Ökad fattigdom och repression i krisens Nicaragua

Fem månader har gått sedan massprotesterna mot regeringen bröt ut i Nicaragua. Fler än 300 personer har dödats i de våldsamheter som följt samtidigt som fattigdomen i landet har fördjupats ytterligare och de repressiva åtgärderna mot oppositionen fortsätter. Dessutom har migrationen från landet ökat medan regeringen i det centralamerikanska landet blivit allt mer politiskt isolerad.

Säkerhetsstyrkor omringade förra veckan denna protest som hade organiserats av medicinstudenter i staden León, nio mil väster om huvudstaden Managua. Foto: Eddy López/IPS

Álvaro Leiva, som är ordförande för den nicaraguanska människorättsorganisationen ANPDH, lever numera i exil i Costa Rica av säkerhetsskäl. Han säger till IPS att den politiska och ekonomiska utvecklingen i hemlandet är ”extremt negativ”:

– Det kan inte bli någon ekonomisk utveckling i ett land som avslöjats med att utöva ett oproportionerligt våld mot den civila befolkningen och som begår brott mot alla mänskliga rättigheter. Ett land som har hela omvärlden emot sig kan inte växa.

Álvaro Leiva är bara en av uppskattningsvis 30 000 nicaraguaner som enligt inofficiella bedömningar har lämnat landet sedan oroligheterna började i mitten av april. Han bjöds nyligen in av FN:s människorättschef Michelle Bachelet för att berätta om situationen. Enligt ANPDH har 481 människor dödats i protesterna medan ytterligare 2 000 personer har skadats och 1 200 människor utsatts för godtyckliga gripanden.

Siffrorna från människorättsorganisationen är högre än de som rapporterats från Interamerikanska människorättskommissionen, IACHR, som uppger att 321 människor har dödats. Nicaraguanska myndigheter menar i stället att dödstalet uppgår till 198 personer och lägger skulden på de regeringsfientliga demonstranterna. Bland de dödade finns ett 20-tal poliser.

De fem månaderna av oroligheter har ytterligare försvårat den ekonomiska situationen. Demonstrationerna började i april som en protest mot reformer av socialförsäkringssystemet. Med tiden växte de och ledde till krav på att president Daniel Ortega och hans fru, vicepresident Rosario Murillo, ska avgå.

Presidenten har suttit vid makten sedan år 2007 och nästan hälften, 47 procent av landets 6,3 miljoner invånare, lever i fattigdom. Världsbanken uppger att Nicaragua är det tredje fattigaste landet på kontinenten.

Ekonomer beräknar att fler än 215 000 arbetstillfällen nu har gått förlorade, däribland många inom den turistindustri som på senare år har blivit landets viktigaste inkomstkälla för utländsk valuta. Enligt Nicaraguas centralbank har mycket stora belopp försvunnit ut ur de finansiella systemen sedan krisen inleddes medan turismen minskat drastiskt i förhållande till föregående år.

De brutala tillslagen mot demonstranter från poliser och paramilitära grupper har lett till att färre människor på senare tid deltagit i protestvågen. Men vissa grupper har fortsatt sina aktioner. Foto: Eddy López/IPS

Sedan i våras har stora delar av Nicaraguas ekonomi stått stilla medan antalet flygningar in till landet har skurits ned samtidigt som olika ekonomiska och politiska sanktioner har riktats mot regeringen.

Olika näringslivsexperter har uppskattat att den ekonomiska kostnaden för krisen hittills uppgår till över motsvarande 1,2 miljarder dollar. Detta i ett land vars BNP ligger på runt 14 miljarder dollar.

Nicaraguas ekonomi förväntades innan krisen att växa med runt fyra procent under året. Nu har den prognosen skrivits ner av centralbanken till blott en procent, medan oberoende ekonomer menar att man kan förvänta sig en nolltillväxt.

Ekonomen Cirilo Otero varnar för att krisen även kan komma att påverka tillgången på mat eftersom tusentals hektar åkermark förstörts av jordockupanter. Enligt organisationen Upanic, som företräder jordbruksproducenter, har mer än 4 800 hektar av privatägd mark ockuperats av grupper som är lojala med regeringen, som vedergällning mot personer som ställt sig bakom de regeringskritiska protesterna.

Upanic ingår i en grupp som sedan i april vid flera tillfällen försökt få till stånd en dialog med regeringen för att hitta en lösning på krisen, försök som även engagerat katolska kyrkan och olika organisationer.

– Utsikterna för landet på både kort och lång sikt är mycket dystra, värre än för Venezuela, för de har i alla fall sin olja. Här är vi beroende av jordbruk och turism, som är två sektorer som drabbats hårt av den kris som Ortega skapat med sina repressiva metoder, säger Cirilo Otero till IPS.

Den ekonomiska krisen är enligt Cirilo Otero synlig på en rad områden – även inom forskning och kultur, genom kapitalflykt och ökande migration.

På landets passmyndigheter ringlar köerna långa varje dag då människor ansöker om dokument för att kunna ta sig ur landet. En av dem som i dagarna ansökte om ett pass i huvudstaden Managua var Alejandro José Mairena, som kommer från den nordliga regionen Matagalpa. Han hoppas nu kunna skapa sig ett bättre liv i Panama.

– Mitt stora problem är bristen på arbeten och här i Nicaragua finns inga jobb, ingen säkerhet, ingen utveckling. Allt är över, säger han till IPS.

President Daniel Ortega har enligt både lokala och internationella människorättsgrupper bemött protesterna med brutal repression. Han har medgett att krisen skadat landets ekonomi, men har lagt skulden på demonstranterna som i hans tal har beskrivits som både terrorister och mördare. Och repressionen fortsätter. Varje dag genomförs enligt kritiker godtyckliga gripanden, där människor senare ställs till svars för terrorbrott och annan kriminalitet i rättegångar som hålls bakom lyckta dörrar.

Gatorna är tomma i turiststaden León. Antalet besökare i landet har minskat drastiskt efter att protesterna började för fem månader sedan. Foto: Eddy López/IPS

Organisationen "Permanenta kommissionen för mänskliga rättigheter" uppger att de dagligen får in rapporter om hur polis och paramilitära styrkor trakasserar och griper människor. Bland de utsatta finns studentledare, ledare för småjordbrukare, tidigare medlemmar av armén och den före detta gerillan, människorättsförsvarare, journalister och företrädare för organisationer som vid något tillfälle tagit del av protesterna.

– De jagar efter människor och det förekommer anklagelser om tortyr, sexuella övergrepp, juridiska avvikelser och att människor får bevis planterade på sig så att de kan dömas till över 20 år i fängelse, säger Álvaro Leiva.

Hittills har demonstranterna, som leds av universitetsstudenter med stöd från olika sociala organisationer och den politiska oppositionen inte lyckats skapa en tillräckligt stark gemensam plattform för att tvinga fram politiska förändringar i landet.

De brutala tillslagen från både reguljära och irreguljära styrkor som är lojala med de styrande i sandinistpartiet FSLN har lyckats tysta en del av demonstranterna. De jättelika demonstrationerna mot presidenten som hölls i början av protestvågen har med tiden byts ut mot mindre protester som bryts upp av poliser och paramilitära styrkor.

Så sent som den 16 september uppges dock tusentals människor ha deltagit i en ny stor protest mot presidenten i huvudstaden Managua.

José Adán Silva
IPS/Managua

Läs mer

Nicaragua: Wave of detentions of students and activists (Amnesty International 17 september 2018)

Nicaragua’s Chief of Torture Center Promoted (Human Rights Watch 11 september 2018)

Nicaragua: In its attempt to avoid international scrutiny, government makes apparent its responsibility for human rights violations (Amnesty International 31 augusti 2018)

How to Stop the Crackdown in Nicaragua (Human Rights Watch 27 augusti 2018)

Nicaragua: Government must end repression after three months of senseless slaughter (Amnesty International 18 juli 2018)

Läs också

How Nicaragua’s good guys turned bad (New Internationalist 11 september 2018)

“Fake News” and Unrest in Nicaragua (The New Yorker 3 september 2018)

Nicaragua orders expulsion of UN team after critical report (al-Jazira 31 augusti 2018)

Läs mer om Nicaragua från Amnesty Press

”Bara ekonomiska sanktioner hjälper mot krisen i Nicaragua” (19 september 2018)

Aktivister från Nicaragua vill ha internationellt stöd mot Ortega (1 juni 2018)

Ökade påtryckningar mot medier i Nicaragua – situationen jämförs med Somozadiktaturens år (18 maj 2018)

Hårdare linje mot regeringskritiska medier i Nicaragua (5 april 2017)

Nicaraguas president vinnare i kritiserat val (9 november 2016)

Abortförbudets Nicaragua (17 oktober 2012)

IXCHEN – i solidaritet med kvinnor i Nicaragua (13 december 2012)

Latinamerikanska ledare rasar mot valet den 29 november - ”politisk vandalism” (6 december 2009)

FN kritiserar Nicaraguas abortförbud (1 juni 2009)

Bakgrund/Nicaragua

Mellan åren 1912 och 1933 var Nicaragua den mesta tiden ockuperat av USA:s marinkår.

Augusto César Sandino (i mitten) mördades 1934. Foto: U.S. National Archives and Records Administration/Wikimedia

År 1934 beordrade Anastasio Somoza García att rebelledaren Augusto César Sandino skulle mördas. Somoza mördades själv1956 varvid sonen tog över presidentposten. Den yngste sonen, Anastasio Somoza Debayle, blev president år 1967. Han mördades i exil i Paraguay år 1980.

Somozadynastin styrde Nicaragua från 1934 till 1979 men i slutet av 1970-talet ökade protesterna mot diktaturen. FSLN, den sandinistiska befrielsefronten, hade bildats redan 1961 och under 1978 växte dess styrka.

Den 10 januari 1978 låg Somoza bakom mordet på Pedro Joaquín Chamorro Cardenal, chefredaktör för liberala La Prensa, landets enda oppositionstidning. Mordet gjorde att delar av medelklassen i städerna nu vände sig mot Somoza.

1989: Tioårsfirandet av den nicaraguanska revolutionen. Foto: Tiarescott from Managua/Wikimedia

I juli 1979 tågade FSLN in i huvudstaden Managua och Somoza flydde. Daniel Ortega var den ledande kommendanten i FSLN och blev år 1984 vald till president.

Förhållandet till USA, där Jimmy Carter var president, var i början av sandinisternas styre formellt korrekt utan problem. USA ställde dock in sitt biståndsprogram då FSLN anklagades för att leverera vapen till FMLN-gerillan i El Salvador.

När Ronald Reagan efter valet 1980 blev president i USA gav han klartecken till CIA att organisera ett hemligt krig mot sandinisterna genom contras, högerrebeller som hade sina baser främst i Honduras. Contras anklagades för en rad övergrepp under kriget. USA minerade också den nicaraguanska hamnen Corinto varvid Nicaragua år 1984 vände sig till Internationella domstolen, ICJ, i Haag. Två år senare slog ICJ fast att USA inte hade rätt att minera hamnar i Nicaragua.

Contras-soldater 1987. De fick stöd av USA för att störta sandinisterna. Foto: Tiomono (talk)/Wikimedia

Sandiniststyret i Nicaragua anklagades för brott mot mänskliga rättigheter och behandlingen av flera urfolk, däribland miskitos, vid Atlantkusten fick stor uppmärksamhet. Under kriget mellan regeringen och contras försämrades Nicaraguas ekonomi trots stöd från östblocket och krigströttheten växte.

År 1990 utmanades Daniel Ortega i presidentvalet av Violeta Chamorro, änka efter Pedro Joaquín Chamorro. Hon hade stött FSLN 1979 men blev alltmer kritisk och tidningen La Prensa var kritisk mot sandinisterna.

Violeta Chamorro stöddes av koalitionen UNO och hon lovade att kriget, där omkring 30 000 personer beräknas ha dödats, skulle få ett slut. I UNO ingick både högerpartier, mittenpartier och två vänsterpartier. Sandinisterna förlorade valet.

De kommande valen förlorade Daniel Ortega och sandinisterna mot borgerliga politiker. Grupper bröt sig ur FSLN, däribland MRS under ledning av Sergio Ramírez, som varit vicepresident 1985-1990.

År 2006 allierade sig Daniel Ortega och FSLN med katolska kyrkan för att förbjuda abort, som hade varit lagligt under vissa omständigheter sedan 1891.

Trots att USA försökte påverka valet år 2006 blev Daniel Ortega vald till president med 38 procent av rösterna. FSLN fick 38 av 92 mandat i parlamentet. År 2011 återvaldes Ortega med 62 procent av rösterna. År 2014 ändrades konstitutionen så att Ortega kunde ställa upp igen.

Valet år 2016, då Ortega återigen valdes till president med 72 procent av rösterna, blev omstritt och oppositionen anklagade sandinisterna för valfusk. Ledamöter från liberala PLI och MRS hade före valet berövats sina platser i parlamentet. Det nyvalda parlamentet fick nu 70 ledamöter från FSLN, en kompakt majoritet.

FAD, den breda fronten för demokrati, hade uppmanat till bojkott av valet och hävdade att resultatet var ”en fars”.

Ulf B Andersson
(1 juni 2018)