Ny film: Fasansfull framtidsvision om ett samhälle utan samvete

Filmtitel: Ett land utan kvinnor (Matrubhoomi)
Manus och regi: Manish Jha
Medverkande: Sudhir Pandey, Pankaj Jha, Tulip Joshi med flera
Produktionsland: Indien och Frankrike
Svensk premiär: 15 oktober

Platsen är någonstans i Indien, tiden någon gång i framtiden. Efter århundraden av systematiskt mördande och vanvård av flickbebisar har det som var oundvikligt men som ingen såg komma hänt – Indien har blivit ett land utan kvinnor. Indien har blivit ett land fullt med testosteronstinna, frustrerade, desperata och dominanta mansgrisar som löser det mesta med våld, som gråter av nostalgi när de ser en porrfilm på en suddig tv-skärm och blir så upphetsade att de inte ens väjer för att befläcka den heliga kon.

I en by på den indiska landsbygden bor fem giftasvuxna bröder tillsammans med sin far, bypampen Ramcharan. Brödernas högsta önskan är som alla andras att få gifta sig med en vacker kvinna – eller vilken kvinna som helst för den delen. Men det är knappast någon livspartner de söker, utan snarare någon som lagar godare mat än den lågt stående tjänstepojken, någon som de kan ta ut sina sexuella frustrationer på, och någon som kan sätta ännu fler pojkar till världen.

Ramcharan och hans fem kvinnotörstande söner.

När det uppdagas att det mot all förmodan finns en flicka i grannbyn som hållits gömd av sin pappa hela livet är byprästen och brödernas far inte sena att handla. Det blir en dyr affär, i landet utan kvinnor är det männens, och inte brudens, familj som betalar hemgiften. Men brödernas far är rik och flickans fattiga far kan inte motstå den tjocka bunt med pengar som kommer att göra hans älskade dotter till en slav och honom själv till en yuppie utan känslor.

Flickan, som tidigare aldrig träffat någon annan man än sin milde far, blir plötsligt hustru till alla fem bröderna och älskarinna till sin nya svärfar. Hon våldtas varje kväll, behandlas som ett djur och den lilla kärlek hon får rycks snart bort från henne på grund av gränslös manlig svartsjuka och aggressivitet. Flickan upptäcker snart att hon är den enda passageraren i en karusell av hopplöshet och maktlöshet som snurrar allt fortare, och hon kan inte göra annat än att tomt stirra i taket medan landet utan kvinnor bokstavligt talat rasar samman utanför den lada där hon kedjats fast bredvid korna.

Kalki (Tulip Joshi) säljs av sin far och blir slav.

Trots att männen fördummas mer än lovligt och deras användning av sina primitiva instinkter känns överdriven svär regissören på att verkligheten i detta fall faktiskt överträffar fiktionen.
–Vi har otaliga gånger hört talas om män i maktpositioner som våldtar kvinnor av lägre kast eller ursprung. Dessutom är det ett faktum att det råder brist på kvinnor i byarna på landsbygden. Många flyr till storstäderna men väldigt många dödas i byarna, säger den 25-årige indiske regissören Manish Jha i ett pressmeddelande.

Med ödesdiger musik och effektiva klipp levererar regissören en krypande känsla av ett våld som ständigt är närvarande, ett våld som hela tiden lurar bakom kulisserna men som ingen talar högt om. Men det finns också plats för små komiska underfundigheter och ett ögonbedövande vackert foto av det indiska landskapet. Paradoxen mellan vissa mäns benägenhet att upphöja kvinnor till gudinnor och i nästa sekund spotta dem i ansiktet är tydlig genom hela filmen. Och med fantastiska skådespelare till sin hjälp slår Manish Jha ett kraftigt slag i ansiktet på mig och alla andra som kommit för en mysig biostund. När eftertexterna rullar är det meningen att man med blodsmak i munnen och darriga ben ska ta sig ut från biosalongen, ut i dagsljuset och flanera förbi Versace och Gucci som om ingenting har hänt. Det är mycket, mycket svårt.

Men det är inte svårt att avfärda ”Ett land utan kvinnor” som en feministisk manshatarfilm. Är det verkligen så att män förlorar sin mänsklighet i frånvaron av kvinnor, är det verkligen så att en värld med enbart män är fylld av våld, hat och djuriska instinkter?

Kanske, kanske inte, men egentligen är det oviktigt för den brutalitet som genomsyrar filmen har ett högre syfte än att diskutera mäns egenskaper. Tanken är att få folk att en gång för alla förstå vad som faktiskt händer i Indien. Och att man behöver ta till sådana här mått visar bara återigen hur vi skjuter saker och ting ifrån oss tills den dag då förödelsen är total. Hundratals barn var tvungna att dö i en skola i Beslan innan vi förstod allvaret i konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien och nästan en miljon människor massakrerades i Rwanda innan vi förstod allvaret i konflikten mellan hutuer och tutsier. De senaste hundra åren har över 35 miljoner indiska flickor ”försvunnit” på grund av könsdiskriminerande sedvänjor. ”Ett land utan kvinnor” är ett mycket angeläget inslag i en debatt som borde vara mycket större än den är, både i Indien och hos oss i väst.

Sara H Ångström, praktikant, Amnesty Press och media