”Sitt med Dawit” i Malmö: ”Hans liv hänger på att vi inte glömmer”

Kampanjen Sitt med Dawit har gett många människor en möjlighet att symboliskt dela hans öde för en stund. ” Vi måste fortsätta hålla folk medvetna, för det stör Eritreas regim”, säger Leif Öbrink från Stödkommittén Free Dawit. Kampen fortsätter med fler kända författare inför Dawit Isaaks 50-års dag senare i höst.

reportage | 2014-08-22
Av: Åsa Wallin
Andrea Eir Almqvist, Ella Randén och Isabell Lernersjö, 14 år, går i samma klass på Västra Hamnens skola, valde att sitta i cellen tillsammans.

Andrea Eir Almqvist, Ella Randén och Isabell Lernersjö, 14 år, går i samma klass på Västra Hamnens skola, valde att sitta i cellen tillsammans. Foto: Åsa Wallin

När den tunga järndörren öppnas hörs ett gällt skri. Bakom den har några niondeklassare i Malmö, mitt under Malmöfestivalen suttit inspärrade i en trång, mörk cell. Ingen av dem ville sitta där ensam.
– Det värsta skulle vara känslan av att man inte längre vet om någon tänker på en. Att man är bortglömd, säger Andrea Eir Almqvist, 14 år.
– Och att man kanske aldrig kommer ut, fyller Isabell Lernersjö i. Vi satt bara där i en kvart, men tänk 13 år, det är svårt att föreställa sig. Nästan hela vårt liv.

I september har den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak suttit i fängslad i Eritrea i 13 år. Han är den ende svensk som är samvetsfånge. Dawit Isaak greps tillsammans med en rad andra journalister och oppositionella inom det styrande partiet PFDJ när regimen hösten 2001 slog till mot dissidenter och alla självständiga medier. Senaste livstecknet var år 2005 när Dawit Isaak blev tillfälligt frisläppt under två dagar. Något som visade sig vara en permission för sjukhusbesök.

Kampanjen Sitt med Dawit har turnerat runt i drygt ett år. Många har suttit instängda i minst 15 minuter i det mörka rum som motsvarar Isaaks cell. När den besöker Malmöfestivalen medverkar flera författare. En av dem är journalisten och författaren Patrik Lundberg.
Han kommer ut ur det symboliska fängelset med bländad blick:
– Jag tänker på mörkret. Tänk att han alltid har det omkring sig.

Ögonblicket innan Patrik Lundberg möter mörkret och tystnaden. Han valde att ha öronproppar.

Ögonblicket innan Patrik Lundberg möter mörkret och tystnaden. Han valde att ha öronproppar. Foto: Åsa Wallin

Patrik Lundberg resonerar kring alla de år Dawit Isaak har suttit fängslad, och på vad han själv har gjort under tiden: tagit studenten, haft en massa olika jobb, bott i flera städer och länder.

– Det tog inte lång tid förrän jag tappade greppet om tiden. Om det blir så här på en kvart vill jag inte ens tänka på hur det är att vara Dawit Isaak. Det går inte att göra något därinne. Det är så litet, säger Patrik Lundberg.
Cellen är 6,25 kvadratmeter, med en glipa ljus vid taket och spalten under dörren. Den är byggd efter vittnesmål från tidigare fångar och fängelsemedarbetare, men istället för ljud från andra medfångar hörs festivalsorl.
– Den stora skillnaden är att jag visste att jag skulle komma ut, konstaterar han.

Finns det något problematiskt med en så allvarlig kampanj på en stadsfestival?
– Nej, tvärtom. Det är bra att den syns och sprids där vanliga människor är, till skillnad mot i Almedalen. Jag gillar symboliken och ska använda min röst för att föra det här budskapet vidare. Hans liv hänger på att vi inte glömmer, säger Patrik Lundberg.

Nerikes Allehandas ledarskribent Lars Ströman publicerade nyligen ett förslag om att döpa om gatan där Eritreas ambassad i Stockholm ligger till Dawit Isaak-gatan. En handling i Patrik Lundbergs smak, som tycker att det borde fungera som en god påminnelse för regimen.
– Ibland kan jag inte låta bli att undra om han fortfarande hade varit fängslad om han hade hetat David Isaksson, säger Patrik Lundberg.

Patrik Lundberg kommer ut med sin nya bok Onanisterna i september, en ungdomsbok om klyftan mellan storstad och småstad, och vad som händer med ungdomarna som stannar kvar.  I Aftonbladet använder han utrymmet som krönikör till att ge en röst till de som inte alltid har det. Det kan handla om det som borde vara självklart, men som inte alltid är det. Som jämställdhet, likaberättigande och alla människors lika värde.

Lin Kleiven dokumenterar Torbjörn Flygts besök. Hon brukar be besökarna att fundera vad de gjort de senaste 13 åren, och ber dem lämna ifrån sig klockan och mobilen innan hon stänger dörren.

Lin Kleiven dokumenterar Torbjörn Flygts besök. Hon brukar be besökarna att fundera vad de gjort de senaste 13 åren, och ber dem lämna ifrån sig klockan och mobilen innan hon stänger dörren. Foto: Åsa Wallin

En annan författare som också suttit instängd i cellen är en påtagligt tagen Torbjörn Flygt. Han behöver samla sig lite innan han till slut säger att han önskar att tiden där inne var längre.
– Det är tillräckligt länge för att sätta spår, men vi borde alla sitta där en timme för att få en rejäl tankeställare. Hur gör man för att mentalt klara av att sitta där? undrar Torbjörn Flygt.
Själv gick han omkring delar av tiden, bara för att röra på sig rent fysiskt. Tre steg i varje riktning.

– Egentligen borde det vara ett krav på alla festivaler att delar av ytan upplåts för ett djupare syfte, till arbete för mänskliga rättigheter och bistånd. Detta är ett exemplariskt tillfälle att skapa medvetenhet och nå så många människor som möjligt. Se bara på alla gymnasieelever som har passerat, säger Torbjörn Flygt. Utanför Sitt med Dawit cirkulerar många människor, främst ungdomar. Många tar en selfie framför cellen. I bakgrunden hörs pumpande basgång.

Cellen har haft många besökare under Malmöfestivalen, framförallt ungdomar är nyfikna.

Cellen har haft många besökare under Malmöfestivalen, framförallt ungdomar är nyfikna. Foto: Åsa Wallin

Torbjörn Flygts senaste bok Spår i sanden kom ut i somras. Den är skriven tillsammans med dottern Nora Flygt, 13 år.
– Den vänder på perspektivet och sätter en del värderingar på prov, berättar han.  Att romanen utspelar sig i Falsterbo är ingen slump. Flygts vill ge flyktingmotståndet som finns i Vellinge kommun en känga.

Sitt med Dawit är ett samarbete med Svenska PEN, Stödkommittén för Dawit Isaak och Stadsbiblioteket i Malmö. I höst kommer cellen att finnas i Göteborg på bokmässan i september och när Dawit Isaak fyller 50 år den 27 oktober.

Åsa Wallin

Rättelse (3 oktober): I artikeln sägs att Dawit Isaak är den ende svenske samvetsfången. Det är tyvärr inte korrekt. Den svenske medborgaren Mohammed Habib al-Muqdad greps våren 2011 i Bahrain och dömdes till livstids fängelse. Amnesty betraktar honom som samvetsfånge. Vi beklagar denna felaktighet.

Ulf B Andersson
redaktör

Leif Öbrink från Stödkommittén för Dawit Isaak har regelbunden kontakt med Isaaks familj.

Leif Öbrink från Stödkommittén för Dawit Isaak har regelbunden kontakt med Isaaks familj. Foto: Åsa Wallin

Läs mer
Samling för Dawit Issak - fängslad i Eritrea i 4 500 dagar (Amnesty Press 20 januari 2014)

ALMEDALEN: Femton minuter i Dawit Isaaks fängelsecell (Amnesty Press 4 juli 2013)

Eritrea: Oerhört förtryck under 20 år av självständighet (Amnesty 9 maj 2013)

Eritrea: Elva år i fängelse - kräv att Dawit Isaak släpps! (Amnesty 25 oktober 2012)

Stämningsfull manifestation för Dawit Isaak (Amnesty Press 26 september 2011)

Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (Amnesty Press 23 september 2011)

40 gånger en minut för Dawit Isaak (Amnesty Press 17 april 2009)

reportage | 2014-08-22
Av: Åsa Wallin