Är straffet nödvändigt?

ledare | 2001-02-13

Det var kallt och snön vräkte ner i Bosnien den vintern. Ett drygt år hade gått sedan Daytonavtalet avslutade ett krig som Europa inte hade sett sedan 1945. Denna januaridag 1997 var jag på väg till Prijedor i nordvästra Bosnien tillsammans med Mima Tadzic. Hon pratade perfekt göteborgska men fram till i april 1992 hade hon levt ett vanligt tonårsliv i Prijedor. Då hade de serbiska separatisterna tagit makten och inlett den etniska rensning som hade fört Mima och ett tusental Prijedorbor till Göteborg.

De kanadensiska soldaterna från fredstyrkan SFOR som bevakade övergången mellan Bosniens två delar gjorde stora ögon när Mima och jag klev ur en taxi vid deras checkpoint, trotsade snöyran och frågade: Finns det någon förbindelse till Prijedor? Ännu styrde de ansvariga för krigsförbrytelserna och det kunde vara farligt för en muslim att utnyttja den rörelsefrihet som Daytonavtalet gav. Men allt gick bra. I alla fall på ytan.

Fast jag minns att det tog veckor för mig att bli av med den där kusliga känslan av att det var onormalt att allt kunde vara så normalt. Bara Mimas berättelser gav förklaringarna till det som inte syntes. Och ölen kändes fadd i smaken när vi visste att de dinarer vi betalade på restaurangen skulle hamna i Simo Drljacas fickor. Han var inte bara restaurangägare utan också polischef i staden och hade 1992 varit högste chef för de beryktade lägren Keraterm och Omarska. Sommaren 1997 dödades han vid en strid mot brittiska soldater som skulle föra honom till krigsförbrytartribunalen i Haag.

I januari i år sitter jag i en fullsatt hörsal på Kulturhuset i Stockholm när Olof Palme-centret och Helsingforskommittén arrangerar seminarium under rubriken »Balkan – är en försoning möjlig?« På podiet sitter några av Balkans hjältar och hjältinnor från det senaste decenniet. Små ljus har trots allt tänts det senaste året. Ivan Cicak, den evige dissidenten i Kroatien, är glad att det inte längre sitter agenter från ambassaden och antecknar vad han säger. Men Natasha Kandic från Belgrad påpekar att först när serber talar både om de 7 000 muslimer som saknas från Srebrenica 1995 och de serber som bortfördes av UÇK-gerillan i Kosovo 1998 så har man börjat närma sig försoningen.

Sydafrikanen Richard Goldstone, åklagare i Haagtribunalen 1994-96, säger att sanningen måste komma fram, samtidigt som de skyldiga till brott straffas. Det är enda sättet att undvika kollektivskuldens gissel och att hämndbegäret förs vidare till nya generationer.

Dagen efter seminariet läser jag Christian Palmes utmärkta skrift »Vägen mot rättvisa – de nya krigsförbrytartribunalerna« (Världspolitikens dagsfrågor nummer 10/2000). Och jag tänker att om Haagtribunalen ska behandla bland annat »bruk av vapen som orsakar onödigt lidande« i det forna Jugoslavien sedan 1991 så hör väl frågan om utarmat uran hemma där. Det är svårt att frigöra sig från tanken att Pentagon helt enkelt har chansat på att använda ett vapen där både soldater och civila i många år framåt kommer att drabbas av det som nu har fått namnet Balkansyndromet.

Ulf B Andersson, redaktör Amnesty Press

ledare | 2001-02-13