En viktig krigsfilm

Titel: Infödd soldat
Regi: Rachid Bouchareb
Medverkande: Jamel Debbouze, Samy Naceri, Sami Bouajila, Roschdy Zem m fl
Land: Frankrike/Marocko/Algeriet/Belgien
Premiär: 8 december

8 maj 2005 firade Europa 60-årsdagen av andra världskrigets slut. I brittiska städer paraderade veteraner från kriget och minnesplaketter avtäcktes med namn på dem som dog i strider från Narvik till Singapore. På Trafalgar Square stod återigen Vera Lynn, nu nästan 90 år, och sjöng sina odödliga krigsschlagers och miljoner britter såg teveprogram med titlar som ”We´ll Meet Again”. I städer som Paris och Prag samlades tiotusentals människor för att fira segern över fascismen. USA:s president George W Bush satt bredvid den ryske presidenten Vladimir Putin och titttade på en militärparad i Moskva när ryssar grät och skrattade den 9 maj, dagen då landet påminns om att 27 miljoner sovjetmedborgare dog under andra världskriget.
Den svenske statsministern Göran Persson deltog i firandet i Moskva och passade då på att hylla den svenska politik som under kriget besparade Sverige från krigets fasor.

I koncentrationslägret Mauthausen i Österrike öppnade amerikanska soldater åter grindarna liksom de hade gjort i maj 1945. 20 000 personer följde dem in i lägret för att hedra minnet av de cirka 100 000 personer som dog i detta läger. Det officiella Tyskland tackade de allierade för befrielsen från den fascistiska diktaturen.

I Algeriet högtidlighölls dock ett annat 60-årsminne dessa majdagar 2005. Medan det befriade Europa dansade och log, 1945 såväl som 2005, sörjde Algeriet de som dödades av den franska kolonialmakten när algerierna firade segern över nazismen.

I staden Sétif samlades den 8 maj 1945 tusentals algerier, däribland många soldater som hade deltagit i Charles de Gaulles Fria franska styrkor, FFL, och hade befriat Europa. Folkmassan ropade ”Frihet för Algeriet” och en ung man hissade en algerisk flagga. Han sköts ned när han vägrade hala flaggan.
Oroligheter utbröt och en folkmassa angrep européer i staden. 27 av dem dog. Runt om i provinsen utbröt uppror och franska flottan och bombflyg slog tillbaka. De kommande veckorna dödades enligt den algeriska versionen 45 000 personer. Franska historiker anser att mellan 15 000 och 20 000 algerier dödades. Totalt dog 107 européer under dessa veckor.

För många algerier dog drömmen om en fredlig väg till självständighet dessa dagar i maj och juni 1945 och 1954 inledde den algeriska självständighetsrörelsen FLN ett uppror. När kriget 1962 var slut hade otaliga övergrepp begåtts av bägge sidor. Minst en halv miljon människor dog och självständigheten ledde till en massflykt till Frankrike och FLN:s maktövertagande lade grunden till den konflikt som på 1990-talet krävde 150 000 liv i det algeriska inbördeskriget.

Den franska kolonialismen och dess brutala agerande för att behålla styret över sina kolonier är fortfarande ett känsligt kapitel. Men 2005 medgav för första gången den franske ambassadören i Algeriet, Hubert Colin de Verdiere, att massakrerna runt Setif i maj 1945 var en ”oursäktlig tragedi”.

Rachid Boucharebs film ”Infödd soldat” (Indigènes) gav välförtjänt den manliga ensemblen priset ”Bästa manliga skådespelare” vid filmfestivalen i Cannes 2006. Bouchareb ger en bakgrund till den bittra historia som inleddes i Setif 1945.
Infödd soldat är en både viktig och otroligt bra gestaltning av krigets fasor. Krigsscenerna är kusligt realistiska och påminner om andra stora krigsfilmer, som Oliver Stones ”Plutonen”, hans självbiografiska film om Vietnamkriget. I de två filmtimmarna finns också ett sätt att gestalta ideologiska konflikter som för tankarna till Ken Loachs filmer om spanska inbördeskriget (Land och frihet) och Irlands frihetskamp (Frihetens pris).
Boucharebs film är viktig på flera plan. I en tid då islamofobi och främlingsfientlighet växer runt om i Europa är det inte oväsentligt att en film i huvudrollerna har hjältar som är muslimer och talar arabiska.
Och Boucharebs film bidrar till att lyfta fram andra delar av andra världskrigets historia än slaget om Stalingrad och invasionen av Normandie.

När Frankrike sommaren 1940 kapitulerade för Nazityskland upprättades en tyskvänlig vasallregim i kurorten Vichy i sydöstra delen av Frankrike. Charles de Gaulle hade flytt till London och vägrade ge upp för ockupanterna. Nu utbröt en dragkamp i det då vidsträckta franska kolonialväldet. Den 26 oktober 1940 nådde de Gaulle fram till Brazzaville och utropade denna kongolesiska stad till huvudstad i det fria Frankrike. Men Nordafrika och franska Västafrika förblev under Vichys kontroll.

När amerikanska och brittiska styrkor i slutet av 1942 landsteg runt Casablanca, Alger och Oran kunde dock de Gaulle få kontroll över Nordafrika. Och filmen börjar med rekryteringen av arabiska och berbiska soldater i Algeriets och Marockos byar till FFL. Nordafrikaner som aldrig har satt sin fot i Europa skulle nu hjälpa till att besegra Hitler och Mussolini.
Vi får följa fyra nordafrikanska soldater (spelade av Jamel Debbouze, Samy Nacéri, Roschdy Zem och Sam Bouajila) och deras franske sergeant (spelad av Bernard Blancan), som försöker dölja hemligheten att hans mor var nordafrikanska. Vid fronten gör inte tyskarnas kulor skillnad på arab, berb, afrikan eller europeisk fransman, men den strukturella rasismen finns ändå ständigt närvarande.

Den franska armén hade rekryterat hundratusentals soldater från fem kontinenter och efter fälttåget i Italien, med det fasansfulla slaget om Monte Cassino som elddop, har Bouchareb en magnifik symbolisk scen där soldaterna sjunger ”Marseljäsen” medan de franska fartygen närmar sig Provence.
Nära 120 000 ”infödda soldater” från 22 afrikanska länder deltog 1944 i befrielsen av södra Frankrike vars invånare hälsade dem som befriare. Det är en historisk ironi att invånarna i samma områden i dag i stor utsträckning ger Jean-Marie Le Pens Nationella fronten sitt stöd. Många immigranters fäder hälsades då som välkomna befriare och till och med den kärlekshistoria som Bouchareb har lagt in känns varken orealistisk eller malplacerad.

Bouchareb låter till sist filmens hjältar hamna i en liten by i Alsace där de i krigets slutfas, med ett undantag, dör långt från sin hembygd. När kriget var vunnet glömdes snabbt löften till invånarna i det franska imperiets utkanter. Händelserna i Setif den 8 maj 1945 blev inledningen till en frigörelseprocess som skulle pågå länge och skapa både död och bitterhet. Och de soldater från kolonierna som hade tjänstgjort under trikoloren och deltagit i befrielsen av Europa berövades sina pensioner när självständigheten kom.
Filmen sägs ha fått Frankrikes president Jacques Chirac att gråta och det är inget att förvånas över.
Det är nämligen svårt att inte gråta av sorg och ilska över sveket från kolonialmakten. Det är bara att hoppas att Boucharebs storslagna film kan ge upprättelse och ersättning åt de människor som för drygt 60 år sedan var beredda att offra sina liv för ett Europa fritt från nazism och fascism.

Ulf B Andersson