»Hade han bara gjort en teckning?«

Ole Hoff-Lund, presschef vid danska Amnesty, skriver om attentatet i Köpenhamn i februari.

Krönika | 2015-03-05
Av: Ole Hoff-Lund
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015
Ole Hoff-Lund.

Ole Hoff-Lund. Foto: Amnesty/Danmark

”Blev han beskjuten för att han hade tecknat en hund?”
Min dotter tittar upp från det papper hon håller på att färglägga och rynkar på sina ögonbryn. Som åttaåring är det inte alltid lätt att förstå vad som händer i de vuxnas värld. Speciellt inte när man blandar religion, politik, profeter, yttrandefrihet och terrorism i samtalet. Jag försöker i alla fall att förklara för henne vad som det är som händer i vår stad under dessa timmar.

Det är sen lördag eftermiddag den 14 feb-ruari. Vi har precis kommit hem från Lego World där vi har lekt med legobitar hela dagen och snart ska vi se en av årets höjdpunkter i TV: Barnens Melodi Grand Prix, MGP.

Några timmar tidigare har en okänd gärningsman avfyrat 20-40 skott mot kulturhuset Krudttønden på Østerbro. Där har den svenske Muhammed-tecknaren Lars Vilks deltagit i ett debattmöte om konst, blasfemi och yttrandefrihet tillsammans med Inna Shevchenko från Ukraina som leder feministgruppen Femen (se Amnesty Press nummer 2/2012) och Agnieszka Kolek från Polen, som är bildkonstnär och curator för konstfestivalen ”Passion for Freedom”. Frankrikes ambassadör i Danmark är också på plats liksom ett 50-tal åhörare. Polisen meddelar att en 55-årig man har dödats och tre poliser har skadats.

– Tecknaren blev inte träffad, säger jag till min dotter. Men jag vet inte om det var honom de ville döda.

Polisen efterlyser en man med arabiskt utseende men ”ljusare i huden än normalt” och med glatt, svart hår. Jag studsar över signalementet. Varför kallar polisen mannens utseende arabiskt om han liknar en blek dansk? Jag vägrar att tro på att det kan vara ett terrorangrepp i stil med det som drabbade det franska satirmagasinet Charlie Hebdo i januari. Det kan helt enkelt inte vara sant.

– Pappa, vad är ditt älsklingsdjur?, frågar min dotter.
Hon vet svaret. Hon har frågat mig så många gånger förut.
– Det är en tiger, svarar jag och går ut i köket för laga kvällsmat.

Jag följer twitter under hashtagen #CopenhagenShooting och pratar med några av mina kollegor i telefon. Vi överväger om vi ska reagera fast vi är eniga om att det för tidigt att dra några slutsatser av det som händer. Klockan 19.50 skickar vi ut denna tweet: ”Förfärligt och hänsynslöst angrepp i Köpenhamn idag. Våra tankar är med offren # CopenhagenShooting”.

Kort efter det börjar MGP i TV-n. Jag blir faktiskt lite gripen av att se de talangfulla unga musikerna men mina tankar är hela tiden på annat håll. Fruktan för ett terrorangrepp i Danmark har funnits sedan Jyllands-Posten år 2005 tryckte de tolv karikatyrerna av Muhammed. Nu har fruktan kravlat in i våra vardagsrum. Kommer attentatsmannen att slå till igen?

Efter MGP sänder Danmarks Radio en extra nyhetssändning, som jag ser tillsammans med min dotter, medan vi pratar om beskjutningen. Vi är överens om att man självklart alltid får teckna det man vill och att det aldrig är okej att använda våld eller vapen. Men jag säger också till henne att det inte finns någon anledning att håna andra människors tro om man vet att de kommer att bli ledsna av det. Hon är trött och somnar snabbt. Jag går också och lägger mig.

När jag vaknar kollar jag min mobiltelefon. Den judiska synagogan på Krystalgade har blivit angripen på natten. En man har dödats och poliser har sårats. Tidigt på morgonen har polisen skjutit den förmodade gärningsmannen till döds. Jag är i chock. Klockan 09.22 skickar vi ut denna tweet som delas och översätts många gånger:

Yttrande- och religionsfriheten är helt grundläggande rättigheter, Alla ska kunna tänka, tala, tro och debattera utan fruktan # Copenhagen-Shooting”.

Efter frukosten läser jag vidare om angreppet tills min dotter avbryter mig och ger mig en teckning.

– Den är till dig, pappa. Jag har ritat dig som en gris. En söt gris!

Ole Hoff-Lund

Ole Hoff-Lund är presschef på danska Amnesty och redaktör för sektionens tidning.
Översättning: Ulf B Andersson

Krönika | 2015-03-05
Av: Ole Hoff-Lund
Även publicerad i AmnestyPress #1/2015