ÅRSMÖTE2017: Stående ovationer för Woodfox och King

Albert Woodfox och Robert King möttes av applåder när de besökte Amnestys årsmöte. På lördagskvällen hyllades de av artisten Meja som spelade låten ”Yellow Ribbon” som var en del i kampanjen för att få Woodfox fri.

reportage | 2017-05-07
Av: Lisa Olsson
Nicolas Gunthardt och Meja på scen medan Albert Woodfox lyssnar.

Nicolas Gunthardt och Meja på scen medan Albert Woodfox lyssnar. Foto: Annie Beckman

Det var en rörd Albert Woodfox som lyssnade på Mejas låt, vars titel anspelar på gula band som hängs upp i träden för att välkomna fångar hem. Meja har länge varit engagerad i Amnesty och för tre år sedan satt hon på julaftonen och läste Amnesty Press och såg då att det gick att skriva brev till Albert Woodfox. Efter bara någon dryg vecka fick hon ett svar. På kuvertet fanns frimärken med orden ”Freedom”, ”Justice” och ”Liberty”, vilket gjorde Meja provocerad. Engagemanget i fallet växte och ”Yellow Ribbon” släpptes i januari 2015 i samband med kampanjen.

– Det är väldigt speciellt och stort att spela låten för honom. Jag har svårt att tro att det är sant, men det händer och det är fantastiskt, sade Meja till Amnesty Press.

Meja sjunger "Yellow Ribbon".

Meja sjunger "Yellow Ribbon". Foto: Annie Beckman

Hon har haft ett nära samarbete Amnestys huvudkontor i London kring fallet och hon har hela tiden trott att det ska lyckas.

– Jag försökte använda mig av positiva affirmationer och såg framför mig hur gula band knöts i träd.

Det är inte första gången Meja träffar Albert Woodfox. De sågs i oktober 2016 i London när han och Robert King besökte Amnestys huvudkontor.

– Nu känns det som att träffa gamla kompisar. När vi var i London hängde vi några dagar och Robert lagade god mat. Det blir som en återförening nu, säger Meja

När Meja hörde att Albert Woodfox hade släppts fri trodde hon inte på det. Det var först när hon såg en bild på honom med knuten näve i luften när han lämnade fängelset tillsammans med sin bror som hon förstod att det var sant.

Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” från 1970 var en av sångerna som Nicolas Gunthardt, Meja och Alessandra framförde på lördagskvällen.

Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee” från 1970 var en av sångerna som Nicolas Gunthardt, Meja och Alessandra framförde på lördagskvällen. Foto: Annie Beckman

Tidigare under lördagen höll Albert Woodfox och Robert King ett anförande, som leddes av Maja Åberg, lobbysamordnare på svenska Amnesty. De pratade bland annat om varför de engagerade sig i Svarta Panter-partiet.

– På 1970-talet var rasismen tydligare, även om den finns lika mycket nu. Jag var en ung svart man som var imponerad av kampen och av hur de blev ett hot mot ett diskriminerande system. Jag hade problem med polisen och jag säger problem inom citationstecken för man behövde inte göra något mer än att vara svart för att få problem. Så för mig var det lätt att ta till mig budskapet från Svarta Pantrarna, sade Robert King.

Maja Åberg, Robert King och Albert Woodfox i samtal på årsmötet.

Maja Åberg, Robert King och Albert Woodfox i samtal på årsmötet. Foto: Annie Beckman

I fängelset var ledningen rädda för att de tre som kallades ”Angola 3” (Angola var smeknamnet på den fängelset i Louisiana då slavar från Angola hade förts till området) skulle sprida propaganda och de blev därför kvar i isoleringscellen.

– När jag dömdes till livstids fängelse var rasismen inte alls dold. Afroamerikaner fick aldrig lära sig att de kunde bidra och vara värdefulla. Partiet lärde mig detta. Partiets röst blev starkare än gatans röst och då blev jag en aktivist, sade Albert Woodfox.

De menade att slaveriet fortfarande finns i USA, men att det har tagit en annan form. Företag skriver kontrakt med fängelser och sedan arbetar fångar gratis eller nästan gratis. De kan tjäna mellan motsvarande 20 öre och 2 kronor i timmen.

– Det här drabbar inte bara människor i fängelse, utan det drabbar arbetarklassen som skulle kunna göra arbetet för en skälig lön istället för att vara arbetslösa, sade Albert Woodfox.

Robert King och Albert Woodfox.

Robert King och Albert Woodfox. Foto: Annie Beckman

På frågan om någonting har förändrats i det amerikanska samhället är de båda tydliga.

– Ingenting har förändrats. Isoleringsstraffet finns kvar och rasismen på fängelserna är utbredd. Slaveriet existerar fortfarande idag. Människor måste förstå vad som händer. Det är många som väljer att inte se, sade Robert King.

De bad om fortsatt stöd och fortsatta protester mot hur isoleringsstraffet används i USA idag.

– Som det fungerar nu behöver man inte göra något särskilt för att hamna där. Att sitta i isolering kan förstöra en människa helt, sade Albert Woodfox.

Lisa Olsson

lisaolss@hotmail.com

Läs mer om Albert Woodfox

ÅRSMÖTE2017: Isoleringsstraffet kunde inte knäcka Albert Woodfox och Robert King (5 maj 2017)

Fri efter 43 år (24 februari 2016)

Över 100 år i isoleringscell – och i Louisiana sitter Albert Woodfox kvar (18 januari 2015)

Amnesty Press på årsmötet i Stockholm

Amnesty Press på årsmötet i Stockholm

ÅRSMÖTE2017: Amnesty i förändring – men hur ska rörelsen styras ? (10 maj)

ÅRSMÖTE2017: ”Allt går åt fel håll i Kambodja” (8 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Brett stöd för utökad abortpolicy (8 maj 2017) http://www.amnestypress.se/artiklar/reportage/26062/arsmote2017-brett-stod-utokad-abortpolicy/

ÅRSMÖTE2017: Narkotikapolicy ska diskuteras på Amnestys internationella rådsmöte (7 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Amnesty kräver att somaliska flyktingars rättigheter respekteras (7 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Svårt år för mänskliga rättigheter (6 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Kränkningar av utsatta EU-medborgare i Sverige ska utredas av Amnesty (6 maj 2017)

ÅRSMÖTE2017: Isoleringsstraffet kunde inte knäcka Albert Woodfox och Robert King (5 maj 2017)

reportage | 2017-05-07
Av: Lisa Olsson