Pulserande stämningar i jakten på en seriemördare i Madrid

Den spanske regissören Rodrigo Sorogoyen förlitar sig i filmen ”Dödens Apostel” i sin berättarteknik i högre grad på pulserande stämningar, flackande blickar och en historia som avser att chockera sin publik – än på dialogen. Tidiga recensioner har på gott och ont liknat filmen vid David Finchers 90-tals succé ”Seven” (1995) – och ej med orätt.

Antonio de la Torre i Rodrigo Sorogoyens ”Dödens apostel”. Foto: Njutafilms/Studio S

Film: Dödens apostel(Que Dios nos perdone)
Regi: Rodrigo Sorogoyen
Manus: Rodrigo Sorogoyen, Isabel Peña
Skådespelare: Antonio de la Torre, Roberto Álamo, Monica Lopez, Javier Pereira
Land: Spanien
Längd: 127 minuter

Filmens regissör Rodrigo Sorogoyen utelämnar sig med denna film genom att placera tittaren i en position där denne är nära nog tvungen att applicera sin egen tolkning på huvudkaraktärernas jakt på en mördare av äldre kvinnor i den spanska huvudstaden Madrid.

Dialogen är nämligen tillräckligt torftig för att misstas vara tagen från valfri svensk polisfilm och själva berättelsen är heller inte långt ifrån samma förväxling. Faran med detta mycket sparsmakade berättargrepp, som i högre grad förlitar sig på olycksbådande filmmusik än på dialog, är att filmens bildspråk och skådespelarnas ansiktsuttryck blir lika viktiga som dialogen i en film av Ingemar Bergman eller Woody Allen. Det är i musiken och i ansiktsuttrycken som vi som publik ska se utvecklingen i det utspelade framför oss, det är här som tolkningen av det utspelade ska läggas in och det är här som filmen brister.

Men allt är nu inte av ondo. För filmens skådespelare gör med detta sparsmakade manus i alla fall bitvis minnesvärda prestationer. Antonio de la Torre ger oss i sin roll som stammande polis ett välkommet, om än inte särskilt nyskapande, eko av Dustin Hoffman.

Roberto Álamo på mördarjakt i Madrid. Foto: Njutafilms/Studio S

Men det är Roberto Álamo som sätter filmens ordentliga avtryck i gestaltningen av de aggressionsproblem som hans karaktär genom filmen brottas med.

Dessutom så har kompositör Olivier Arson lagt en ljudmatta mellan de utspelade scenerna i denna film som gräver sig långt in mellan nerverna i åskådandet av det utspelade vilket bitvis lyfter filmen till nivåer som ingen enskild scen i sig självt klarar av.

Trots att stämningen blir allt tätare längs med speltidens gång så känns det därför ändå slutligen synd att till dessa kvalitéer behöva konstatera att dialogen och manusets porträtt av filmens karaktärer inte är något annat än återanvända ekon från en genre vars styrka till att börja med aldrig legat i dialogen. Synd.

Andreas von Scherling