Nagorno-Karabach en fryst konflikt som väntat på en lösning i över 20 år

Det är över 20 år sedan kriget tog slut i Nagorno-Karabach en armenisk etnisk enklav i Azerbajdzan som hävdar sin rätt till självständighet. Sedan krisen i Ukraina bröt ut har tonen mellan Armenien och Azerbajdzan hårdnat och förra året dog människor på bägge sidor om gränsen. Konflikten förblir fryst utan att någon ser en lösning.

reportage | 2015-04-17
Av: Andreas Irebring

Foto: Clevelander

Väderleken skiftar från snöblandat regn till gnistrande sol. Det är vårväder i Nagorno-Karabach. Vi har precis anlänt till Stepanakert, territoriets huvudstad. Från Jerevan, Armeniens huvudstad, tar resan sju timmar på en svårmanövrerad väg präglad av hål, trånga passager och höga bergstoppar. Stepanakert är inte mer än en stad. då Nagorno-Karabach inte erkänns av någon, inte ens Armenien.

Kampen och strävan för självständighet har varit långvarig men det är som tiden har stannat. Formellt tillhör territoriet fortfarande Azerbajdzjan, men är i praktiken under armenisk kontroll. Fenomenet att ockupera mark, referera till historien och sig själv som rättfärdiga ägare, kan spåras till Sovjetunionens sönderfall och upplösning år 1991. En följd blev bittra och ofta blodiga meningsskiljaktigheter. Det gäller även Nagorno-Karabach. Under 1990-talet rasade blodiga strider mellan armenier och azerer i området. 30 000 människor beräknas ha dödats på grund av konflikten och över en miljon människor drevs på flykt. Få etniska azerer finns numera kvar i området.

En vapenvila skrevs under 1994 och har gjort att konflikten i nuläget inte är fullskalig utan fryst men människor dör fortfarande när vapenvilan bryts av Armenien eller Azerbajdzjan.

 Isabella Sargyan är programdirektör för den ickestatliga organisationen Euroasiatiska partnerskapet. Hon tror att varken Armenien eller Azerbajdzjans regeringar vill lösa konflikten i Nagorno-Karabach.

Isabella Sargyan är programdirektör för den ickestatliga organisationen Euroasiatiska partnerskapet. Hon tror att varken Armenien eller Azerbajdzjans regeringar vill lösa konflikten i Nagorno-Karabach. Foto: Andreas Irebring

– Ingen vill lösa konflikten i Nagorno-Karabach mellan Azerbajdzan och Armenien eftersom den garanterar att makthavarna i bägge länderna stannar vid makten. Problematiken i territoriet används ofta för att förskjuta de interna missförhållanden länderna har och bidrar till att människor fokuserar på någonting annat, säger Isabella Sargyan, programdirektör för den ickestatliga organisationen Euroasiatiska partnerskapet (Eurasia Partnership Foundation) i Jerevan.

Den lilla staden Shushi ligger en halvtimmas minibussfärd utanför Stepanakert. I Stepanakert har det mesta återuppbyggts efter kriget men här ligger mycket fortfarande kvar i ruiner. Stadens moskéer är raserade och betonghusen med upphängda tvättlinor har kulhål i väggarna. Dimhöljda berg i fjärran. Här bodde tidigare armenier och azerer sida vid sida. Det var innan kriget sprängda alla broar mellan de båda folkgrupperna. Azererna tvingades fly undan kriget när Azerbajdzan förlorade kontrollen över området.

Davit Soghomonyan är militärt ombud i Shushi. En kula som gick in i magen och ut genom ryggen var nära att ta hans liv under kriget.
– Gud ville annat, säger han. Trots att jag skadades svårt valde jag att stanna kvar inom militären. Nagorno-Karabach är fortfarande under hot och måste försvaras till varje pris.

Den lilla staden Shushi är fortfarande i tämligen dåligt skick efter konflikten som rasade här under 1990-talet.

Den lilla staden Shushi är fortfarande i tämligen dåligt skick efter konflikten som rasade här under 1990-talet. Foto: Andreas Irebring

Religionstillhörighet är någonting som diskuteras flitigt i Nagorno-Karabach. Det påpekas ständigt hur armenierna, som är kristna, skiljer sig från azererna som är muslimer, och att de därför har svårt att komma överens eller förstå sig på varandra.
– De har andra värderingar än vi har, säger Davit Soghomonyan.

Kommer konflikten i Nagorno-Karabach någonsin att lösas?

– Det hoppas jag, svarar han. Det krävs dock att Azerbajdzjan erkänner att vi vann kriget och erkänner vår självständighet. Som det ser ut just nu har jag åtminstone svårt att se att ett fullskaligt krig bryter ut igen vilket måste ses som positivt. Azerbajdzjan är inte tillräckligt starka för att kunna åstadkomma något sådant.

Davit Soghomonyan är militärt ombud i Shushi och anser att Azerbajdzjan "måste erkänna att de förlorade kriget”.

Davit Soghomonyan är militärt ombud i Shushi och anser att Azerbajdzjan "måste erkänna att de förlorade kriget”. Foto: Andreas Irebring

I Tbilisi, Georgiens huvudstad, och granne till Armenien möter jag Gul Babaeva. Hon är azer och bosatt i Baku, Azerbajdzjans huvudstad.

– Jag har fått höra många historier från mina släktingar som själva deltog i kriget över Nagorno-Karabach under 1990-talet på Azerbajdzjans sida. Jag har ingenting till övers för armenier. Det är uppenbart att de är de som inte vill ha en lösning på konflikten. De är lögnare och häver ur sig en massa som inte stämmer. Som att Nagorno-Karabach tillhör dem. Det var lika mycket vårt land som deras.

Gul Babaeva berättar att hon en dag skulle vilja besöka Nagorno-Karabach. I nuläget är det dock en omöjlighet.

Gul Babaeva menar att det är uppenbart att Armenien inte vill ha en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach.

Gul Babaeva menar att det är uppenbart att Armenien inte vill ha en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach. Foto: Andreas Irebring

–Min familj kommer från ett område i Nagorno-Karabach som heter Kalbajar. Mina morföräldrar brukar bli nostalgiska när de berättar om skönheten och den friska luften som de tidigare kunde andas varje dag. Det hade varit skönt om vi en dag slapp skicka våra ungdomar till fronten för ett krig som tycks kunna fortgå i evigheters evigheter säger Gul Babaeva och tillägger:
– En gång i tiden levde azerer och armenier sida vid sida i territoriet. Det är bara att hoppas att det kan ske igen. Vi är utövare av olika religioner, men i slutändan är vi rätt lika varandra.

Armenien befinner sig i ett utsatt läge geografiskt och geopolitiskt. Relationen till Azerbajdzjan är komplicerad men även relationen till Turkiet är minst sagt krystad. Turkiets dåvarande premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, numera president, gjorde ett offentligt uttalande 2014 där han beklagade det som inträffade i Armenien under första världskriget, då det osmanska riket ska ha gjort sig skyldiga till massmord på armenier. Mellan 800 000 och en miljon armenier beräknas ha dött. När påven i mitten av april talade om ”folkmordet” på armenier kallade Turkiet hem sin ambassadör från Vatikanen och Erdoğan angrep Europaparlamentet för sin planerade omröstning om folkmordet som inleddes i april 1915.

När det gäller Nagorno-Karabach stödjer Turkiet Azerbajdzjan.

Under decennier har omvärlden försökt att lösa konflikten i Nagorno-Karabach. Genom Minsk-gruppen, där USA, Ryssland och Frankrike, ingår försöker OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa att stabilisera situationen och hitta lösningar.

Ryssland försåg både armenierna och azererna med vapen under konflikten, och fortsätter att göra det. Samtidigt har Ryssland självt tusentals soldater stationerade i Armenien.

– Det är tur för oss att Ryssland stödjer oss. Om vi inte skulle ha ryska trupper i Armenien och Nagorno-Karabach skulle det inte finnas något som höll Azerbajdzjan borta från vårt land, säger Davit Soghomonyan och påpekar samtidigt att han menar både Nagorno-Karabach och Armenien: – Vi är ett och samma folk. Det bästa för oss vore om vi först blev självständiga och efter det upptogs i den armeniska staten.

Under 2014 trappades konflikten i området upp. Dussintals personer dog under sommaren och efter det har tonen de båda länderna sinsemellan fortsatt att hårdna. Azerbajdzjan levererar exempelvis ständiga hot mot den sittande regeringen i Armenien.

– Regimen i Azerbajdzjan gör det enbart för att flera människor öppet har börjat visa sitt missnöje mot de styrande i landet. De förflyttar helt enkelt fokus från interna problem till Nagorno-Karabach. Det ska dock tilläggas att vår regering i Armenien är lika goda kålsupare. Det går inte att lita på dem heller. Dessvärre tycks en lösning på konflikten inte vara nära förestående, säger Isabella Sargyan.

Andreas Irebring

reportage | 2015-04-17
Av: Andreas Irebring