Förtryck i det dolda

Uzbekistan är ett land som det sällan rapporteras om. Regimen straffar alla oberoende röster på ett sätt som gör det livsfarligt att rapportera i landet. Något som gör den medieskugga som ligger över landet än mer oroande är att staden Andijan var skådeplatsen för en av de värsta massakrerna sedan Himmelska fridens torg i Peking 1989.

Med artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna tryckt på en stor vepa bredvid hölls ett seminarium till minne av massakern i den uzbekiska staden Andijan den 13 maj 2005. Seminariet hölls på Teater tre i Stockholm och anordnades av Amnestygrupp 338 och Reportrar utan gränser. Varför artikel 19, där det står att alla har rätt till yttrandefrihet, är relevant blir tydligt när deltagarna redogör för läget i det centralasiatiska landet.

Landet blev självständigt från Sovjetunionen 1991 och Islam Karimov har varit president sedan dess. Större delen av makten i landet är koncentrerad kring presidenten och hans krets, främst familjen, och dottern Gulnara Karimova sägs bli hans efterträdare. Val har hållits men de kan betecknas som allt annat än seriösa.

Maria Magnusson talar inför publiken på 60 personer som tagit sig till Teater tre på måndagen den 18 maj.

• Under valen 2007 fanns det andra kandidater förutom Islam Karimov men kandidaterna uppmanade inte folk att rösta på dem, berättar Ulf B Andersson, redaktör för Amnesty Press och kvällens moderator. En kandidat från valen 2000 har erkänt att han då röstade på Islam Karimov.

Reportrar utan gränser listar Uzbekistan på plats 162 av 173 i sitt pressfrihetsindex.

• Uzbekistan, med presidenten Islam Karimov i spetsen, är en klassisk sovjetisk diktatur, säger Maria Magnusson, vice ordförande i Reportrar utan gränser. Vanliga åtgärder mot regimkritiker är tortyr och inspärrning på mentalsjukhus.

Ett av de tydligaste exemplen på den medietystnad som råder i landet är omvärldens okunskap om massakern i den östuzbekiska staden Andijan trots att den anses vara den värsta sedan Himmelska fridens torg för 20 år sedan.

Elin Jönsson är journalist och författare till boken Konsten att dölja en massaker, som handlar om händelserna i Andijan och den upptrappning av förföljelser mot journalister och aktivister som följde. Hon berättar att upptakten till massakern var en rättegång mot några lokala företagare.

• Under rättegången ändrades anklagelserna mot dem, vilket är vanligt, från skattebrott till bland annat terrorism, säger Elin Jönsson. De anklagade torterades och anhöriga greps.

Elin Jönsson befann sig i Uzbekistan i maj 2005 av en slump. Hon hade kommit dit för att arbeta som journalist och för att hon helt enkelt hon älskade landet.

Missnöjet mot rättegången växte, inte bara på grund av de väldigt suspekta inslagen i själva processen utan även på grund av att företagarna var stora arbetsgivare i staden och människor förlorade därför sina jobb. Till slut stormades fängelset där företagarna satt och de fritogs.

• Det var alla möjliga människor som samlades på torget den 13 maj i Andijan, säger Elin Jönsson. Vissa var där för att visa sitt missnöje, inte bara mot rättegången utan även mot läget i landet, andra var där för att köpa bröd. Säkerhetsstyrkorna omringade torget, såg till att alla utvägar var spärrade och sköt sedan blint in i folkmassan. Man vet inte det exakta dödstalet men det uppskattas till mellan 500 och 1000 personer.

Elin Jönsson var i Uzbekistan vid tiden för massakern och trots att hon stod under hård övervakning på grund av sitt arbete som journalist reste hon och en uzbekisk kollega, Zokirzhon Ibragimov, till Andijan för att ta reda på vad som hänt. Hon berättar att hon inte såg mycket av staden för att hon hela tiden satt gömd i bilen hon åkte i. Från hennes gömställe kunde hon se kulhål längs väggarna, även på de övre våningarna.

• Militären hade skjutit mot fönstren för att skrämma eventuella vittnen, säger hon.

Övervakningen av Elin Jönsson var som sagt hård men som svensk medborgare kunde hon enkelt lämna landet. Den möjlighet fanns inte för hennes vänner och kollegor i Uzbekistan. Kort efter massakern publicerades en artikel där flera uzbekiska journalister pekades ut. De kallades för horor och blev anklagade för att ha svikit sitt land, bland annat för att de rapporterat till utländska medier. Elin Jönsson säger att artikeln var början på en hetsjakt mot journalister.

Kudrat Babajanov __beskriver hur situationen förvärrats sedan 2005.

• Läget i Uzbekistan blev värre efter massakern, säger Zokirzhon Ibragimov, uzbekisk journalist som bland annat arbetat för Institute for War and Peace Reporting, IWPR. Utländska nyhetsorganisationer stängdes antingen ner helt eller sattes under hårda restriktioner och journalister blev tvungna att arbeta i det dolda.

Maria Magnusson går igenom några fall där journalister fängslats. Jamsjid Karimov är brorson till presidenten Islam Karimov. Trots detta spärrades han in på mentalsjukhus i Samarkand när han rapporterade om korruption inom regimen.

• Han får inte ta emot några besökare och han har fått injektioner som gjort att han förlorat synen och skadat minnet, säger Maria Magnusson som kallar detta för ett ”klassiskt fall”.

Hon nämner även Salidzhon Abdurakhmanov som fängslades 2008. Även han hade skrivit om korruption. Polisen hade planterat knark under hans bil för att ha en förevändning att gripa honom. I fängelset misshandlades han så svårt att han blev döv i ena örat och fick flera ben i kroppen brutna. Han dömdes i höstas till tio års fängelse för narkotikahandel.

I slutet av sitt anförande vänder sig Maria Magnusson till publiken för att fråga om en uzbekisk kollega hon tappat kontakten med. Det är väldigt svårt att få information och seminariet har dragit många människor med ett intresse för och kunskap om Uzbekistan och hon hoppas att det finns något som vet vad som hänt.

• Jag har inte hört av honom på flera månader och undrar ifall något hänt eller om han bara bytt e-post.

Text: Jasin Abdulssmed Foto: Hanna MI Jakobson

Läs mer:

Open letter to the EU on fourth anniversary of mass killings in Andizhan (Amnesty 13 maj)

Supreme Court in autonomous republic upholds journalist’s ten year sentence (Reportrar utan gränser 19 november 2008 )