DET NYA EGYPTEN: Hopp och fruktan för Egyptens homosexuella

Trakasserier och våld är en del av vardagen för homosexuella i Egypten. Revolutionen har dock skapat en tillfällig tidsfrist då myndigheterna varit upptagna med att stävja oroligheter. Islamisternas ökade inflytande gör dock att många är oroliga inför framtiden.

Reportage | 2013-05-29
Av: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013

Strandpromenaden längs Nilen i centrala Kairo är en populär mötesplats för homosexuella. Foto: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas

Året är 2011 och slagorden ekar mellan höghusen i Kairo. På Tahrirtorget ska en demonstration snart börja. Folk står i grupper och samtalar eller diskuterar politik över en kopp te vid något av tälten. En ung man vandrar in på torget, hans pudrade hy och läppstift drar till sig omgivningens blickar. Någon ropar ”Khawal”. En liten grupp män frigör sig från folkmassan och följer efter honom. Glåporden blir hårdare, och det dröjer inte länge innan de byts ut mot sparkar och slag. Han kan inte fly undan, de har bildat en ring kring honom och sparkarna fortsätter trots att han redan fallit omkull. Några av åskådarna får nog, de bryter sig in i ringen och stoppar misshandeln. Mannen gråter öppet, blod, tårar och damm blandas i hans trasiga ansikte. De frågar honom varför han kommit dit.
– Jag hade inget val, jag är så ensam, jag vill bara ha kärlek, svarade han.
Så berättade en homosexuell man om vad han såg på Tahrirtorget. Ingen av de homosexuella vi har talat med i detta reportage har velat delta med sina riktiga namn.

Homosexualitet är inte förbjudet i Egypten men ändå förföljs de. Polisen har använt sig av lagar mot prostitution, satansdyrkan och sedeslöshet för att arrestera homosexuella. Många egyptier ser samkönat sex som ett brott mot sina religiösa åskådningar och våldsyttringar mot homosexuella är inte ovanliga. Khawal betyder egentligen manlig magdansare men används som ett nedsättande ord för feminina män och homosexuella.
– Det egyptiska samhället har alltid varit homofobiskt och är det fortfarande, inget har förändrats, säger Mustaffa.
Han är 24 år och aktivist inom queer-feminism och mänskliga rättigheter i Egypten. När Mustaffa var nio år kom hans far på honom när han kysste en annan pojke. Pappan tog med Mustaffa hem, höll honom utanför balkongräcket och sade att han skulle döda honom om han växte upp och blev homosexuell. Vi möter Mustaffa på en bar i centrala Kairo tillsammans med ett tiotal av hans vänner. De skrattar och lätta beröringar och teatraliska slängkyssar studsar mellan deltagarna. Rösterna dränks i sorlet från ett hundratal andra män och kvinnor i lokalen. I kvarteren runt Tahrirtorget finns en blandning av subkulturer, turister och ett välkänt uteliv som har gjort området till en fristad för homosexuella.
Efter revolutionen har den egyptiska gayrörelsen blivit mer synlig enligt Mustaffa: I flera städer har homosexuella börjat organisera sig och i Kairo har den lesbiska scenen expanderat.
– I nuläget är polisen upptagen med oroligheterna efter revolutionen, säger han.

Enligt Egyptiska initiativet för personliga rättigheter, EIPR, har antalet dokumenterade arresteringar av homosexuella minskat under oroligheterna som pågått åren kring revolutionen. Mustaffa och många andra som vi pratat med, är dock oroliga att detta är en tillfällig frist och att repressionen mot de homosexuella kommer att öka. Många ser ingen framtid i Egypten och har flyttat till andra länder.
Dalia Abd El-Hameed är ansvarig för sexualitetsfrågor på EIPR. Hon förklarar att eftersom homosexualitet inte är förbjudet i landet arresterar polisen människor med hjälp av andra lagar. Detta gör det svårt att veta hur många som har arresterats på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.
Enligt EIPR har dock ett nytt hot vuxit fram mot homosexuella. Medborgargrupper har spontant eller organiserat börjat angripa människor de anser vara sedeslösa. Det kan vara allt från homosexuella till kvinnor utan slöja och män de tycker ser feminina ut.
– Medborgargarden och medborgaringripanden är ett större hot än polisen, säger Dalia Abd El-Hameed.

Ali sitter i soffan i sin lägenhet i Dokki, en medelklassförort till Kairo. Fönstret står öppet och en lätt bris bär med sig fågelkvitter och något enstaka motorljud.

Tahrirtorget. Den egyptiska revolutionen födde ett hopp om frihet för många marginaliserade grupper däribland homosexuella. Foto: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas

– Under revolutionen kände jag mig så lycklig, det var första gången jag gick ut på gatorna och demonstrerade. Det kändes som om vi kunde skapa riktig förändring och övergreppen mot homosexuella var förbi oss, säger Ali.
Han är själv homosexuell och kämpar för rättigheter för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queerpersoner i Egypten.
Många hbtq-aktivister drogs precis som Ali med i den våg av hoppfullhet som följde revolutionen. Den 1 december 2011 planerades ett demonstrationståg för homosexuellas rättigheter på Tahrirtorget. Marschen blev aldrig av, delvis på grund av kritik från andra aktivister som ansåg att hbtq-frågor inte var revolutionens syfte. En grupp aktivister försökte starta Egyptens första gaymagasin på nätet kallat Ehna. Bara några veckor före presidentvalet och med endast ett nummer publicerat, lades tidningen ned av säkerhetsskäl. För Ali började hoppet falna efter fler och fler historier om misshandlade homosexuella och gruppvåldtäkter av kvinnor mitt på Tahrirtorget.

Dagen då Muslimska brödraskapets ledare Muhammad Mursi blev president fick Ali nog.
– Jag gjorde något galet, jag satte piercingar i öronen, tog på mig shorts och en rosa t-tröja. Jag tog min regnbågsflagga och gick ner till Tahrirtorget. Jag trodde jag skulle hamna i bråk men folk verkade inte förstå, någon frågade till och med om detta var den nya egyptiska flaggan.
– Nej, sade jag, det är en flagga som symboliserar fred.

Homofobi används ofta som en nedsättande term i det egyptiska samhället. Här används det för att förminska landets poliskår. Foto: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas

Och så här ser den ut efter en motaktion gjord av hbtq-aktivister Foto: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas

Striden om vem som har tolkningsföreträde för revolutionen pågår fortfarande i Egypten. Inte långt från Tahrirtorget har någon målat en stor bild på två mustaschprydda poliser som kysser varandra. Över dem står texten ”poliser är bögar” i stora bokstäver. En sen natt målade en vän till Ali över texten och skrev istället ”Homofobi är inte revolutionärt”.
Ali är enig med många andra aktivister vi talar med; det är ännu inte tid för en öppen homorörelse med Prideparader på Kairos gator.
– Först måste vi säkra medborgerliga rättigheter som fungerande rättsväsende och yttrandefrihet, säger Ali.
Mustaffa tycker att homosexuella bör fortsätta arbeta i det fördolda och bygga upp en gräsrotsrörelse underifrån. Även om förverkligandet av hans dröm om ett fritt, jämställt Egypten ser ut att dröja vill han inte lämna landet:
– Hade jag prioriterat min personliga säkerhet så skulle jag lämnat Egypten efter revolutionen. Men skulle vi alla lämna Egypten nu så kommer framtida generationer att anklaga oss för att vi flydde.

Text och bild: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas

Fakta

I början av 2000-talet började de egyptiska myndigheterna arrestera homosexuella i stor skala. 2001 arresterades 52 misstänkta homosexuella män på en festbåt i Nilen. Männen misshandlades och tvingades genomgå kroppsundersökingar med syfte att fastställa deras sexuella läggning.

Efter att Muhammad Mursi installerades som president har ett par fall av polisingripanden mot homosexuella rapporterats. I oktober 2012 togs fyra män tillfånga av en folkmassa i Kairo. Männen anklagades för att ha haft sex i en bil och misshandlades innan de överlämnades till polisen.
I november 2012 arresterades sju män i Kairo misstänkta för att ha haft en fest för homosexuella. Männen åtalades för satansdyrkan och flera av dem satt fängslade i 30 dagar.
Egyptens nya konstitution från 2011 definierar inte sexuell läggning som en diskrimineringsgrund och den egyptiska regeringen fortsätter att motarbeta en FN-deklaration som fördömer diskriminering mot homosexuella.

Reportage | 2013-05-29
Av: Leo Stolpe Törneman och Gonzalo Peña Rojas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013