Kampen för pressfrihet i Turkiet

reportage | 2007-07-05

I Turkiet finns fortfarande begränsningar i yttrandefriheten och de journalister som kämpar för pressfrihet lever farligt. Mordet på journalisten Hrant Dink i januari chockade både många i Turkiet och utomlands. EU har ett stort ansvar för en ökad pressfrihet i Turkiet, anser flera journalister i Amnesty Press reportage från Istanbul och Diyarbakir.

Istanbuls centrala torg, Taksim, är en gigantisk mötesplats för stadens invånare och de tiotusentals turister som årligen besöker denna stad. Taksim är mestadels förknippat med ett folkhav, nattklubbar längs gatorna som mynnar ut i torget, lyxhotellen och den eviga turbulenta trafiken som omringar torget.

Men den 19 januari 2007 omvandlades Taksim till en sorgens torg. Turkar som reagerade på mordet av den armeniske journalisten, Hrant Dink, begav sig till Taksim för att protestera mot denna brutala händelse. Hrant Dink, redaktör för tidskriften Agos, hade blivit ihjälskjuten utanför Agos redaktion av en turkisk nationalist som ansåg att Dink var ett hot mot den turkiska nationen. Denna tragiska händelse innebar att turkiska journalister, författare, förläggare och människorättsaktivister på nytt upplevde att yttrande- och pressfriheten i Turkiet befann sig attackerat av den turkiska kulturen där Statens intressen går först, Önce Vata__n. Paragraf 301 i brottsbalken, som kriminaliserar brott mot turkiskheten, beskylldes av demonstranterna för att vara den utlösande faktorn för mordet på Hrant Dinks, som själv åtalats enligt artikel 301.

Ett halvår senare träffar jag Gün-TV:s programchef, Cemal Dogan, på Taksim. Som programchef på en kurdisk talande tv-kanal är Cemal ständigt åtalad för brott mot den turkiska presslagen samt diverse brott mot turkiskheten och den nationella säkerheten. Medan vi kastar en blick över Bosporen som syns mellan trädkronor och höghus, berättar Cemal att Gün-TV vid flera tillfällen har dömts till böter och fått sändningslicensen indragen av myndigheten för TV och Radiosändningar (RTUK). Bara under det första halvåret av 2007 har TV-kanalen fått böta 80 000 turkiska lira, motsvarande 400 000 kr, eftersom RTUK ansåg att Gün-TVs nyhetsprogram gjorde fel när den ifrågasatte polisens version av en bombincident i Diyarbakir förra året. Cemal berättar att han själv också är åtalad för att ha godkänt sändningen av kurdiska låtar som ansågs vara förbjudna.

– Den 2 juli i år måste jag infinna mig i domstolen där jag kan dömas till upp till tre års fängelse. Men samtidigt känner jag mig trygg. Jag kommer inte att fällas eftersom det aldrig har funnits någon officiell lista över vilka låtar vi inte får lov att sända. Rättsprocessen, vilken drivs av nationalistiska advokater som dammsuger Turkiet på jakt efter fall att ställa inför rätta, är med andra ord en godtycklig rättsprocess.

Den turkiska flaggan finns överallt i Istanbul.

BIANET är en oberoende nyhetsagentur som likväl andra NGO:s i Istanbul har sitt kontor i Beyoglu, det som fram tills 1950-talet var grekiska kvarter innan de förstördes i den nationalistiska våg som svepte över landet. BIANET:s mediaanalytiker, Erol Önderoglu, förklarar att media i Turkiet inte riktigt följt med den demokratiska utvecklingen som Turkiet genomgick mellan 1997 till 2005. Istället har media fortfarande starka relationer till staten eller till diverse affärsgrupper som äger de stora tidningarna och tv-kanalerna.

– Konsekvensen av att staten och finansgrupperna inte släppte greppet av rikstäckande och regional media är en bristande objektiv granskning av landets maktstrukturer. Utöver detta förekommer också en viss grad av självcensur eftersom journalister inte alltid vågar att undersöka ämnen som ligger i ägarnas intressesfär, påpekar Erol.

Han förklarar att den nya brottslagen också försvårar att yttrande- och pressfriheten får ett rejält fotfäste i Turkiet. Detta gäller speciellt den utvidgade definitionen av terrorverksamhet, den utvidgade definitionen av vad som anses vara stöd till terrorverksamhet, samt diverse paragrafer som 301 eller 288.

– En utvidgad definition av vad som anses vara stöd till terrorverksamhet är farlig eftersom den kriminaliserar möjligheten att förespråka dialog, påpekar Erol. Konsekvensen är att aktörer som söker dialog och dess mediala språkrör hamnar på de anklagades bänk trots att de inte begått något brott.

När det gäller paragraf 301 och 288 så har det förekommit åtal på löpande band, ironiserar Erol. Under 2006 åtalades bland annat fyra välkända journalister från dagstidningarna Radikal och Milliyet enligt paragraf 288. Denna paragraf har börjat att kriminalisera journalisters rätt att skriva om pågående rättsfall eftersom det betraktas som försök att påverka det juridiska utfallet, berättar han och förklarar att åtalen baserade sig på att dessa journalister kritiserat domstolens försök att hindra en konferens om de osmanska armeniernas tragiska öde under första världskriget.

Farouk Balukci är journalist och ordförande för journalistförbundets avdelning i Diyarbakir i sydöstra delen av Turkiet. Vi träffas en junikväll på en uteservering i Sümer Parkı Içerisinde i Diyarbakir. Medan te oavbrutet fylls på och ıskenderkebaben är beställd berättar Farouk att förhållandena för journalister och media alltid varit svåra i sydöstra Turkiet.

– Under de tjugo år som jag rapporterat från denna region har tjugo av mina arbetskamarater blivit mördade, berättar Farouk och beklagar sig över att Turkiet fortfarande visar ett ointresse i att lösa de journalistmord som begicks under 80- och 90-talet. Situationen för journalister i denna region har förbättrats, men än återstår problem i form av trakasserier och en snäv nyhetsrapportering av det som pågår i sydöstra Turkiet. Ofta förenklar mainstream media bilden av de kurdiska samhällena och konflikten mellan turkisk militär och PKK. Allt handlar om goda och onda, med oss eller mot oss! Något intresse för inbördeskrigets konsekvenser bland vanliga människor förekommer inte.

Farouk förklarar att det kurdiska klansamhället också försvårar pressfriheten för lokal media i sydöstra Turkiet. Det råder en viss grad av självcensur bland lokala journalister när det gäller att undersöka frågor som berör de ledande klanfamiljernas ekonomiska intressen. Det är familjer som inte sällan även äger lokala media.

Cemal Dogan beklagar sig också över att Gün-TV delvis tillämpar självcensur. Risken att Gün-TV bötfälls eller får sin sändningstid indragen tvingar honom att ständigt reflektera över den information som sänds via Gün-TV.

– Detta innebär att vi exempelvis är väldigt försiktiga med att rapportera kring den pågående väpnade konflikten mellan turkisk militär och PKK. Ironiskt nog befinner sig sydöstra Turkiet under ständig nyhetsövervakning och vi som har ett huvudkontor i självaste regionen vågar knappast rapportera om det som händer framför våra ögon, säger han.

EU har ett stort ansvar för en ökad yttrandefrihet och pressfrihet i Turkiet, påpekar både Cemal Dogan och Erol Önderoglu från BIANET. Cemal Dogan anser att EU:s finansiella stöd för media på andra språk än turkiska, är en avgörande faktor för den demokratiska utvecklingen i Turkiet och skapandet av en ny turkisk självbild som även inkluderar turkar med en annan etnisk bakgrund. Men Erol beklagar sig mer över att EU inte verkar förstå vilken avgörande roll symboliken kring ett turkiskt EU-medlemskap har för en stärkt yttrande- och pressfrihet i Turkiet.

Vid Bosporen går gränsen mellan Europa och Asien. Bland journalister i Turkiet finns en fruktan att EU ska vända Turkiet ryggen.

– Utan kampen för ett turkiskt EU-medlemskap riskerar arbetet för stärkt pressfrihet att försämras i västra Turkiet och rent av upphöra i de kurdiska delarna av landet, konstaterar Erol.

– En ökad säkerhetspolitisering, vilket återuppstått i de kurdiska delarna av Turkiet, gynnar knappast yttrande- och pressfriheten, påpekar han oroligt och refererar till den kraftigt begränsade pressfriheten som förekom i regionen under 80- och 90-talen.

Men det värsta tänkbara scenariot, påpekar Erol, är om EU vänder ryggen åt Turkiet och Turkiet tvingas att alliera sig med andra grannländer där yttrandefrihet och pressfrihet fortfarande betraktas som ett hot mot staten.

– Detta skulle få förödande konsekvenser för Turkiet, varnar Erol. Så låt oss hoppas att EU inte lämnar oss halvvägs i den demokratiska processen.

Text och foto: Daniel Urey, Turkiet

Läs mer:

Amnesty om rättegången mot Hrant Dinks mördare (2 juli 2007)

reportage | 2007-07-05