken förväntas förstå referenser och ha en hög bildningsnivå.

Det dansas på ungdomsdiscot en julidag 1979.

I centrum för filmen står Albertine (Lou Avarez), en 11-åring som denna juli ska upptäcka förälskelsen och dessutom stolt förkunna att hon tror att hon fått mens. Lou Avarez spelar övertygande med ena benet kvar i barndomen där hon leker sexlekar med dockorna Ken och Barbie och övertalar sin killkompis att de ska leka föräldrar (ja, det betyder samlagsliknande rörelser).
Albertines föräldrar är Jean ( och Anna (Julie Delpy), två barn av 1968. De spelar gatuteater, sjunger hyllningssånger till de spanska anarkisterna som återuppstått efter Francos död och talar entusiastiskt om att FrançMitterand ska avskaffa dödsstraffet när vänstern vinner nästa val.

Så blev det ju för övrigt också när socialister och kommunister 1981 vann regeringsmakten i Frankrike. Just den diskussionen är en nyttig påminnelse om att det för drygt 30 år sedan fortfarande var kontroversiellt att i Västeuropa förespråka dödsstraffets avskaffande.

Under filmens knappa två timmar är det många korta sekvenser som är helt briljanta. Jeans bror Roger (representerar det andra Frankrike, han har lämnat fallskärmsjägarna men längtar tillbaka ut till krigen då hans förband var älskat och respekterat av alla. Vi får antydningar om att just Roger gjort sig skyldig till krigsförbrytelser i Tchad.
Delpy lyckas här övertygande visa på komplikationerna med familjeband i ett land som gång på gång djupt har delats i olika läger och där ingen vill lyssna på farmoderns skrik om att hon inte vill ha någon politik på sin födelsedag. Delpy för också in referenser till OAS under Algerietkriget, den reaktionära rörelse som förde Frankrike till randen av ett inbördeskrig.

Vid middagsbordet finns både det revolutionära och det reaktionära Frankrike och här finns både personliga erfarenheter av att gömma judar under andra världskriget och att sitta i japansk fångenskap när franska Indokina ockuperades.
Andra små guldkorn är demonstrationen av en ny modern dammsugare och besöket på stranden, där några gör ett ”studiebesök” på nudistdelen medan andra unga män raggar på lokala unga kvinnor och scenen där farbror Herbert halvhjärtat försöker ta livet av sig men räddas av de unga barnen.

Julie Delpy öppnar dörrarna till ett spännande släktmöte en gång för inte så länge sedan. Det är bara att luta sig tillbaka i biofåtöljen och undra var Skylab ska störta.

Barbara (Nina Hoss) med en av sina patienter Stella (Jasna Fritzi Bauer).

I Christian Petzolds _ Barbara_ är det också sommar, fast 1980 när OS i Moskva pågår. Läkaren Barbara (Nina Hoss) är en mycket ensam kvinna i DDR, det Östtyskland som bakom järnridån 1949-1989 byggde en tysk arbetar- och bondestat. Sedan hon gripits av polisen har hennes vänner försvunnit och hon har skickats att jobba på ett sjukhus i en liten östtysk landsortshåla. Hennes pojkvän har lyckats fly till väst och paret kan bara träffas för korta erotiska möten när han kommer över på turistbesök.

Barbara övervakas av polisen, utsätts för husrannsakan inklusive förnedrande intima undersökningar och Petzold lyckas fånga den klaustrofobi som finns både i hennes torftiga bostad och i det östtyska samhället i stort. När Barbara möter läkaren Andres (Ronald Zehrfeld) arbete för sina patienter börjar hon dock tänka på ett nytt sätt vilket leder fram till det överraskande slutet.
Nina Hoss och Ronald Zehrfeld är med sina lågmälda rolltolkningar mycket övertygande och filmen har lyckats återskapa en DDR-stämning på ett skickligt sätt.

Ulf B Andersson