Thomas Hammarberg: Nu behövs motstånd

Det finns oroande tecken på att samstämmigheten kring de mänskliga rättigheterna och dess okränkbarhet är på väg att försvinna. Det varnar Thomas Hammarberg, tidigare generalsekreterare för Amnesty International, i sin krönika.

Krönika | 2018-11-21
Av: Thomas Hammarberg
Även publicerad i AmnestyPress #4/2018
Shrimati Lakshmi Menon från Indien talar i Palais de Chaillot i Paris den 9 december 1948 inför beslutet nästa dag om Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.

Shrimati Lakshmi Menon från Indien talar i Palais de Chaillot i Paris den 9 december 1948 inför beslutet nästa dag om Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Foto: UN PHOTO

Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna författades och antogs i en speciell atmosfär. De nazistiska, fascistiska och stalinistiska förbrytelserna skulle aldrig kunna upprepas. ”Aldrig mer”, var mottot när deklarationen spikades i december 1948 av FN:s generalförsamling.

Dokumentet hade kunnat försvinna i byrålådorna, men just denna deklaration fick tidigt en unik status – framför allt på grund av det globala gensvaret. En rad frivilliga organisationer såg i den ett verksamt instrument i deras kamp för rättvisa. Nya rörelser bildades, en av dem var 1961 Amnesty International, som tog deklarationen som sin plattform.

Inom FN-systemet kunde med tiden också arbete startas för att utveckla en serie bindande fördrag om mänskliga rättigheter. Även regionala konventioner antogs med liknande inriktning och syfte. Europakonventionen (1950) med dess domstol fick den mest omfattande befogenheten.

Det som faktiskt växte fram var en sorts självklar moral om att mänskliga rättigheter måste respekteras. Dess normer skulle stå ovanför politiska och religiösa intressen och motsättningar. Respekten för mänskliga rättigheter blev en viktig del av en universell värdegrund. Kränkningar skulle alltid beivras, oavsett förövare.

Frågan är nu om denna breda samstämmighet om de mänskliga rättigheternas okränkbarhet är på väg att förtvina. Det finns tyvärr en rad oroväckande tecken:

  • Oberoende organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter har stora svårigheter att verka i en rad länder. De beskylls för landsförräderi eller för att vara utländska agenter. Stöd utifrån stämplas som ”bevis”. Omvärlden reagerar lamt.

  • Den högerextrema vågen, inte minst i Europa, påverkar regeringar och det allmänna debattklimatet. Den främlingsfientlighet, antisemitism, antiziganism och islamofobi som fått spridning underminerar respekten för alla människors lika värde. Tyvärr har den digitala revolutionen skapat kanaler för sådana strömningar. Igen, motståndet har inte varit tillräckligt effektivt från politiskt håll.

  • Den nyliberala ekonomiska politiken har skapat klyftor som också fått effekter för mänskliga rättigheter – dels bokstavligen för dem vars sociala rättigheter underminerats men också genom att denna politik skapat en grogrund för auktoritära populistiska rörelser.

  • Under försöken att stoppa terrorismen har metoder tyvärr introducerats som direkt strider mot de mänskliga rättigheterna (och dessutom fått motsatt effekt vad gäller terrorns spridning). Tortyr, ”försvinnanden” och långvariga interneringar utan rättegång normaliserades under det amerikanska ”kriget mot terrorn”. Ansvar har aldrig utkrävts för dessa kränkningar. De har tvärtom fått ökad spridning genom samarbetet mellan nationella säkerhetsorgan.

  • Avsaknaden av en kritisk, politisk kontroll av säkerhetstjänsterna – med åtföljande straffrihet – har blivit ännu ett allvarligt hot mot rättigheterna.

  • Frågor om mänskliga rättigheter har också fått lägre prioritet inom FN och flera andra internationella organisationer. Tröskeln för åtgärder mot uppenbara kränkningar har höjts påtagligt. Skälet är uppenbart: medlemsstaterna är ointresserade, andra intressen väger över. Att det inte minst gäller stormakter som USA, Kina och Ryssland har förstås fått effekt.

Thomas Hammarberg har haft en rad svenska och internationella uppdrag, bland annat som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012. Han var internationell generalsekreterare för Amnesty International 1980-1986.

Thomas Hammarberg har haft en rad svenska och internationella uppdrag, bland annat som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter 2006-2012. Han var internationell generalsekreterare för Amnesty International 1980-1986. Foto: Privat

Det är hög tid att motstånd mobiliseras mot dessa skadliga tendenser. Opposition mot kränkningarna finns alltjämt på många håll. Sådana människorättsförsvarare måste få vårt stöd – samtidigt som vi bekämpar de illiberala krafterna på vår hemmaplan.

Thomas Hammarberg
thomas.hammarberg@hotmail.se

Krönika | 2018-11-21
Av: Thomas Hammarberg
Även publicerad i AmnestyPress #4/2018