Oljan, kriget och sanningen

Under våren har konflikten i södra Sudan blivit en inrikespolitisk nyhet i Sverige och vållat en livlig debatt om Lundin Oils verksamhet och dess styrelseledamot Carl Bildt. Men det är inte alltid så lätt att veta var sanningen finns, konstaterar journalisten Petter Ljunggren.

Krigsrubrikerna, all indignation och alla krav på avgång och reträtt. Allt rann ut i ett grumligt antiklimax. Kvar finns bara den uppgivna frågan om vad som egentligen är sant om oljan och Sudan.

Det var i mars som en TV-dokumentär visade att regimen i Sudan drivit befolkningen i flera byar på flykt för att bereda mark för den väg som byggs av det svenska Lundin Oil. Oljebolagets VD, Ian Lundin, hade emellertid inte sett några brända byar, bara stammar som slogs med varandra.

Utan några större mängder trycksvärta har två miljoner människor dött under 18 års krig mellan regeringen och den väpnade oppositionsgruppen SPLA i södra Sudan. Svenskt oljekapital och en svensk före detta statsminister bröt igenom den medieskuggan.

Bortom den första harmen väntar frågan: Ska utländska bolag verkligen inte göra affärer i ett land där mänskliga rättigheter kränks?

Om bolagen lämnar landet blir det ”fritt fram för fundamentalister och krigsherrar”, som Carl Bildt uttrycker det. Om de stannar finns det åtminstone en teoretisk möjlighet att de kan påverka situationen till det bättre.

Samma resonemang gäller Carl Bildt själv. Det ser onekligen illa ut när FN:s sändebud ena stunden ska försvara de mänskliga rättigheterna på Balkan för att i nästa stund vara ett politiskt alibi i det krigshärjade Sudan, med ett arvode på 200 000 kronor och ett oljebolags bästa för ögonen. Men skulle det bli bättre om han lämnade styrelsen? Bildt anser själv att hans roll i företaget är att se till att det införs en uppförandekod efter FN:s och Amnestys riktlinjer.

Men bortsett från att vinst och etik tenderar att emellanåt kollidera - särskilt i ett bolag vars själva affärsidé är att ta politiska risker - så är frågan fortfarande: Vad är sant och inte när det gäller oljebolagens roll i Sudan?

Lundin Oil har ju hela tiden tagit strid mot de anklagelser som riktats mot bolaget.

Redan i maj 2000 hävdade Amnesty i en rapport att Lundin Oil och andra oljebolag bidrar till grova kränkningar av mänskliga rättigheter i Sudan, bland annat genom att oljepengar går till regeringens vapenköp. Vice VD i Lundin Oil, Magnus Nordin, motsatte sig genast detta påstående. "Vi anser inte att det skulle finnas några konkreta bevis för att så skulle vara fallet", sade han till TT.

Den våg av kritik som riktats mot bolaget i år bemöts på samma sätt. Organisationen Christian Aid pekar ut Lundin Oil i sin rapport: byar har skövlats utmed den väg som bolaget byggt. ”De påståenden om övergrepp som förekommit den senaste tiden stämmer inte med den bild som Lundin Oils personal har”, svarar bolaget i ett pressmeddelande den 21 mars.

Frilansfilmaren Bengt Nilsson får lift av det svenska oljebolaget, och visar att det i alla fall inte är Lundin Oils väg som orsakat någon folkfördrivning.

Lundin Oil har bemött kritiken på varje punkt. Det är stamkrig, inte olja, som ligger bakom kriget i området. Inga oljepengar till vapen. Inga tvångsförflyttningar. Det är uppgifter som går på tvärs mot vad till exempel Amnesty hävdar. Samma organisation som Lundin Oil alltså rådgör med när det gäller mänskliga rättigheter.

Ur striden mellan en organisation som Amnesty och oljebolaget, om vad som är sant eller inte, växer frågan fram: Om man inte är överens om hur verkligheten ser ut, hur ska man då komma överens om åtgärder för att förbättra situationen?

Och verkligheten finns ju där, även om den är otillgänglig. Bilden lär klarna. Antingen har Amnesty problem med sina källor. Eller så finns det goda skäl att betvivla Lundin Oils engagemang för mänskliga rättigheter.

Petter Ljunggren