Paradisets fångar

Australien håller hundratals flyktingar i undermåliga förhållanden på avlägsna öläger. Enligt Amnesty har de straffats istället för att skyddas. Ändå överväger Europa att kopiera strategin. Amnesty Press har besökt de drabbade flyktingarna på Manus Island i Papua Nya Guinea.

reportage | 2018-06-25
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018
 Karam Zahirian är besviken på Australiens regering.

Karam Zahirian är besviken på Australiens regering. Foto: Jonas Gratzer

Karam Zahirian lämnade allt då han flydde Iran. Sin arkitektfirma. Sina två hus. Sin nio månader gravida fru. Det fanns ingen tid, hotet var för stort. Han befann sig snart i en båt på öppet hav mellan Indonesien och Australien. Lyckligtvis fann han även en vän vid sin sida. En annan kurd, till och med från samma by.

– Reza Barati var alltid glad. Hjälpte folk att slappna av, gav dem sin mat. Han pratade hela tiden om hur han skulle gifta sig i Australien, och att våra familjer kunde umgås, berättar Karam Zahirian.

Den möjligheten stängdes däremot fem dagar innan de anlände, då Australien förbjöd samtliga båtflyktingar inträde. Istället skickades de till ett interneringscenter på Manus Island i Papua Nya Guinea. Reza Barati höll humöret uppe och studerade engelska. Den 17 februari satt han som vanligt i klassrummet då elen stängdes av och anläggningen stormades. Karam Zahirian gömde sig. Han såg Reza Barati lämna klassrummet. Bli nedslagen. Sparkad i huvudet. Om och om igen.

– Varje natt tänker jag att jag borde ha hjälpt honom, men jag var feg. Somliga hade skjutvapen, andra långa knivar. Jag såg en man få ögat utstucket, säger Karam Zahirian.

Hundra män skadades den dagen då vakter och lokalbefolkning attackerade flyktingarna. De vakter som dödade Reza Barati flögs snabbt hem till Australien och ställdes aldrig inför rätta. Karam Zahirian och ett annat vittne mottog dödshot.

– Först tänkte jag att Australiens regering bryr sig om människor för att de är en demokrati. Nu förstår jag att de är som alla andra. Till och med värre, för de är lögnare. De säger att de ska ta hand om dig, sedan dödar de dig ändå, säger Karam Zahirian.

Karam Zahirian lämnade allt då han flydde Iran. Nu är han på Manus Island.

Karam Zahirian lämnade allt då han flydde Iran. Nu är han på Manus Island. Foto: Jonas Gratzer

År 2013 började Australien internera båtflyktingar utomlands. På bara ett år minskade antalet anländande från 20 000 till noll. Nu lockas europeiska politiker att kopiera metoden. Det talas om att inrätta en mer ”human” lösning som undviker dödsfall på havet. Men det humana har aldrig varit något mål i Australien. Tvärtom. Regeringen har uttryckligen sagt att deras enda mål har varit att skrämma iväg framtida flyktingar. I en rapport den 1 februari beskriver Amnesty International ett system av likgiltighet och grymhet. Verkligheten bakom statistiken framträder vid möten med flyktingarna på de avlägsna ölägren.

Manus Island hade kunnat vara en turistdestination. Kristallklart vatten, vrak från andra världskriget, och vänlig polynesisk befolkning. Men ön är lite för avlägsen, och definitivt för outvecklad.

Huvudstaden Lorengau.

Huvudstaden Lorengau. Foto: Jonas Gratzer

Huvudstaden Lorengau har karaktären av en gruvort. Tidigare fiskade folk och odlade grödor. Nu, efter att en arbetsgivare kommit till stan, flyktinglägret, söker samtliga jobb. Pengar har blivit allt viktigare och priserna har stigit. Folk har flyttat in utifrån. Stora fyrhjulsdrivna bilar plöjer reparerade gator samtidigt som dussintals väntar på bussar som sällan kommer. Det råder en boom och arbetsbrist på samma gång. Kriminalitet är ett problem. Många dricker och slåss.

Det är en udda skådeplats för det globala flyktingpusslet. Papua Nya Guinea har aldrig haft någon infrastruktur för flyktingar. Men sedan fem år tillbaka sitter här nu drygt 600 män. De första tre åren var de inlåsta på en flottbas.

Manus Island skulle kunna vara ett turistparadis.

Manus Island skulle kunna vara ett turistparadis. Foto: Jonas Gratzer

Sedan slog Papua Nya Guineas högsta domstol fast att det var illegalt, så nu rör de sig fritt i samhället.”Ett större fängelse”, som några av dem beskriver det. Få känner sig trygga nog att gå själva, ens mitt på dagen. Merparten håller sig i lägret. En handfull går med på att ses på vårt hotell. Ari Sirwan, en 26-åring med våldsamma ärr på överkroppen, säger att han vanligtvis mest ligger i sängen:

– Är det logiskt att någon föredrar att vara i fängelse? Jag orkar inte ens prata med min mamma längre. Efter ett par minuter bryter jag alltid ihop.

26-årige Ari Sirwan har förlorat hoppet. Här under en utflykt till en närbelägen ö.

26-årige Ari Sirwan har förlorat hoppet. Här under en utflykt till en närbelägen ö. Foto: Jonas Gratzer

Alla flyktingläger är fyllda av lidande. Traumatiska minnen, ofrihet, liv på paus. Men de australiska lägren på Manus och i örepubliken Nauru i Stilla havet är även något mer. Ursprungligen inrättades de år 2001 i samband med en australisk valkampanj och attacken på World Trade Center i USA den 11 september 2001. Det blev en vändning i Australiens flyktingdebatt.

Plötsligt började de som anlände i båt kallas ”illegala”, ”terrorister” och till och med ”barnamördare”. Det rättfärdigade en strategi ämnad att sända en signal. För att minska insyn och ansvar slöt regeringen avtal med grannländer och privata fängelseföretag. Kritik ledde ändå till att nästa regering stängde lägren. Men då flyktingbåtarna återkom ändrade regeringen politik. Och förhållandena blev än värre. Manus Island fick husera fyra gånger fler människor. Flyktingarnas dagar maldes ner av timtal i kö för mat och toalett. Tropiska sjukdomar florerade. Osäkerhet plågade. Men värst av allt, beskriver flyktingarna vi träffar, har varit den fullkomliga bristen på sympati.

Behrouz Boochani upplever att han berövats sin identitet.

Behrouz Boochani upplever att han berövats sin identitet. Foto: Jonas Gratzer

Behrouz Boochani tänder om sin handrullade cigarett. Rök ringlar förbi hans magra drag, inramade av långt hår och skägg. Vissa lägervaktare har kallat honom Jesus. Ett av få undantag i en annars konsekvent avhumaniserad behandling.

– I fem år har mitt namn varit MEG45. Ingen använder mitt riktiga namn. Om jag uppger det får jag ingen mat. Det är en liten sak, men en av många. Och efter ett tag har det stor effekt, säger han.

Alla flyktingar har historier om hur de berövats sin identitet. För lokalbefolkningen har de beskrivits som terrorister. Ett ironiskt faktum med tanke på alla som har flytt undan extremistiska grupper. Men med tanke på den rädsla det har fött, och det våld det sannolikt har spätt på – likt mordet på Reza Barati – är det ingen som skrattar.

Shabbir Hossein flydde från talibanerna i Pakistan.

Shabbir Hossein flydde från talibanerna i Pakistan. Foto: Jonas Gratzer

Shabbir Hossein, en pakistanier som flytt undan talibanerna i Pakistan, säger att han aldrig trott att han skulle behöva genomleva de saker han gjort på Manus:

– Jag hade stått ut med att sitta i ett läger i fem år om jag bara hade bemötts som en människa.

Det hade däremot motarbetat målet: att tvinga flyktingarna att ge upp sitt asylanspråk och antingen återvända till sina hemländer eller bli kvar på Manus.

– Systemet är specifikt utformat för att skrämma folk genom sin grymhet, säger människorättsadvokaten Daniel Webb.

Resultatet är extrem mental ohälsa. Det är inte ovanligt med flera självmordsförsök i veckan. Paige West, professor i antropologi på Columbia University och Barnard College i New York, med expertis på Papua Nya Guinea, säger efter en studie på Manus att psykologisk skada även har drabbat en stor mängd av de människor som kommit i kontakt med flyktingprogrammet.

Behrouz Boochani och Ari Sirwan på en lokal marknad. Det är inte alla i lokalbefolkningen som är fientligt inställda mot de asylsökande.

Behrouz Boochani och Ari Sirwan på en lokal marknad. Det är inte alla i lokalbefolkningen som är fientligt inställda mot de asylsökande. Foto: Jonas Gratzer

Hennes medforskare J C Salyer, advokat och antropolog på Barnard, lyfter upp vidare konsekvenser än så. Bland annat det geopolitiska där Australien som tidigare kolonialmakt länge varit den dominerande faktorn i Papua Nya Guinea.

– Det sätt som flyktinglägret drivits på har uppfattats som kolonialt och respektlöst och har öppnat upp för ökat kinesiskt inflytande i Papua Nya Guinea. Dessutom rör sig världen mot hårdare tag mot flyktingar. På det viset har Australien skapat en trend som andra kan komma att kopiera, säger J C Salyer.

Europeiska politiker från extremhögern har länge lyft upp Australiens flyktingpolitik som en förebild. Idag, då deras partier vuxit, har idén fått allmänt genomslag. Frankrike har till exempel börjat processa asylansökningar i det västafrikanska landet Niger.

Barackerna där de asylsökande bor.

Barackerna där de asylsökande bor. Foto: Jonas Gratzer

Österrikes regering propagerar för ett stärkt gränsförsvar i Medelhavet. Och Sverigedemokraterna föreslår på australiskt vis att de som en gång anlänt ”illegalt” ska interneras och aldrig kunna få uppehållstillstånd. Marie Walter-Franke, forskare på Jacques Delorsinstitutet i Berlin, poängterar däremot att Europa omöjligt kan isolera sig på samma sätt som Australien:

– Människor som hålls i läger riskerar dessutom att inte få tillgång till någon som försvarar deras rättigheter. Särskilt om lägren ligger långt bort.

En liten pojke håller upp ett leksaksvapen. Videobilden hackar och ljudet sprakar, men Karam Zahirian uppfattar vad som sägs och skrattar:

– Min son säger att han ska komma och rädda mig från de dåliga människor som håller mig fången, förklarar han.

Karam Zahirian håller kontakt med sin son.

Karam Zahirian håller kontakt med sin son. Foto: Jonas Gratzer

Det tog ett halvår innan Karam Zahirian fick se en bild på sin förstfödde. Nu pratar de varje dag. Men alla samtal är inte lika positiva.

– Han kallar mig lögnare som säger att jag ska komma hem men aldrig gör det, säger Karam Zahirian. Jag behöver dig, säger han, allt jag vill är att ha dig här. Hur kan jag lita på att du vill det också?

USA har börjat ta emot flyktingar enligt ett avtal med Australien. Men processen är långsam, speciellt för iranier. Om nätterna kommer tankarna på självmord för Karam Zahirian:

– En gång skar jag mig själv, men hejdade mig i tid. Men jag måste komma ut snart nu. Jag kan inte ta mycket mer.

Text: Per Liljas
perliljas@gmail.com
Foto: Jonas Gratzer
info@jonasgratzer.com

Försämrad vård

Den 18 maj riktade Amnesty skarp kritik mot Australiens regering som har dragit ner på möjligheterna för sjuk- och hälsovård för flyktingar och asylsökande i Papua Nya Guinea. Trots att flera självmord har rapporterats på Manus Island och att många lider av psykiska problem så har möjligheterna till hjälp skurits ned.

Amnesty anser att Australien har ansvar för hälsosituationen för flyktingar och asylsökande i Papua Nya Guinea.

Även UNHCR har upprepade gånger riktat skarp kritik mot Australiens agerande när det gäller Manus Island.

Ulf B Andersson

Kvotflyktingar

Australien är ett av de länder i världen som i samarbete med FN:s flyktingorgan UNHCR tar emot flest flyktingar för vidarebosättning, så kallade kvotflyktingar. Därtill lovade Australien år 2015 att ta emot ytterligare 12 000 flyktingar från Syrien och Irak. Under finansåret 2016-2017 tog Australien emot 24 162 flyktingar. Siffran inkluderar både kvotflyktingar och flyktingar från Syrien och Irak.

När det gäller de asylsökande på Nauru och i Papua Nya Guinea har Australien tidigare avvisat ett förslag från Nya Zeeland om vidarebosättning av en del av de asylsökande. Det beror på att regeringen inte vill riskera att de sedan lagligt tar sig till Australien efter att ha blivit nyzeeländska medborgare.

I november 2016 träffade Australien och USA en överenskommelse som kan möjliggöra vidarebosättning till USA för en del av de asylsökande utanför Australien. Prioritet kommer att ges till kvinnor, barn och familjer.

Ön Nya Guinea är delad mellan Indonesien, som 1969 införlivade Västpapua (tidigare Nederländska Nya Guinea), och Papua Nya Guinea som blev självständigt 1975.

Ön Nya Guinea är delad mellan Indonesien, som 1969 införlivade Västpapua (tidigare Nederländska Nya Guinea), och Papua Nya Guinea som blev självständigt 1975. Foto: Karta: Lotta Lundin

Denna process har dock gått långsamt men under våren har flera mindre grupper kunnat lämna Nauru för en fristad i USA. Totalt har 155 asylsökande lämnat Nauru för vidarebosättning i USA och 85 personer har fått klartecken från USA att de kan lämna Manus Island, rapporterade Radio New Zealand den 30 april.

Ulf B Andersson

Fakta/Papua Nya Guinea

Huvudstad: Port Moresby.

Politik: År 1884 delades ön Nya Guinea mellan Nederländerna, Tyskland och Storbritannien (senare Australien). Under andra världskriget erövrades ön av Japan. Västra delen av ön införlivades 1969 med Indonesien. Papua Nya Guinea blev självständigt 1975.

Yta: 462 840 km2 (Sverige 449 964 km2)

Befolkning: 8,1 miljoner.

reportage | 2018-06-25
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #2/2018