Den vackraste soltimmen

Runt om i världen fängslas personer för att myndigheterna anser dem obekväma. En del av dessa människor blir föremål för blixtaktioner från Amnesty.
En dag i mars kom Raúl Gatica till Amnestys sekretariat i Stockholm.

När jag frågar Raúl Gatica hur gammal han var när han började kämpa för ursprungsbefolkningens rättigheter svarar han »Elva år«. I byn Tlaxlaco i delstaten Oaxaca i Mexiko som han kommer från lär sig alla barn i byn att respektera naturen. De äldre i byn samarbetar med kommunen och lär barnen att ta ansvar för sitt samhälle genom att låta dem utföra små uppgifter. En av uppgifterna var att bevaka skogarna där ursprungsbefolkningen har sina rötter.

Raúl tillhörde en fattig familj där hans far dessutom dog när han var två år gammal. Redan som barn började han städa hemma hos rika familjer i byn för att försörja sig. Det var då han för första gången upplevde känslan av att bli förnedrad.

Som 20-åring engagerade Raúl sig 1983 i en lokal icke-våldsrörelse som kämpade för ursprungsbefolkningens rättigheter. Han blev tillfälligt fängslad för detta och utsattes också för ett antal mordförsök. Trots alla svårigheter blev hans engagemang inom rörelsen allt djupare med tiden och 1997 bildade han tillsammans med några andra gruppen CIPO (Consejo Indígena Popular de Oaxaca), en rörelse som även den kämpade för ursprungsbefolkningens rättigheter, men som täckte hela delstaten Oaxaca.

Han var blixtaktion UA 132/98.
Nu är Raúl Gatica en fri man.

Den 18 april 1998 ordnade CIPO en demonstration i Tuxtepec för att protestera mot de senaste arresteringarna av två CIPO-medlemmar. Polisen kom till platsen och grep 106 personer varav 30 anklagades för olika brott och fick sitta kvar i häktet. Raúl åtalades för 14 allmänna brott, däribland rån, skadegörelse, medlemskap i olaglig förening och kidnappning. Samtliga åtalspunk-ter var påhittade men han dömdes till sammanlagt 120 års fängelse.

Under tiden i häktet torterades han i det som han kallar »ett olagligt fängelse« och fick bland annat två brutna revben, disk-bråck och ena foten förlamades. Syftet var att tvinga Raúl att erkänna att han var medlem i gerillagruppen EPR (Ejército Popular Revoulcionario).
Han vägrade.

Det var då polisen gjorde ett sista försök. Raúl hörde en av poliserna säga att nu var det dags att döda honom. En pistol hölls mot hans huvud och trycktes av samtidigt som en annan pistol avlossade ett skott några meter från honom. Det var den värsta upplevelsen i hans liv och han var för några sekunder övertygad om att han var död.

När Raúl efter att domen hade fallit flyttades till ett »riktigt« fängelse kände han en stor lättnad eftersom han då visste att han åtminstone skulle överleva. Det han inte kunde ana var att han skulle sitta 29 dagar i en metallcell på en kvadratmeter! Den enda människa han såg under den tiden var vakten som då och då kom med mat. »Det som jag saknade mest var trots allt solens ljus« berättar han efter att han har visat mig alla otänkbara positioner han fick sova i.

Tack vare det arbete som vänner och organisationer vidtog beslutades att Raúl skulle få vara ute i solen en timme varje dag och efter 29 dagar i mörker fick han gå ut. Då hände det oväntade!
En okänd fånge kom fram till honom och smög ner ett brev i hans ficka i största hemlighet. Raúl hade ingen aning om vad det kunde vara för något. Han öppnade brevet när han hade kommit tillbaka till cellen. Det var blixtaktionen UA 132/98 som Amnesty hade gett ut den 24 april 1998 där Raúls fall beskrevs och där folk uppmanades att skriva vädjandebrev till vederbörande myndigheter i Oaxaca. »Det var den vackraste soltimmen i mitt liv« berättar Raúl och minns att han inte kunde göra annat än gråta.

Efter en vecka flyttades han till en »riktig« cell, det vill säga ett rum med 82 fångar.
– Jag var den enda som inte rökte, knarkade, drack eller slogs, säger han.

En dag när Oaxacas guvernör kom till fängelset i sällskap med några andra politiker för att hålla tal i samband med frigivandet av några fångar trängde sig Raúl fram till podiet, tog mikrofonen och ropade att det var guvernören och alla politiker som borde sitta i fängelse istället. Från den dagen fick han allt han önskade sig från de andra fångarna. De brev som kom bland annat från Amnestysympatisörer fick han tack vare de andra fångarnas hjälp.

Raúl Gatica frisläpptes i december 1998 efter att ha överklagat domen. Vid förhandlingen i domstolen bevisades att Raúl inte hade begått något av de brott som polisen hade vittnat om. Han hade inte ens varit på platserna. Trots frikännandet fortsätter Raúl att sväva i livsfara och han har blivit utsatt för ett mordförsök sedan dess. De poliser som vittnade mot Raúl går fortfarande fria…

Text: Sergi Bach
Bild: Lisa Lemmeke