Krigsfångar ska också ha rättigheter

Vilken beredskap har svenska trupper för att ta hand om krigsfångar? Det var en av många frågor som diskuterades när Svenska Röda Korset, i samarbete med Försvarshögskolan och Föreningen för Internationell Humanitär Rätt, ordnade ett seminarium om krigsfångar och så kallade säkerhetsfångar i veckan.

Ove Bring, professor i folkrätt, och Åsa Molde från Svenska Röda Korset hälsade seminariedeltagarna välkomna.

Den som tas till fånga av fiendens styrkor i en internationell konflikt är en krigsfånge vars rättigheter skyddas av den så kallade Genève-konventionen. Efter att ha klargjort detta gav Ove Bring, professor i folkrätt, en historisk tillbakablick över krigsfångesituationer som blivit särskilt uppmärksammde i media.

• Genèvekonventionen, som antogs 1929 och uppdaterades 1949, har genom tiderna då och då fungerat ganska bra. Men media tar bara upp de händelser som involverar brott mot konventionen och därför är det oftast dem vi tänker på, sade Ove Bring.

Som exempel nämnde han bland annat andra världskriget då det förekom allvarlig diskriminering mellan krigsfångar beroende på om de kom från ett öst- eller västland, och Vietnamkriget där nordvietnameserna vägrade ge tillfångatagna amerikanska piloter krigsfångestatus. Dessa piloter bands ihop med varandra och tvingades paradera på gatorna i Hanoi medan folk skrek skällsord åt dem.
- Det var ett tydligt brott mot Genèvekonventionen. Krigsfångar ska skyddas mot allmänhetens nyfikenhet och förolämpningar.

Att ta närbilder av krigsfångar och visa upp dem i TV, vilket CNN gjorde under Gulfkriget 1991, är även det ett brott mot fångarnas rättigheter. Enligt Genèvekonventionen ska deras personliga integritet skyddas och CNN struntade totalt i detta.

Men under Gulfkriget kränktes krigsfångarna på fler och betydligt värre sätt än i TV-uppvisningen. Ove Bring berättade om hur krigsfångar användes som mänskliga sköldar för att skydda den irakiska basen ”Bagdad Builtmore” då den bombades.

Ove Bring berättade om uppmärksammade brott mot Genèvekonventionen.

Det mest talande exemplet på att Genèvekonventionen kan innebära skillnaden mellan liv och död hämtade Ove Bring från Mark Lanes bok ”Inte bara Song My” som skildrar Vietnamkriget.
- En av fångarna där kunde bara två ord på engelska och de var: Geneva convention. Han trodde att han hade en chans att bli behandlad som en människa om han fortsatte skrika ut: Geneva convention. I den här fångens fall hjälpte det inte, men Genèvekonventionen har räddat livet på många andra fångar.

Ove Bring avslutade sitt anförande med att ta upp situationen idag i Sverige.
- Vi har svenska trupper i Afghanistan och antalet ska utökas nu i mars. Frågan är bara om våra soldater är förberedda på att ta hand om krigsfångar och ge dem en mänsklig behandling? Klarar soldaterna av att säga nej när de utsätts för påtryckningar om att överlämna krigsfångar till ställen där fångarna riskerar att torteras?
Ove Bring lämnade dessa frågor hängande i luften, men hans ord om Genèvekonventionen gjorde förhoppningsvis ett starkt intryck på de uniformklädda männen i Försvarshögskolans seminarielokal.

Överstelöjtnanten John Powell har varit ansvarig för hanteringen av krigsfångar och uppbyggnaden av fångläger i Irak och Afghanistan.

John Powell, överstelöjtnant vid brittiska Försvarsdepartementet, vände sig främst till soldaterna i publiken när han beskrev juridiska och praktiska problem som kan uppstå vid hantering av krigsfångar. Han har egen erfarenhet från Irak och Afghanistan, och hade med sig diabilder för att visa hur olika fångläger kan se ut.
- Som ni förstår är det stor skillnad på krig i Europa, där det finns infrastruktur, och krig i öknen, sade John Powell när han visade upp en flygbild av ett ensamt tältläger mitt ute i Iraks öken.

John Powell gick igenom en mängd nödvändigheter som måste transporteras ut till sådana fångläger och han berättade även om hur nya krigsfångar tas emot.
- Varje gång vi har en ny fånge ser vi till att Internationella rödakorskommittén, ICRC, får veta detta inom 24 timmar så att de ges möjligheten att hälsa på. Det är mycket viktigt att vi på ett tidigt stadium ingår ett förbund med ICRC, menade han.

Jelena Pejic, folkrättsrådgivare, representerade ICRC på seminariet. Hon pratade om människor som frihetsberövas för att de anses utgöra ett hot mot landets säkerhet, så kallade säkerhetsfångar. De får inte krigsfångestatus och i nuläget bestämmer olika stater över deras rättigheter på ett godtyckligt sätt.
- I det globala kriget mot terrorism har många länder lagt till anti-terrorlagar som innebär att fångar inte ställs inför rätta. Och det finns en stor marginal på vilka som som anses utgöra säkerhetshot, sade Jelena Pejic.

Jelena Pejic, folkrättsrådgivare, förespråkade en viss minimistandard som ska gälla när människor frihetsberövas på grund av säkerhetsskäl.

ICRC förordar ett antal principer för att en viss minimistandard ska gälla vid alla frihetsberövanden av säkerhetsskäl. Dessa understryker bland annat att den här typen av kvarhållning endast är ett undantagstillstånd och inte ett alternativ till rättssystemet. I varje nytt fall måste en individuell bedömning göras och ingen diskriminering får förekomma.

Principerna förspråkar vidare att en säkerhetsfånge har rätt att bli informerad om anledningen till gripandet, och att han eller hon sedan har rätt att ifrågasätta lagligheten i denna anledning inför en MR-advokat. Platsen där säkerhetsfången hålls måste vara erkänd, inte hemlig, och han eller hon måste få kontakta sin familj samt ha möjlighet att ta emot besök från ICRC, FN eller andra organisationer som värnar om mänskliga rättigheter. Mycket viktigt är även fångens rätt att periodvis få sitt fall granskat samt att frihetsberövandet inte varar längre än den tid som skälen till det kvarstår.

• Vi har tagit fram de här principerna för att ge ett praktiskt och lagligt perspektiv på problematiken med säkerhetsfångar, förklarade Jelena Peijic. Det verkar som att säkerhetsfångarna kommer att finnas kvar en bra bit in i framtiden och då har vi två val: antingen att helt enkelt säga att man inte får ha säkerhetsfångar och därmed lämna dem i limbo, eller att försöka förhandla fram en viss standard som ska upprätthålla deras mänskliga rättigheter.

Text: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty Press
Foto: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press