Årsmötet: Amnesty stoppar tvångsvräkningar och Salil Shetty kom på besök till Uppsala

reportage | 2012-05-05

Salil Shetty på besök i Uppsala

Det var länge sedan den svenska Amnestysektionens årsmöte gästades av Amnestys internationelle sekreterare. I år var Salil Shetty på plats i Uppsala och höll på fredagskvällen tal till årsmötet. Amnesty Press träffade Salil Shetty för ett samtal om den arabiska våren, religionsfriheten i Europa och nya utmaningar för Amnesty.

Under de cirka 24 timmar som Salil Shetty befann sig i Sverige hann han med möten med Fredrik Reinfeldts statssekreterare och Jan Eliasson, som snart tillträder sin tjänst som vice generalsekreterare i FN. Han besökte också svenska Amnestys sekretariat i Stockholm innan han reste till årsmötet i Uppsala.

– Jag diskuterade bland annat Bosco Ntaganda med Jan Eliasson och sade att FN-styrkan i östra Kongo bör kunna göra mer för att gripa honom, berättade Salil Shetty.

Bosco Ntaganda är efterlyst av internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag för krigsförbrytelser i Ituri-regionen 2002-2003. Han är numera general i den kongolesiska armén och regeringen i Kinshasa har inte visat någon vilja att utlämna honom till Haag. De senaste dagarna har återigen oron ökat i östra Kongo och soldater lojala mot Ntaganda deserterar från armén.

I sitt tal till årsmötet sade Salil Shetty att det under de senaste 18 månaderna har varit en berg- och dalbana för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter befinner sig överst på dagordningen, sade han och pekade på dramatiken kring den kinesiske dissidenten Chen Guangcheng som i veckan under oklara omständigheter tvingades lämna USA:s ambassad i Pdeking.

De största förändringarna har utspelats i Mellanöstern och Nordafrika och Salil Shetty gav två personliga exempel på egna upplevelser i det nya Egypten. Under många år var det rigorösa kontroller när Amnestydelegationer kom till Kairos flygplats.

– När vi kom till Kairo i juni förra året stoppades vi av en säkerhetsvakt som gjorde sig beredd att göra en kontroll. Då kom en överordnad och sade ”Vad gör du? Detta är det nya Egypten och här välkomnar vi Amnesty!”

Under besöket i Egypten reste Amnestydelegationen till staden Suez i norra Egypten. Där träffade de anhöriga till några av dem som hade dödats under upproret mot Hosni Mubaraks regim. I staden fanns också en grupp människor som var extra glada över Amnestybesöket.

– Vi är den lokala Amnestygruppen sade de! Under Mubaraks alla år hade det funnits Amnestymedlemmar i Suez. De hade aldrig träffat några från den globala Amnestyrörelsen. För mig visade detta kraften i Amnesty som global gräsrotsrörelse, sade Salil Shetty.

Salil Shetty.

Den arabiska våren är långt ifrån över och Salil Shetty sade att man grovt kan dela upp länderna i området i tre grupper:

1) Länder som befinner i djup konflikt. Där finns Syrien, Irak och Israel och de ockuperade områdena.

2) Länder i ett övergångsskede. Det gäller Tunisien, Libyen, Egypten och Jemen.

3) Så finns länderna där förändringar ännu inte påbörjats, ”förnekarna”. Enligt Salil Shetty kan Saudiarabien, Gulfstaterna, Iran och Algeriet räknas dit.

– I Bahrain skulle behövas ett Grand Prix för mänskliga rättigheter, fortsatte han ironiskt, syftande på det nyligen genomförda VM-loppet i Formel 1.
Under Uppsalabesöket träffade Amnesty Press Salil Shetty för ett samtal om bland annat den arabiska våren och nya utmaningar för Amnesty.

Den arabiska våren har inneburit en omvälvning som jämförs med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning för drygt 20 år sedan. Amnesty International har sedan protesterna inleddes i Tunisien i januari 2011 enträget arbetat för att stärka mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern. Salil Shetty betonar att detta egentligen inte är något nytt.
– Redan för drygt 30 år sedan skickade Amnesty ett brev till Egyptens då nye president Hosni Mubarak och uppmanade honom att inte upprepa sin föregångares misstag när det gällde mänskliga rättigheter. Jag tror dock inte att han läste det brevet.
Hosni Mubarak hade efterträtt Anwar Sadat som mördades av sin livvakt 1981. I februari 2011 tvingades Mubarak att avgå efter folkliga protester i Egypten och står nu inför rätta. Salil Shetty besökte i juni 2011 Egypten och hade möten med de nya ledarna för att föra fram Amnestys krav efter Mubaraks fall.
– Vi tog bland annat upp de ”oskuldstester” militären gjort på kvinnliga demonstranter som greps i mars, berättar Salil Shetty. Istället för att förneka testerna förklarade general Abdel Fattah al-Sisi, den näst högste ledaren i militärrådet SCAF, varför de hade gjort dem! Vi gick ut och publicerade uppgifterna och det fick stort genomslag. Nu har en domstol i Egypten förklarat att denna typ av tester är olagliga. Det är ett exempel på hur Amnestys arbete får betydelse.

Salil Shetty säger att Amnesty i sitt arbete i Mellanöstern och Nordafrika är noga med att kritisera övergrepp oavsett vem som begår dem:
– När det gäller Libyen har vi också kritiserat NTC (det nationella övergångsrådet som ledde kampen mot Khaddafis styre) och Natos bombningar. Jag tror inte NTC är så glada över vår kritik mot milisernas övergrepp.
I Libyen har en lag införts som kriminaliserar den som glorifierar Khadaffi, hans familj eller den störtade ledarens politiska idéer. Det anses vara ”sensationspropaganda” enligt den nya lagen. Den som "skadar" revolutionen eller förolämpar islam, staten eller det libyska folket riskerar också fängelsestraff på mellan tre och 15 år.

Salil Shetty skakar på huvudet.

Är det ändå inte så att Amnesty frångått sin politiska neutralitet och närmat sig oppositionen i Mellanöstern och Nordafrika? Om man till exempel ser på ditt tal på Trafalgar Square när Mubarak hade avgått?**

– Vad jag sade var att en diktator är borta men inte diktaturen, svarar Salil Shetty. Vi har fortsatt att bevaka vad som händer i Egypten inte minst när det gäller religiösa minoriteter och kvinnors rättigheter.

Salil Shetty pekar på att protesterna i Mellanöstern och Nordafrika har haft flera bottnar. Amnesty har i flera år protesterat mot övergrepp i Egypten. Då har det inte bara gällt fängslanden utan också kränkningar av människors rättigheter i slummen i Kairo, betonar Salil Shetty:

– Vi har ju sett hur kränkningarna har handlat både om medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska och sociala rättigheter. I Bahrain ropar demonstanterna ”karama”, det arabiska ordet för värdighet, påpekar han. Det är ett ord som sammanfattar krav på förändringar när det gäller alla rättigheter, inklusive kulturella rättigheter.

När frukt- och grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi den 17 december 2010 tände eld på sig själv i den tunisiska staden Sidi Bouzid var det en protest både mot usla ekonomiska villkor och polisens trakasserier när de beslagtog hans fruktkärra. När Mohamed Bouazizi den 4 januari avled av sina brännskador blev det inledningen till jasminrevolutionen som tvingade Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali på flykt och en utveckling som inspirerade till protester runt om arabvärlden och kringliggande regioner.
– Tunisien var ändå betraktat som ekonomiskt framgångsrikt och ett stabilt land, säger Salil Shetty. Här kunde turister från Europa känna sig säkra på stränderna.

Nu har Tunisien en premiärminister, Hamadi Jebal, som tillbringade 15 år i fängelse och adopterades av Amnesty som samvetsfånge. Interimspresidenten, Moncef Marzouki, har ett långvarigt förflutet som människorättsaktivist och inom Amnesty finns förhoppningar att han inte ska glömma sitt tidigare engagemang. Nabil Karoui, ägare till TV-kanalen Nessma, dömdes den 3 maj till böter för hädelse och störande av allmän ordning då hans TV-kanal visat det fransk-iranska animerade dramat Persepolis. Efter att filmen visats kastades brandbomber mot hans hem och Nabil Karoui flydde för en kort tid med sin familj till Frankrike. Nu är han tillbaka, skyddad av livvakter.

Protester kom snabbt från Amnesty International och andra organisationer mot domen och det påpekades att domen avkunnades på FN:s dag för pressfrihet. President Moncef Marzouki sade i ett uttalande att rättsväsendet i Tunisien är självständigt men tog avstånd från domen.

– Jag är motståndare till varje form av censur, sade han enligt Time. Jag föredrar avigsidorna av yttrandefriheten.

Den arabiska våren nådde i mars 2011 även till Syrien där baath-partiet styrt med undantagslagar i 40 år. President Bashar al-Assad valde att slå ned de fredliga demonstranterna med brutalt våld och de reformer som regimen har tillkännagivit har avvisats av oppositionen. Sedan i höstas har väpnade sammanstötningar tilltagit i styrka och landet är nu nära ett fullskaligt inbördeskrig som också har regionala dimensioner. Iran, Irak och Hizbollah i Libanon stödjer regimen i Syrien som ses som en viktig länk för att motverka saudiarabiska intressen. Turkiets tidigare goda förbindelser med regimen har bytts mot ett stöd till rebellerna i FSA, den fria syriska armén och Saudiarabien och Qatar vill stärka sunnimuslimerna i Syrien och uppges beväpna FSA och andra upprorsgrupper. Periodvis har Syrien varit i det närmaste helt stängt för omvärldens insyn och det har varit svårt att verifiera de uppgifter som kommer från landet om antalet dödade, skadade och fängslade.

– Nu har dock från Amnesty lyckats ta sig in i Idlibprovinsen i nordvästra Syrien, säger Salil Shetty med viss stolthet. Hon kan nu rapportera om sina egna intryck och möten och det stärker uppfattningen att det handlar om brott mot mänskligheten i Syrien.

Donatella Roveras besök i Syrien har fått uppmärksamhet också i medierna och hon intervjuades bland annat av Sveriges Radios Ekot.

Salil Shetty understryker att Amnesty tar avstånd från alla övergrepp som begås i Syrien, oavsett om det är regimen eller den väpnade oppositionen som är skyldiga.

Amnesty International har under tid lanserat ”Moving the IS closer to the ground”, som förenklat innebär att flytta ut delar av verksamheten från det interrnationella sekretariatet i London till regionala kontor i södra delen av världen. Nya kontor har öppnats i Brasilien och Indien och Salil Shetty pekar på att det fortfarande är så att majoriteten av Amnestys medlemmar finns i västvärlden. Länder som Frankrike och Tyskland kommer även i framtiden att vara viktiga, menar han men länder som Indien, Brasilien, Turkiet, Nigeria, Sydafrika, Mexiko och Indonesien blir allt viktigare i världen, både politiskt och ekonomiskt. Salil Shetty återknyter till Syrien och säkerhetsrådets oförmåga att hitta en väg för FN att ingripa.

– I alla omröstningar i säkerhetsrådet utom den senaste har Indien, Sydafrika och Brasilien lagt ned sina röster. Om Amnesty hade haft en möjlighet att mobilisera en opinion i dessa länder hade det kanske blivit annorlunda.

Salil Shetty är övertygad om att det i länder som Indien, Brasilien och Sydafrika finns en tillräckligt stor internationellt orienterad allmänhet, inte minst inom den växande medelklassen, som kan vara intresserad av Amnestys arbete.

– Och till skillnad från människorättsorganisationer som arbetar lokalt så är vi en global rörelse. Den som går med i Amnesty Brasilien går med i Amnesty International, säger Salil Shetty.

Text: Ulf B Andersson

Bild: Annie Beckman

Nytt verktyg för att stoppa tvångsvräkningar

Väpnade konflikter, fattigdom, miljöförstöring och exploatering av jordbruksmark är några faktorer som tvingar människor att fly och försöka skapa sig ett nytt hem och liv. En resa som ofta slutar i något av världens 200 000 slumområden. Slumområden är sällan välkomna från myndighetshåll. 2011 lyckades Amnesty International stoppa hela åtta tvångsvräkningar Bakom bedriften står nätverket Rapid Response against Forced Evictions (RRFE). Ett nätverk som utgörs av aktivister som på kort varsel rycker in för att hindra tvångsvräkningar. På årsmötets andra dag kom RRFE:s koordinator Matteo de Bellis, till Uppsala och berättade om arbete.

  • RRFE är inte bara flexibelt, effektivt och snabbt den fungerar också. De senaste två åren har vi lyckats stoppa hela nio tvångsvräkningar, berättade Matteo de Bellis.

Tvångsvräkningar är ett människorättsbrott som inte bara äger rum i Afrika utan även i Europa, där framför allt romer är utsatta. I Europa lever uppskattningsvis 12 miljoner romer. De flesta i Bulgarien, Rumänien, Ungern och Balkan men även ett mindre antal i Matteo de Bellis hemland Italien. Mindre än en halv procent av Europas romer lever i Italien men ändå så uppfattas romer ofta som en börda av det italienska samhället. Stereotypisering och stigmatisering har lett till ett ökat våld med rasistiska motiv och tvångsvräkningar.

  • I en undersökning som gjordes nyligen i Italien svarade 45 procent av de tillfrågade att de inte skulle vilja ha romer som grannar, berättade Matteo de Belli.

Romerna som ofta lever i olika provisoriska läger vräks utan förvarning och deras situation följs inte upp från sociala myndigheter. Detta trots att det internationella rättssystemet har kriterier och praxis för hur vräkningar av provisoriska boenden får gå till. I god tid måste de boende informeras om vräkningen samt att myndigheterna måste kunna erbjuda konsultation och ett alternativt boende.

Matteo de Bellis__.

Matteo berättade hur de italienska myndigheterna låtsas att följa de regelverk som finns:
- Det är vanligt att myndigheterna erbjuder alternativa boenden som splittrar familjer för de vet ju att romska familjer sällan delar på sig. På så sätt slipper de oönskad kostnader.
- Eller så erbjuder man romer från exempelvis Kosovo pengar för att resa tillbaka, vilket är en omöjlighet eftersom situationen för romer i Kosovo är värre än i Italien, och det vet myndigheterna om. Det finns ju en anledning till att de har valt att fly.

Arbetet i RRFE skiljer skiljer sig från hur det övriga aktivistarbetet ser ut i Amnesty. Mycket av RRFE:s arbete sker i preventivt syfte. Från det att ett vräkningsbeslut tagits så arbetar aktivisterna med att påverka regeringar och lokala myndigheter för att skapa opinion kring fallet. Och det sker med samlade krafter från hela Europa. RRFE-grupper från europeiska amnestysektioner agerar snabbt och synkroniserat.

  • Att en borgmästare i en liten italiensk stad får brev från hela Europa har visat sig vara mycket effektivt. Ingen vill ju ha dålig publicitet. Men det handlar också om att vara flexibla.

Enligt Matteo de Belli kräver varje fall unika åtgärder och därför är flexibilitet ett av ledorden för RRFE:

  • Vi anpassar oss ständigt, som när borgmästaren i Milano planerade att vräka ett romskt läger. Vi visste ju att han var ett stort fan av Twitter och därför skapade vi snabbt en Twitter-kampanj. Och det fungerade.

I dagsläget pågår arbetet med att upprätta ett svensk RRFE-nätverk som kan delta i arbetet och till hösten kommer svenska Amnesty att arrangera en aktionsdag för att uppmärksamma tvångsvräkningar i samband med FN:s World Habitat Day, 3 oktober.

  • Det finns svarta hål i hela Europa och dem ska vi lysa upp, avslutade Matteo de Belli.

Amnesty om tvångsvräkningar

Romer i Europa

Italien: Dekret som diskriminerar romer inte lagenligt (Amnesty 22 november 2011)

Italien: Stoppa tvångsvräkningarna av Romer (Amnesty 28 november 2011)

Afghanistan: Internflyktingar lever i missär (Amnesty 22 februari 2012)

Turkiet: Tvångsvräkningar i Istanbul måste stoppas (Amnesty 18 juli 2011)

Text: Jacob Bomgren

Foto: Annie Beckman

Samma problem i en ny värld – det förändrade arbetet med enskilda fall

Amnesty måste anpassa sig efter en värld som blir mer komplicerad och mer digital. Förändringsarbetet med enskilda fall har utvecklats samtidigt som resten av organisationen. Målet är att bli mer effektiv och i högre grad samspela med Amnestys globala mål. Sedan 2011 finns för första gången en global strategi för arbetet med enskilda fall.

Sauro Scarpelli, ansvarig för enskilda fall på internationella sekretariatet i London, befann sig på årsmötet för att förklara hur Amnesty arbetar och för att berätta om den nya globala strategin. Tveklöst är en av Amnestys grunder att arbeta med enskilda fall. Arbetet har dock inte alltid flutit på utan problem. När Amnesty i början av 2000-talet satte sig ner och lyssnade på individer som fått hjälp hände det att de inte alltid visste vad Amnesty var och varför de fick hjälp av organisationen.

Sauro Scarpelli om arbetet med enskilda fall.

Sauro Scarpelli gav exempel på citat från före detta samvetsfångar från 1980- och 90-talen. En kvinna fick hjälp i fängelset men när hon släppts och flytt landet fick hon ingen hjälp alls. En man var politiskt aktiv och förstod inte varför han fick hjälp när han satt i fängelse men inte hjälp med sin politiska karriär när han var fri igen, en annan man fick första gången höra om organisationen när han fick stryk av fängelsevakterna och de sa att ”du ska inte tro att Amnesty kan hjälpa dig”. Arbetet med individer kanske hjälpte i de flesta fall men det skapade en stor förvirring.

Detta har fått organisationen att förnya arbetet för att koordinera arbetet internationellt och stort fokus har lagts på att kommunicera med individen eller familjen. Sedan 2005 har Amnesty ett nytt gemensamt sätt att arbeta med enskilda fall. Bland annat innebär det att alla fall samlas i en gemensam internationell databas som tillåter alla sektioner att se uppdateringar om individen och händelser hos andra sektioner. Alla uppdateringar från individen läggs upp i databasen och ansvarig för enskilda fall i sektionen återkopplar till gruppen. I Sverige är det Andrea Bodekull som ansvarar för enskilda fall och hon deltog också på seminariet för att förklara hur svenska sektionen arbetar med databasen.

För att kunna vara så effektiva som möjligt finns det färre fall för grupperna att arbeta med, cirka 230 stycken, men enorma resurser läggs ner på individerna. Amnestys utredare ser till att arbetet för individerna görs med deras fulla samtycke så att de utsatta förstår vad det innebär att få hjälp av Amnesty. Amnesty försäkrar sig också om att individens fall kan användas i media, kampanjer och insamlingar.
- Vi vill ha en relation med individen och utveckla en strategi med den närmaste kretsen för att verkligen åstadkomma resultat. Vi måste vara tydliga, sade Sauro Scarpelli.
Det är också viktigt att inte göra mer skada än nytta till exempel för en individ som sitter fängslad och kan bli sämre behandlad av vakter eller andra fångar om de vet att Amnesty arbetar för den enskilda individen. Allt finansiellt stöd är också gemensamt så att olika grupper i olika länder ber om pengar för samma arbete.

Med det nya arbetssättet har sektioner kunna hitta nya kreativa sätt att pressa regeringar. Till exempel genom Amnestys brevskrivarmaraton som gick av stapeln i december och genererade över en miljon olika underskrifter. Fjorton fall hade valts ut internationellt och resultatet blev positivt i minst fyra av fallen. Fånglägret Yadok i Nordkorea fick också stor uppmärksamhet genom en video på Youtube http://www.youtube.com/watch?v=1y0yhV6IT7o som spreds snabbt, det blev till slut 160 000 underskrifter som Amnesty kunde lämna över till Nordkorea.

Jabbar Savalan från Azerbajdzjan blev frisläppt efter Amnestys brevskrivarmaraton i december.

I den nya globala strategin ingår att Amnesty ska vara mer strategiska i vilka individer som får hjälp. Urvalet kommer att vara mer kopplat till Amnestys prioriteringar och kampanjer. Man kommer även att ta viss hänsyn till om fallen kan hjälpa Amnesty i rekrytering av nya medlemmar och vilka fall grupper visar intresse att arbeta med. I globala syd växer Amnesty snabbt.
- Det bästa sättet att rekrytera är att ge ett namn och ett ansikte åt den vi hjälper. Man måste kunna relatera till den fara individerna utsätt för, sade Sauro Scarpelli.
Organisationen kommer också arbeta mer med de etiska frågorna.
- Många sektioner vill arbeta med gamla fall men vi har inte dessa individers samtycke, sade han.

Sverige har en stark tradition att arbeta med enskilda fall och ett stort antal grupper som har ett eller flera fall, cirka 100 grupper arbetar med 80 fall. Det går att jämföra med Storbritannien, en väldigt stor sektion, som arbetar med 30 fall. En del aktiva grupper som arbetat länge med enskilda fall har ifrågasatt det nya arbetssättet.

Till svenska sektionens årsmöte finns två motioner om gruppers möjlighet att jobba mer fritt och självständigt med enskilda fall än vad de anser är möjligt i dag. Kritiska frågor kom också på seminariet. En deltagare på seminariet arbetar nu ensam med en dömd fånge i USA vars rättegång han kallade en travesti och han har själv samlat ihop alla dokument kring fallet.
- Jag skickade det till internationella sekretariatet men fick inget svar. Varför kan jag inte få Amnesty i ryggen när jag gör det här själv?, frågade han.
Sauro Scarpelli kände inte till just det fallet men förmodligen föll det just på att det inte passar in i Amnestys strategiska arbete.

Motionerna kommer upp för omröstning på söndagen.

Text: Yvette Lindholm
Foto: Annie Beckman

Amnesty Press på årsmötet i Uppsala

Amnesty-årsmöte i Uppsala med hopp om vapenavtal (4 maj)

reportage | 2012-05-05